De bundsförvanter, som K. G. hoppats på, höllo
sig tillbaka. Cromwells syften voro andra än
hans, och, hvad som för K. G. var betänkligast,
Mazarin eggade visserligen Sverige, men undvek
själf alla bindande förpliktelser. Militäriskt
sedt, kunde den svenska — i hufvudsak värfvade —
hären ej hållas sysslolös, och när ett företag
i Tyskland syntes utsiktslöst, återstod endast
Danmark. Nu gällde det på allvar Danmarks
tillvaro; K. G. drömde om dess införlifvande
i den svenska stormakten. Men det andra danska
kriget stockade sig ännu hastigare än förut
det polska. Köpenhamns försvar och undsättning
genom en nederländsk flotta (okt. 1658) blefvo
första vändpunkten, den misslyckade stormningen
på staden i febr. 1659 den andra. Österrikare,
polacker och brandenburgare gingo till anfall,
instängde de svenska besättningarna i Preussen
och Pommern och trängde upp i Jylland. England
och Frankrike höllo sig alltjämt tillbaka, ja
drogos af Nederländerna in i en medlingspolitik,
hvars udd riktades mot Sverige (konserterna i
Haag maj—juli 1659; se
Konsert 1). K. G. hade
åter missräknat sig på sin egen styrka, på
motståndarens försvarskraft och på de europeiska
makternas hållning till hans hänsynslösa
svenska eröfringspolitik. K. G. höll sig kvar
på de danska öarna, som därmed blefvo krigets
hufvudsäte, men hans ställning blef under
1659 allt svårare. Holländska flottor spelade
herrar i de danska farvattnen, i nov. 1659
tillintetgjordes svenska hären på Fyn (vid
Nyborg) af förenade österrikare, brandenburgare,
polacker, danskar och holländare, och
hufvudstyrkan på Själland sammansmälte. Planerna
på Danmarks tillintetgörelse måste uppgifvas,
liksom förut planerna på Polen. K. G. erkände
det, och han erbjöd fred åt både Danmark och
Polen, men ännu hoppades han på endera sidan
vinna något, och han afslog hvarje afträdelse
äfven från eröfringarna i Roskilde, såvida
ej ersättning gafs. Han räknade alltjämt med
förändringar i makternas inbördes
ställning, och han beredde sig till nya
ansträngningar. Sveriges ständer kallades till
Göteborg för att åtaga sig dessa, och konungen
mötte dem, i jan. 1660. Då insjuknade han
plötsligt och dog efter några få dagar, natten
mellan 12 och 13 febr. 1660.
Fig. 2. Karl X Gustafs likkista i
Riddarholmskyrkan (på tillfällig plats vid
250-årsfesten 1910).
K. G. rycktes bort från ett läge, hvars faror röja,
att han spänt sina och Sveriges krafter för
högt. Hans drömmar att utbygga den svenska
stormakten öfver Polens Östersjöländer
eller öfver de danska öarna voro faktiskt
strandade. Men det var å andra sidan på grund af
hans vapens styrka, som hans sons förmyndare,
när de afvecklade de stora krigen, kunde
behålla de skånska landskapen åt Sverige,
Därmed kom K. G. att gifva, hvad han själf ej
egentligen afsett, ”naturliga gränser” åt det
egentliga Sverige.
Fig. 3. Karl X Gustafs ryttarstaty på
Stortorget i Malmö, modellerad af Börjeson.
K:s begrafning firades med stor högtidlighet på
hösten 1660 i Stockholm, där hans lik nedsattes
i Riddarholmskyrkan (se fig. 2). Hans ryttarstaty
(modellerad af Börjeson) restes 1896 i Malmö
(se fig. 3). Insamling pågår för resande af
hans staty jämväl i Stockholm. (En plan att
framför Nordiska museet i Stockholm resa en
afgjutning af statyn i Malmö väckte starkt
ogillande, särskildt i Skåne, och förkastades i
nov. 1909 af K. M:t.) K:s namnteckning finnes
återgifven å pl. III till art.
Autograf. En
stor nationell hyllning egnades K:s minne
1908 på 250-årsdagen af freden i Roskilde i
form af tal och festligheter i snart sagdt
alla Sveriges städer samt af festskrifter.
N. E—n.
Litt.: K. G:s historia skrefs först af Pufendorf
(”De rebus a Carolo Gustavo gestis”, 1697);
