IX:des historier” (2 bd, 1746—47) är för K:s tid
föga mer än en öfv. ur Messenius, liksom arbetets
tidigare del mestadels utgör en afskrift ur A. J.
Messenius’ ofullbordade, i manuskript bevarade
”Historia om Sigismund och K. IX”. En modern
sammanfattande skildring af K:s regering ger E.
Hildebrand i ”Sveriges historia intill tjugonde seklet”
(del IV, 1904). Bland öfriga K:s historia berörande
arbeten må nämnas: O. Söderqvist, ”Johan III och
hertig Carl 1568—1575” (1898), G. O. F. Westling,
”Hertig K:s furstendöme under åren 1568—92”
(1883), S. J. Boëthius, ”Om den svenska
högadeln under konung Sigismunds regering, I” (i
”Hist. bibl.” 1877) och ”Hertig K:s och svenska
riksrådets samregering 1594—1596” (i ”Hist.
tidskr.”, 1884—86), E. Hildebrand, ”Brytningen i
Sveriges historia 1594” (i ”Hist. tidskr.” 1894),
A. Jonsson, ”Hertig K. och Sigismund 1597—1598
(1906), och K. G. Lundqvist, ”Hertig K. af
Södermanland” (1898). Om K:s livländska fälttåg
1600 och 1601 se afh. af C. Rogberg (1859) och G.
Tranér (1872), om hans ishafspolitik och förhållandet
till Ryssland S. Ingman, ”Kaarlo IX:nen Jäämeren
politiikka", 1—2 (1894—95), och H. Almquist,
”Sverige och Ryssland 1595—1611” (1907), om inre
politik under hans senare regeringsår S. Bergh, ”K.
IX och svenska adeln 1607—1609” (1882), samt om
Kalmarkriget A. Larsen (Liljefalk), ”Kalmarkrigen”
(1889). — K. är hufvudpersonen i ett efter honom
uppkalladt skådespel af K. F. Ridderstad (1847) och
i G. Björlins drama ”Hertigen” (1879) samt i Snoilskys
episka dikt ”Hvita frun”.
V. S—g.
Fig. 2. Karl IX:s grafmonument i Strängnäs domkyrka (efter Peringskiöld. Den i senare tid ändrade anordningen
återställes till denna ursprungliga under nu, 1910, pågående restaurering af kyrkan).
4. K. X
Gustaf, son af den föregåendes dotter
Katarina och pfalzgrefven Johan Kasimir af
Pfalz-Zweibrücken (se
Johan Kasimir), föddes 8
nov. 1622 på Nyköpings slott. Hans föräldrar hade
tagit sin tillflykt till Sverige undan det stora kriget
i Tyskland, och de kommo aldrig att återvända. K.
G. uppväxte sålunda i Sverige, och hans uppfostran
blef svensk, öfvervakad bl. a. af rikskansleren Axel
Oxenstierna, men från fädernet ärfde han också
vissa tyska traditioner, det tyska språket som sitt
andra modersmål och starka personliga intressen för
tyska rikets förhållanden, bl. a. på grund af de
arfsanspråk, som tillkommo hans släkt. Då härtill kom,
att Johan Kasimir och hans familj efter Gustaf II
Adolfs död behandlades med köld och misstroende af
Kristinas förmyndarregering, särskildt Oxenstierna,
så blef den unge pfalzgrefvens ställning från början
ganska oklar; han var på samma gång svensk
arffurste och landsflyktig tysk grefveson. Från
barndomen lärde han därför att röra sig i osäkra och
pröfvande förhållanden. Efter studierna i hemmet
tillbragte han några månader vid Uppsala universitet
och anträdde våren 1638 enligt tidens sed en
utländsk studieresa, som varade till hösten 1640.
Största delen af dessa år tillbragte han i Frankrike,
hufvudsakligen vid hofvet i Paris. Samtida prisa
den begåfning, som han röjde redan under dessa
barndoms- och ungdomsår, och de kunskaper han
inhämtade; vistelsen vid franska hofvet fullbordade
särskildt hans utbildning till fulländad världsman i
tidens cirklade maner och bidrog säkert att lägga
grund till hans skolning i tidens diplomati. Vid
