månader afvaktande; när bud kommo, att ryssarna oemotståndligt trängde fram och hotade kringgå svenska Livland, beslöt han, i slutet af 1654, att kasta sig in i striden. Anfallet mot Polen afsåg sålunda att göra upp räkningen med en gammal fiende och, framför allt, bevaka Sveriges intressen i Öst-Europas stora kris samt förekomma Ryssland. Men närmare tycks K. G. icke ha klargjort, hvad han ville vinna i Polen. När framgångarna till en början, hösten 1655, blefvo öfver förväntan storartade, lät han af polska magnater hylla sig som konung; en möjlighet dök upp att knyta hela Polen vid den svenska stormakten, liksom det varit på tal under Gustaf II Adolfs sista år. Efter några månader kom bakslaget, i Polen började en folkresning, och de, som hyllat K. G., afföllo. Då upptog han en annan tanke: att dela Polen med dess öfriga fiender. Olika delningsförslag aflöste hvarandra under året 1656. Gemensamt för dem alla var, att Sveriges andel skulle omfatta ”sjökusten” och från den gå mer eller mindre djupt in i landet, med Preussen som kärna; därmed kommo förslagen att te sig som en fullbordan af Sveriges ”Östersjövälde”. Hvilken betydelse däri inlagts, är dock icke klart, och hela K. G:s polska krig fick på detta sätt prägeln af ett äfventyrligt företag, hvars vinst skulle rättas efter konjunkturerna. Sveriges inre frågor blefvo genom kriget skjutna åt sidan. Mest som ett slags förberedelse till kriget genomdrefs en nödtorftig första reduktion (se d. o.) vid 1655 års riksdag. Konungen ådagalade därvid en betydande politisk vältalighet och förmåga att behärska ständerna, men gick icke närmare in på de stora finansiella och sociala problemen. I kriget yppade sig snart stora vanskligheter. Dess äfventyrlighet stämde visserligen med tidens lynne, och det europeiska statssystemets osäkerhet och ofärdighet gåfvo utrymme nog åt sådana företag. Men andra makters intressen hotades af Sveriges ingripande i Polen, och en efter annan drogos de in. Det var K. G:s stora missräkning, att han trodde sig kunna hindra detta genom ett nät af diplomatiska föreställningar och förespeglingar. Kurfursten Fredrik Vilhelm af Brandenburg inblandades först; han var, som hertig af (Ost-)Preussen under polsk länshöghet, direkt oroad af K. G:s företag. Han tvangs till en början att hylla K. G. som länsherre för Preussen och ställa hjälptrupper (fördrag i Königsberg, jan. 1656), men begagnade sig sedan af K. G:s begynnande svårigheter till att sälja sin hjälp allt dyrare, frigjorde sig från länshögheten (fördraget i Labiau, nov. 1656) och närmade sig Polens konung. Ryssland måste känna, att K. G:s ingripande var riktadt mot dess framgångar, och i juni 1656 inföllo ryssarna i Livland. Kejsaren, Sveriges gamle motståndare i Tyskland, kände sig hotad af dess framgångar i Polen och beredde sig att gripa in. Nederländerna fruktade för sina handelsintressen och gjorde starka påtryckningar. I K. G:s rygg hotade Danmark. Under allt detta stockade sig också själfva den krigiska framgången. K. G. visade sig som en lysande fältherre; hans snabba tåg genom det vidsträckta Polen (flodöfvergången vid Sandomierz, se d. o.) och hans segrar i öppna fältslag (främst tredagarsslaget vid Warschau, 18—20 juli 1656) förde hans rykte öfver Europa. Men polackernas folkresning kunde icke kväfvas, och segrarnas frukter blefvo ringa. I början af 1657 var K. G:s ställning i Polen allvarligt undergräfd. Kurfursten drog sig definitivt undan, ryssarna härjade Livland, kejsaren slöt i maj 1657 sitt förbund med Polen, och till sist kom, i juni, Danmarks krigsförklaring. Det polska företaget var icke blott misslyckadt; det hade framkallat en hel koalition mot Sverige. Då gjorde K. G. en plötslig vändning: han drog sig ur den polska härfvan, lämnande i Polen endast en mindre styrka, och hastade mot Danmark. Under sensommaren och hösten 1657 öfverväldigades Jylland, jan.—febr. 1658 följde tåget öfver Belt (se d. o.) och freden i Roskilde (se d. o.). Omkastningen från svårigheterna i Polen till dessa oerhörda framgångar är underbar och förstärker det intryck af äfventyrlighet, som polska kriget grundlagt. Den belyser dock äfven från en annan sida K. G:s krigspolitik. Anfallet på Polen hade skaffat honom en stridsställning, från hvilken han kunde ingripa, hvar helst den europeiska oron gjorde det nödvändigt. Segern öfver Danmark möjliggjordes genom denna stridsställning och genom hans personliga djärfva anfallstaktik. Den är alltså förberedd genom det polska kriget, ehuru detta krig i och för sig misslyckats. K. G. hade under sitt segertåg hvälft planer att tillintetgöra Danmark, helst i delning med Englands protektor, Cromwell, hvars stöd han sökte mot Nederländerna. Det var samma tankar som förut i fråga om Polen. Han måste uppgifva dem, då Cromwells förbund ej stod att vinna för ett sådant mål, och hufvudbestämmelsen i freden i Roskilde blef endast en stor landafträdelse: Skåne, Halland, Blekinge, Bornholm, Bohuslän och Trondhjems län m. m. Men dessutom ingick i freden ett vänskapsförbund mellan Sverige och Danmark, kompletteradt genom muntliga aftal mellan konungarna; bl. a. skulle främmande fientliga flottor hindras att inlöpa i Östersjön. K. G. hade därmed sökt politiskt binda Danmark, när han ej kunde införlifva det i den svenska stormakten. Bland de fiender, som återstodo efter Danmarks besegrande, trädde Österrike i förgrunden och vid dess sida Brandenburg, som nu fullbordat sin öfvergång. Stridsfältet utvidgade sig öfver Tyskland, och här tillkom en ny stor fråga, nämligen kejsarvalet efter Ferdinand III (d. 1657). Frankrike under Mazarins ledning sökte samla alla habsburgska husets motståndare. K. G. ville också vända sina vapen till Tyskland, mot Österrike och Brandenburg, och i Tyska riket rörde sig åter de motsatser, som nyss utjämnats genom westfaliska freden. Den östeuropeiska krisen växte ihop med en allmänt europeisk, och ur K. G:s anfall på Polen tycktes framgå en fortsättning af trettioåriga kriget. Månaderna efter Roskildefreden fylldes af förberedelser för ett fälttåg i Tyskland. Det kom dock ej till stånd; i stället vände sig K. G. plötsligt åter mot Danmark, aug. 1658. Orsakerna äro komplicerade. En låg i Danmarks motspänstighet vid de förhandlingar, som förts för Roskildefredens komplettering; den hade visat, att Danmark ej lät binda sig vid Sverige så, som K. G. afsett. Dessutom hade utsikterna för ett krig i Tyskland förmörkats; i juli 1658 blef Leopold af Österrike vald till kejsare, och Sveriges försök att samla tyska ständer på sin sida hade föga framgång.