hemkomsten möttes han af allvarliga svårigheter. Motsatsen mellan Axel Oxenstierna och den pfalz-grefliga familjen hade skärpts, och den förbands med en begynnande söndring bland rikets ständer. Johan Kasimir hade alltid haft vänner i olika kretsar, äfven inom rådet, och inom dessa kretsar började en verklig opposition röra sig mot den aristokratiska förmyndarstyrelsen. K. G. var, såsom möjlig tronarfvinge efter den unga drottningen, en viktig person i denna oro. Själf önskade han inträda i rikets tjänst, men förmyndarregeringen vägrade länge. Till sist, sommaren 1642, fick han dock resa ut till hären i Tyskland, och här lärde han nu under Torstensons befäl kriget, utmärkte sig bl. a. i slagen vid Breitenfeld (1642) och Jankow (1645) samt deltog i tåget mot Danmark 1643—44 och undfick då lärdomen om detta lands öfverväldigande från söder. 1645 återvände K. G. till Sverige, och en ny utsikt öppnade sig: han sökte vinna Kristinas hand. Under ett par år stod saken och vägde, och K. G. blef mer än någonsin en hufvudperson i de politiska striderna. Till sist afböjde Kristina hans frieri, men hon gaf honom ersättning. I jan. 1648 utnämndes han till svensk generalissimus i Tyskland. Där hann han föga uträtta, innan freden slöts (okt. 1648), men fick i stället leda de stora värfvade arméernas ”afdankning” och likaså de invecklade förhandlingarna om fredens ”exekution”, som intill juni 1650 fördes i Nürnberg. Dessa stora uppgifter pröfvade på allvar hans militärisk-administrativa och diplomatiska förmåga; de gåfvo honom också ytterst betydelsefulla intryck af de europeiska makternas politiska syften och af Europas allmänna läge. Under tiden hade Kristina beredt honom en ny upphöjelse, tronföljden, i det hon 1649, mot högadelns motstånd genomdrifvit, att K. G. hyllades som hennes efterträdare. Hos henne själf mognade i hemlighet beslutet att nedlägga kronan, och den inre brytningen bland Sveriges ständer blef allt skarpare. Vid 1650 års riksdag, just då K. G. återkom till Sverige, genomdref drottningen, att tronföljden tillerkändes, efter honom, äfven hans eventuella manliga afkomlingar, men samtidigt bröt också ständernas strid ut i de ofrälses stora anlopp mot adeln (”protestationen” om kronogodsens återställande). K. G. iakttog i dessa ömtåliga förhållanden stor försiktighet. Han drog sig tillbaka till Öland (Borgholms slott), som han fått i förläning, höll sig där genom en liflig och omfattande brefväxling underrättad om såväl ställningen inom landet och vid hofvet som händelserna ute i Europa, men aktade sig att på något sätt framträda. Till sist kom dock hans tid. Kristina fullbordade sin länge närda afsikt, och 6 juni 1654 nedlade hon i Uppsala sin krona. S. d. hyllades och kröntes K. som konung.

Fig. 1. Karl X Gustaf. Gravyr af J. Falck.

Han var då en man, mognad i sitt lifs pröfvande skola. Till det yttre var han kort och tjock, med grofva drag, men gjorde genast sin inre öfverlägsenhet gällande. Makten, som Kristina ej förmått uppbära, samlade sig i hans hand. Han var en kraftnatur, hans arbetsförmåga outtröttlig, hans omdöme snabbt och klart, hans handlingskraft djärf och beslutsam. Hans myndighet förstärktes genom en markerad förbehållsamhet, tydligen framvuxen ur hans ungdoms svårigheter, kanske också ärfd från fadern. Ingen rådgifvare invigdes i hans innersta planer, och hans ogenomtränglighet blef de främmande diplomaternas förtviflan. Han var ärligt gudfruktig efter tidens art, men i politisk hänsynslöshet också ett barn af sin tid och försmådde ingen af dess raffinerade diplomatis resurser. Med en rådmansdottcr i Stockholm, Brita Allerts, hade K. G. före tronbestigningen en son, Gustaf (se Carlson, Gustaf). Efter tronbestigningen skyndade han att förmäla sig; i okt. 1654 stod hans bröllop med Hedvig Eleonora af Holstein-Gottorp. Giftermålet hade politisk betydelse; den holsteinske hertigen var en gifven bundsförvant mot Danmark. I äktenskapet föddes endast ett barn, sonen Karl (nov. 1655). För K. G. som konung öppnade sig stora och svåra uppgifter. Det gällde att konsolidera den nygrundade svenska stormakten både inåt och utåt; inåt att sammanknyta eröfringarna med hemlandet, reorganisera förvaltning, krigsväsen och finanser efter de nya kraf, som följt med eröfringarna, och på samma gång lösa ståndsstriden, utåt att befästa stormaktsställningen och grundlägga en politik, som målmedvetet kunde befordra dess intressen. Om K. G. klart uppfattat dessa uppgifter, veta vi icke. Säkert är, att hans regering kom att röra sig i andra banor. Ett år efter tronbestigningen, sommaren 1655, förde han Sverige in i krig mot Polen. Hans anfall är i och för sig förklarligt. De polske Vasarna hade aldrig upphört att hota Sverige, och Polen var en gifven, om än hemlig, fiende. Denne fiende syntes visserligen maktlös; sedan flera år skakades Polen af det stora kosackupproret, kosackerna hade hyllat ryske tsaren och denne på våren 1654 infallit i Polen. Men just Polens hotande upplösning var också en fara för grannländerna, främst Sverige, och Kristinas regering hade stått beredd att gripa in. K. G. höll sig några