utvidgadt ända till den nuv. finska gränsen mot Ryssland, flyttade grekisk-katolska familjer i tusental öfver till Ryssland, och i deras ställe kommo nybyggare från de västligare delarna af Finland, i synnerhet från Savolaks. Den så uppkomna befolkningen har under den efterföljande tiden slutit sig allt närmre till de västligare finnarna, äfven i språkligt afseende. Man har allt skäl att skilja dessa kareler, såsom de vanligen benämnas och benämna sig själfva, från de egentlige karelerna och räkna dem till östfinnarna. 2) Den karelska befolkningen i Ingermanland. Af Ingermanlands befolkning räknas till den karelska stammen ingrerna (fi. inkerikot l. karjalaiset), hvilka anses ha invandrat först omkr. 1100 e. Kr. Deras språk närmar sig i mycket de östfinska dialekterna. — Ett andra folk med urspr. karelskt tungomål i Ingermanland, ägrämöiset, som efter freden i Nöteborg och någon tid därefter utvandrat från den sydöstliga delen af nuv. Viborgs län, måste hänföras till östfinnarna. 3) De egentlige karelerna finnas a) i distriktet Kem samt i några få smärre byar på Kolahalföns sydkust i Archangelska guv.; b) i distrikten Povenets, Petrozavodsk och Olonets i Olonetsska guv.; c) i de ofvan (under 1) omnämnda delarna af finska Karelen; d) i distrikten Tichvin och Valdai (tidigare äfven Borovitsi, Demjansk, Kirillov, Kresttsy, Tsjerepovets och Ustjužna) i Novgorodska guv.; e) i distrikten Bježetsk, Kasjin, Novotoržok, Vesjogonsk, Vysjnevolostsjok och Zubtsov (tidigare äfven Kortsjeva och Ostasjkov) i Tverska guv. Några enstaka karelska kolonier ha tidigare funnits i guv. Jaroslavlj, Kaluga, Smolensk, Tambov, Vladimir och Vologda, men dessa ha h. o. h. förryskats. Den karelska stammen tyckes redan före 1000 e. Kr. ha befolkat åtminstone delar af Onega- och Ladogatrakterna och nått ända till floden Dvina i ö. De i de nordiska källorna omnämnde bjarmerna voro säkert till en del — icke uteslutande — kareler, likaså de ryska krönikornas zavolotsjer. I den mån novgoroderna utsträckte sitt inflytande till trakterna i n. och kring Dvina, fingo karelerna antingen underkasta sig beskattning eller alltmer draga sig åt v., utan att dock undgå sina plågoandar. Det i början tillfälliga beroendet blef snart beständigt, och därigenom att den grekisk-katolska tron småningom började vinna insteg bland karelerna, blef beroendet af Novgorod ännu starkare. Men Novgorod — och sedermera Moskva — fingo ej bli i okvald besittning af det karelska området: Sverige å sin sida försökte få del i bytet. I de därigenom uppkomna krigen och gränsfejderna fingo de kareler lida mest, som bosatte sig i trakterna vid och omkring Finlands nuv. gräns och i Ingermanland. 1600-talet blef på sätt och vis afgörande för den karelska befolkningen i dessa trakter. Då utvandrade massor af grekisk-katolska kareler till Ryssland, och en del af dessa utvandrare liksom de från det nuv. Olonetsska guv. under nödåren bortflyttade karelerna styrde sin väg till det inre af Ryssland. Därigenom har den talrika karelska befolkningen i guv. Tver och Novgorod uppstått. Inflyttningen till guv. Tver försiggick 1646—78. — De egentlige karelernas antal kan ej noga uppgifvas, men det torde kunna anslås till 220—250 tusen personer. Ungefär hälften (117 tusen) bor i Tverska guv., det näst största antalet i Olonetsska guv. (59,4 tusen). Det främmande inflytandet på karelerna har varit starkt, i synnerhet det från ryssarnas sida. Bostadsförhållandena, klädedräkten, folkets seder och bruk bära en mer eller mindre iögonenfallande rysk prägel. Folklynnet röjer också spår af detsamma. Karelaren är liflig och glad, han älskar förlustelser, sång och saga, är mottaglig för inflytelser och intryck, mindre benägen och egnad till utförande af arbeten, hvilka fordra ansträngning och uthållighet, än hans stamfrände, den västligare boende finnen. — Äfven det karelska språket har rönt inverkan från ryskan: en stor mängd lånord har inkommit, satsbyggnaden har förändrats och ljudsystemet undergått väsentliga förändringar (t. ex. tonande g, d, b, z i midljud motsvarande urspr. k, t, p, s; š, z, л ~ urspr. s, l; förekomsten af muljerade konsonanter; flera konsonanter i uddljud m. m.). Mycket svagare har det finska inflytandet varit, och det sträcker sig endast till de invid Finlands gräns talade dialekterna. Dialektegendomligheterna inom det karelska språkområdet äro öfver hufvud små. Vanligen skiljer man mellan två hufvuddialekter, nämligen den karelska i inskränktare betydelse (karjalan kieli) och den olonetsska (aunuksen kieli l. livvin kieli; Aunus = Olonets). Den förra talas i guv. Archangelsk, Novgorod och Tver och i norra (nordvästra) delen af Olonets, den senare i distrikten Petrozavodsk och Olonets i Olonetsska guv., samt i ofvannämnda ”rent karelska” trakter af Finland (i Salmis o. s. v.). — Folkbildningen bland karelerna står lågt. Skolor finnas nog, de flesta i guv. Tver och Novgorod, men undervisningen sker uteslutande på ryska, hvilket språk dessförinnan är nästan eller h. o. h. obekant för barnen. — Någon karelsk litteratur i egentlig mening existerar ej; det finnes några öfversättningar (i rysk skrift) af evangelierna o. d. (de äldsta, på en tver-karelsk dialekt, utgifna 1804 och 1820), som den stora massan ej kan läsa. — Den finska kulturen står i stor tacksamhetsskuld hos de nordligaste karelerna. Det är i främsta rummet bland dem den finska folkpoesiens yppersta skatter, Kalevala-runorna, bevarats. K. F. K. Karensförsäkring (af lat. carere, vara i saknad af), en försäkring, hvilken under en viss tid, s. k. karenstid, strax efter försäkringsavtalet ej träder i kraft. En försäkring med karenstid förekommer såväl inom den sociala som den privata försäkringen. Vid den sociala sjukförsäkringen stipuleras ofta, att sjukunderstödet utgår, först sedan sjukdomen varat några dagar. Enligt den svenska olycksfallsersättningslagen af 5 juli 1901 utgår ersättning från arbetsgifvaren först fr. o. m. 61:a dagen efter olycksfallet. Vid försäkring enligt denna lag uppgår sålunda karenstiden till 60 dagar. Inom den privata försäkringen infördes karensförsäkringen genom den s. k. folkförsäkringen. Då man sökte popularisera lifförsäkringen bland de mindre bemedlade klasserna, fann man det nödvändigt att anordna premiebetalningen medelst veckopremier på så ringa belopp som 10 öre. Dessa små veckopremier kunde emellertid ej bära omkostnaderna för läkarundersökningen. I stället sökte man då kompensera denna undersökning dels genom en af försäkringstagaren afgifven själfdeklaration rörande