Ilomants, höra till Finlands ödsligaste trakter. Äfven norra K. erbjuder en ödslig anblick, hvartill de vida granmyrarna och torfmossarna bidraga. De inre delarna af södra K. utgöras mångenstädes af skoglösa höjder, mellan hvilka ligga dälder, beväxta af björk- och alskog. Längs Ladogas norra kust och vid Vuoksen är landet rikt på natursköna trakter, med höga berg och fruktbara dalar. Kuststräckan utefter Finska viken består af låga berg, här och där afbrutna af mindre slättmarker. Den fasta berggrunden utgöres till större delen af granitgnejs och andra gamla gnejser, gnejsgraniter, urbergsskiffrar och graniter. Längs Pielisjärvis västra strand och ned mot Ladoga sträcker sig ett band af något yngre s. k. jatuliska skiffrar och kvartsiter, hvilka sistnämnda svårt förvittrade bergarter vanligen bilda de högsta bergen. I sydvästra K. och vid Ladogas nordöstra strand består bergarten af den lätt vittrande rapakivin. På öarna i Ladoga finnes diabas. Bergen innehålla sjö- och myrmalm (allmänt), marmor och kalk, förnämligast i Ruskeala (n. om Ladoga), järn, koppar och tenn i Pitkäranta by af Impilaks socken, koppar flerstädes äfven nordligare och järn äfven n. om Ladoga. Det förnämsta granitbrottet (rapakivi) är vid Pyterlaks by i Vederlaks socken, v. om Viborg. På Karelska näset (mellan Ladoga och Finska viken) förekomma endast lösa kvartära bildningar. K. tillhör 2 län, Kuopio och Viborgs, det förra omfattande 25,800 kvkm., det senare 27,300 kvkm. Den till Kuopio län hörande delen kallas vanligen Norra K., den till Viborgs län hörande Södra K. Inom landskapet ligga städerna Viborg, Keksholm, Sordavala, hvilka höra till Viborgs län, och Joensuu, som tillhör Kuopio län, samt en köping, Nurmes, inom Kuopio län. Emigrationen österut är till följd af bristande arbetsförtjänst i hembygden betydande; en icke ringa del af den i kyrkböckerna upptagna befolkningen vistas i Ryssland. Den förnämsta näringsgrenen är jordbruket, som står på en primitiv ståndpunkt till följd af allmogens ringa håg och bristande kunskap. Det urgamla svedjebruket håller dock på att öfvergifvas för bättre brukningsmetoder. Äfven klimatets stränghet och ofta inträffande nattfroster bidraga att hindra jordbrukets framsteg. Storskiftet har sent påbörjats i K. I Viborgs län infördes under detta läns förening med Ryssland donationssystemet (se Donationsgods), hvilket bragte bönderna i ett slags lifegenskap och beröfvade dem håg för en förbättrad jordkultur. Jordstyckningen är långt drifven, i synnerhet i Södra K. Jämte öfriga sädesslag odlas bohvete. Karelerna egna stor omsorg åt hästens vård. Slöjdkunnigheten är ringa, så att icke ens det egna behofvet af husgeråd och väfnader fylles. I följd af de otaliga forsarna är fabriksindustrien (papper m. m.) ganska utvecklad. Inom K. finnas flera järnbruk, vid hvilka delvis bearbetas sjö- och myrmalm, som genom håfning upphämtas ur sjöarna och kärren. Vidare finnes ett betydligt antal större och mindre sågverk, glasbruk, tegelslagerier o. s. v. K. var tidigt ett omtvistadt byte för Sverige och Ryssland. Fristaten Novgorod räknade K. bland sina besittningar, och det var först 1293 som sydvästra delen af landskapet genom Tyrgils Knutsson lades under Sverige. Genom freden i Nöteborg 1323 afträddes åt Sverige landet v. om en gränslinje, dragen från Systerbäck till Saijokis utflöde i Vuoksen och därifrån till södra Saima. Viborg blef hufvudstad i det svenska området. Men större delen af landskapet förblef under ryskt välde, och dess befolkning antog småningom allmänt den grekisk-katolska läran. Hufvudhärdar för det grekisk-katolska missionsarbetet blefvo klostren Valamo, som uppgifves vara grundlagdt 992, och Konevits, anlagdt 1393, bägge i Ladoga. Keksholm, där redan under hednatiden befästningar torde förefunnits, var såväl i militäriskt som i administrativt hänseende hufvudorten. I trakten kring Ladoga var en talrikare befolkning bofast, medan däremot norra K. var nästan fullkomligt öde och besöktes endast för jakt och fiske eller tillfälligt svedjebruk. Under de följande århundradena var K. skådeplatsen för de vilda gränsfejderna mellan Sverige och Ryssland. Det genom freden i Stolbova 1617 för Sverige nyvunna området, hvarigenom hela det nuv. finska Karelen förenades, ställdes under namn af Keksholms län under ledning af ståthållaren i Keksholm, sedermera under generalguvernören i Narva. Det ansågs ännu ligga utom Finlands område, hvarför dess invånare i allmänhet icke hade rätt till representation vid riksdagarna. Regeringens försök att omvända befolkningen till lutheranismen strandade, hvarför den s. k. ”gamla” tron fortfarande var härskande, ända tills de gamle bebyggarna i följd af Karl X:s ryska krig, 1656—58, utvandrade och ersattes genom lutherska nybyggare, hufvudsakligast från Savolaks. Sedan dess finnas grekiska bekännare endast i de östligaste socknarna. Under Kristinas regering blef området förlänadt åt mäktiga adelsmän, hvilkas förläningar dock genom Karl XI:s reduktion återgingo till kronan. Genom Stora nordiska kriget (1700—21) inträdde en ny omkastning i landskapets förhållanden, i det större delen af södra K. med städerna Viborg, Keksholm och Sordavala i freden i Nystad 1721 afträddes till Ryssland, medan däremot norra K. förblef svensk besittning. Den till Ryssland afträdda delen, som utvidgades genom freden i Åbo, 1743, benämndes Gamla Finland (se d. o.). Gamla Finland återförenades efter freden i Fredrikshamn genom manifest af 11 (23) dec. 1811 med det öfriga Finland. Ännu i dag märkas i K. vissa sociala, administrativa och språkliga egendomligheter, uppkomna genom ryskt inflytande. — Om invånarna i K. se Kareler. — K:s vapen utgöres af två emot hvarandra huggande armar, hållande hvar sin sabel, i rödt fält med en hertiglig krona emellan. — 2. I vidsträckt mening finska landskapet K. jämte ryska K., hvilket omfattar guv. Olonets samt västra delen af guv. Archangelsk upp till Kolahalfön och Hvita hafvet. M. G. S. J. E. R. Kareler (fi. karjalaiset, nom. sing. karjalainen), den med finnarna närmast besläktade grenen af den s. k. samfinska språkgruppen, har utbredt sig öfver ett ganska vidsträckt, geografiskt sönderdeladt område. Därtill höra det s. k. finska Karelen och stora delar af de ryska guv. Archangelsk, Olonets, S:t Petersburg, Novgorod och Tver. Med afseende på språket kunna karelerna indelas i tre större dialektgrupper, nämligen: 1) Karelerna inom Finland (med undantag af den grekisk-katolska befolkningen i Salmis och i särskilda delar af Suojärvi, Suistamo och Impilaks). De kunna sägas vara af blandad stam. Sedan nämligen Sverige på 1600-talet fått sitt område