honom var detta verk ett arf från fadern, och han betraktade det äfven så. Att upprätthålla den af Gustaf I grundade andliga och världsliga samhällsordningen syntes honom såsom en genom faderns testamente åt Vasaättlingarna anförtrodd uppgift, hvars fyllande ensamt förmådde gifva en laglig grund åt deras rättigheter. Gustaf Vasas testamente blef därför den fasta utgångspunkten för hela hans politik. Äfven af sina egna intressen hänvisades han till denna urkund, då han kort efter Eriks fall råkade i tvist med Johan och denne därvid åter ville utöfver faderns testamente inskränka hans rättigheter inom hertigdömet. Men därvidlag måste dock K. slutligen gifva vika för den af rådsaristokratien understödde konungen, och på en riksdag i Vadstena 1587 utfärdades en stadga af ungefär samma innehåll som Arboga artiklar (se Vadstena artiklar). Denna tvist fick sin största betydelse genom en fråga af allmännare intresse, nämligen Johans liturgi l. gudstjänstordning, hvilken K. med rätta ansåg innebära en fara för det heligaste arfvet från fadern: reformationen. I denna fråga lät han ej heller förmå sig till eftergift, och häfdande hertigdömets själfständighet i religiöst hänseende, gjorde han detta till ett bålverk för den rena protestantismen under Johans regering. Men reformationen var ej det enda af Gustaf I:s storverk, som behöfde skyddas mot Johans förvända statskonst. Den dåvarande högadeln, särskildt de framstående representanterna för ätterna Bielke, Banér och Sparre, längtade tillbaka till unionstidens af Gustaf I stäckta rådsvälde och förläningsväsen; och för en reaktion i denna riktning öppnade Johan själf dörren, då han 1587 lät sin son Sigismund väljas till konung i Polen. Aristokratien begagnade sig nämligen däraf, i det den genom de ryktbara Kalmar stadgar (se d. o.) sökte för den nya unionen skapa ett stormannavälde likartadt med det, hvilket utmärkt den förra Kalmarunionen. Dessa sträfvanden funno i K. en afgjord motståndare. Gustaf I:s starka konungadöme borde, enligt hans mening, äfven under den stundande unionen hållas vid makt, nämligen på sådant sätt att regeringsmyndigheten under konungens frånvaro i Polen skulle anförtros åt den äldste myndige arffursten i stället för att utskiftas bland stormännen; och då han efter brytningen mellan Johan och rådet 1589 försonades med den förre, skola Kalmar stadgar tillika med Vadstena artiklar ha förklarats ogiltiga. Efter Johans död, 1592, öfvertog han också samt skötte såsom ”den förnämste” jämte rådet regeringen till Sigismunds hemkomst. Genom tronskiftet blef faran för reformationen ännu större än under Johans tid, enär Sigismund var ett blindt verktyg för den katolska reaktionen. Att omintetgöra hans planer på Sveriges omvändelse till katolicismen blef nu Karls förnämsta sträfvande, och det var säkerligen för att därvid erhålla understöd af aristokratien, som han genast efter Johans död försonade sig med de af denne afsatte rådsherrarna och återgaf dem deras ämbeten. Uppsala möte (se d. o.) och den konungaförsäkran, som K. i spetsen för rådet och ständerna vid kröningsriksdagen i Uppsala 1594 aftvang Sigismund, gåfvo också lagstadganden till tryggande af reformationen. Men detta var ej nog; ty för Sigismund, jesuiternas lärjunge, egde de åt kättare gifna löftena ej någon bindande kraft, och ställningen blef så mvcket svårare, som frågan om riksstyrelsen under konungens frånvaro åter dök upp och ingrep i den religiösa. När Sigismund sommaren 1594 skulle återvända till Polen, framkommo nämligen både K. och rådet med förslag angående regeringens ordnande. Dessa öfverensstämde i sträfvandet att genom en fast interimsregering betrygga rikets själfständighet och enhet under de unionella förhållandena, men skilde sig däri, att K. för sig kräfde en riksföreståndares makt, rådet däremot väl ej uteslöt honom från regeringen, men sökte göra honom beroende af aristokratien. Som Sigismund hvarken åt hertigen eller rådet ville anförtro en fullständig regeringsmakt, emedan båda varit hans motståndare i den religiösa frågan, förkastade han bägges förslag. I stället utfärdade han för dem tillsammans en fullmakt på regeringen, som lämnade deras maktställning obestämd, och vid deras sida satte han en mängd ståthållare, af hvilka de fleste togo sina befallningar blott från honom själf i Polen, och, i strid mot hans försäkran, gynnade katolikerna. Därigenom råkade både Sveriges nationella själfständighet och reformationen i fara. Men lyckligtvis var K. situationen vuxen. Förkastande Sigismunds fullmakt, ingick han strax efter dennes afresa en förening med rådet, enligt hvilken han såsom dess ”förman och rikets föreståndare” skulle jämte rådet sköta regeringen. Då ingen rättelse kunde utverkas hos konungen, vare sig med afseende på hans föreskrifter om regeringen eller överträdelserna af hans försäkran, sammankallade K. en riksdag i Söderköping 1595. Där erhöll han af ständerna både fullständig riksföreståndarmakt och bemyndigande att öfvervaka uppfyllandet af konungens försäkran. Dittills hade rådsherrarna, af fruktan för Sigismunds katolska planer och onådigt bemötta af denne, funnit sig föranlåtna att göra gemensam sak med K. Men då denne på grund af Söderköpings riksdagsbeslut ville med vapenmakt betvinga den trotsigaste af ståthållarna, Klas Fleming (se d. o.) i Finland, vägrade de sitt bifall därtill. K. afsade sig då, hösten 1596, regeringen, men vädjade på samma gång till ständerna; och i trots af konungens förbud samt af att denne öfverlämnade regeringen åt rådet ensamt, sammanträdde dessa 1597 i Arboga och bekräftade K. i riksföreståndarskapet. I detta möte deltog endast ett af riksråden (Axel Leijonhufvud). De öfrige ville ej, när det blef fråga om en öppen brytning med konungen, följa hertigen, från hvilken de i hela sin politiska uppfattning så vidt skilde sig, och de fleste af dem begåfvo sig efter riksdagen till Polen. På deras råd sökte Sigismund därefter med en polsk här betvinga K., men besegrades vid Stångebro 1598 och blef, då han bröt en efter slaget ingången förlikning och återvände till Polen för att rusta sig till en ny strid, på riksdagen i Stockholm 1599 förklarad afsatt, såsom den där brutit mot Gustaf I:s testamente och sina egna förbindelser till sitt folk. K. hade omedelbart efter hans affärd åter öfvertagit regeringen, och då de, som i inbördes kriget uppträdt som hans fiender, äfven syntes honom vara fäderneslandets, gaf han därefter fria tyglar åt sin hämndlystnad och hårdhet. I Kalmar och Finland, som längst förblefvo Sigismund trogna, började den blodiga räfsten; de ädlaste offren föllo dock 1600 i Linköping, där de rådsherrar, som flytt till Sigismund, men efter Stångebro slag utlämnats till K., jämte några andra ställdes till rätta inför en ständernas domstol (se Linköpings blodbad).