Äfven under de följande åren fick K:s stränghet, till följd af högadelns missnöje med hans välde, blott alltför ofta tillfälle att visa sig, ehuru de fleste af hans motståndare då genom frivillig landsflykt räddade sig från ett svårare öde. Med afseende på kronans förvärfvande för sig och sitt hus visade K. en tveksamhet, som kan synas öfverraskande hos den hänsynslöse partimannen, men som finner sin naturliga förklaring däri, att ”aktning för lag och rätt i verkligheten var det, som gjort honom till en revolutionens man”. Då Sigismund afsattes, erbjöds kronan åt hans son Vladislav, om denne i Sverige uppfostrades i landets religion och seder. Då han ej hördes af, erkändes K. på riksdagen i Linköping 1600 som regerande konung. Men emedan Johan III:s yngre son, hertig Johan af Östergötland, enligt arfföreningen stod tronen närmare än K. och ej liksom Sigismunds hus hade affallit från Gustaf I:s testamente, afböjde K. länge konunganamnet, ehuru han fortfor att föra regeringen. Under året 1603 började han dock stundom kalla sig konung; men först sedan Johan, 15 år gammal, på riksdagen i Norrköping 1604 själf afstått från sina anspråk, blef konungatiteln den vanliga och erhöll genom kröningen i Uppsala 1607 högtidlig bekräftelse. Och ehuru K:s söner genom Norrköpings arfförening 1604 erkänts som närmast arfsberättigade efter honom, förutsatte han dock i sitt testamente af 1605, att ständerna skulle till hans efterträdare kunna taga hertig Johan. Sedermera synes han dock ha ansett Gustaf Adolfs rätt till tronföljden som en afgjord sak. För det svenska samhällsskicket blef K:s kamp mot Sigismund af den största betydelse, ty det lider svårligen något tvifvel, att den senare, upptagen som han var af sina omvändelseplaner, skulle, om han segrat, lämnat rådsaristokratien, som öfvergått på hans sida, fria händer med afseende på de politiska förhållandena och sålunda öppnat vägen för ett nytt stormannavälde. Det är emellertid K:s berömmelse, att han ej, såsom de fleste af hans tidehvarfs förkämpar för en stark statsmakt, lät det nationella konungadömets seger slå öfver till tygellöst envälde. Han ej blott alltid respekterade de dittills gällande lagliga inskränkningarna i konungamakten, utan befordrade den konstitutionella frihetens ytterligare utveckling i Sverige. Han, den hänsynslöse undertryckaren af rådets medeltidsanspråk, lät nämligen vid upprättandet af en ny rådkammare (1602), i stället för den under partistriden upplösta, uttryckligen tillerkänna denna institution dess i lagen stadgade rättigheter, genom hvilka den af ålder varit det förnämsta värnet mot enväldet; och riksdagen, hos hvilken han under partistriden funnit sitt egentliga stöd, erhöll genom honom ett förut okändt inflytande på statsärendena. Vikten af den svenska protestantismens betryggande genom K:s seger öfver Sigismund framstår i sin fulla betydelse, om man ihågkommer Gustaf Adolfs uppträdande i den slutliga världskampen mot den katolska reaktionen. Att äfven K. förstod att uppfatta denna tids religiösa fråga i dess allmänt europeiska betydelse framgår bl. a. af hans försök 1610 att genom en beskickning verka för ett allmänt förbund mot den katolska reaktionen. Hans benägenhet för ett närmande till den reformerta läran, som invecklade honom i åtskilliga strider med det svenska prästerskapet, hade sannolikt i ej ringa grad sin orsak i hans övertygelse om vikten af protestanternas sammanslutning mot den gemensamme fienden. I besittning af regeringsmakten, fick K. tillfälle att i vidsträckt mått göra de stora regentegenskaper fruktbringande, på hvilka han redan förut visat prof inom sitt hertigdöme. I förvaltningen bragte han åter reda och ordning. För rättsväsendets utbildning arbetade han genom försök att skapa nya former för den högre domsrätten och genom lagförslag — hvilka sträfvanden, ehuru de ej kunde genomföras, dock äro viktiga såsom förberedelser — samt genom tryckningen af Kristofers landslag (1608). Näringslifvet befordrade han i synnerhet genom bergsbrukets utvecklande, och Sveriges andliga odling står till honom i tacksamhetsskuld för återupprättandet af Uppsala universitet (1595). Med afseende på förhållandet till utlandet blef hans regering orolig. Sigismunds afsättning medförde ett slags krigstillstånd med Polen, som öfvergick till öppna fientligheter, då K. 1600, för att hellre förekomma än förekommas, inföll i Livland och intog en stor del af landet. Eröfringarna gingo dock snart i allmänhet förlorade, och ett nytt fälttåg, som K. 1605 företog till Livland, slutade med hans nederlag vid Kirkholm (1605), hvarefter kriget å ömse sidor fördes lamt. För att mota Sigismunds för Sverige farliga försök att med anledning af de ”falske Dimitrijernas” (se Dimitrij) uppträdande i Ryssland skaffa sig herravälde öfver detta land afslöt K. 1609 i Viborg ett förbund med den inhemske ryske tsaren Vasilij Sjujskij och sände till dennes understöd J. De la Gardie, som trängde djupt in i Ryssland och slutligen var nära att skaffa Rysslands krona åt K:s hus (se De la Gardie 2). Slutligen råkade K. 1611 i krig med Danmark, delvis till följd af Kristian IV:s ärelystnad, men delvis äfven till följd af de svenska anspråken på norska Finnmarken. Kriget fördes förnämligast omkring Kalmar, som föll i danskarnas händer (se Kalmarkriget). K. begrofs i Strängnäs domkyrka (jfr fig. 2). Hans ryttarstaty (mod. af Börjeson) restes 1904 i Göteborg (se d. o., pl. IV), emedan det hisingska Göteborg (se Göteborg, sp. 896) af honom anlagts, och äfven i en annan af hans stadsanläggningar, Karlstad (från hans hertigtid), skall hans staty resas (mod. af Kr. Eriksson 1908), hvarjämte insamling pågår till resande af ett minnesmärke i Karlskoga kyrkoby 30 okt. 1911. K. var gift 1) med Maria af Pfalz (f. 1562, förm. 1579, d. 1589), i hvilket äktenskap föddes sex barn, af hvilka endast dottern Katarina (gift med Johan Kasimir af Pfalz-Zweibrücken) nådde mogen ålder, och 2) med Kristina af Holstein-Gottorp (f. 1573, förm. 1592, d. 1625), med hvilken han hade sönerna Gustaf Adolf och Karl Filip samt döttrarna Kristina (d. i späd ålder) och Maria Elisabet (gift med hertig Johan af Östergötland). Utom äktenskapet hade K., med Karin Nilsdotter, sonen Karl Karlsson (Gyllenhielm), f. 1574 (se Gyllenhielm 3). S. B. Litt.: K:s ofullbordade själfbiografiska rimkrönika utgafs 1759 af B. Bergius (Konung Carl den IX:des Rim-Chrönika jämte bilagor), hans med egenhändiga anteckningar försedda almanackor 1903 af A. Lewenhaupt (Calendaria Caroli IX). Den första sammanhängande skildringen af hans historia förekommer i Joh. Messenius’ ”Scondia illustrata”; J. Werwings ”Konung Sigismunds och konung Carl den