grundläggande för nyare historieskrifning om K:s tid
är F. F. Carlson, ”Sveriges historia under
konungarna af Pfalziska huset”, I (1855, 2:a
uppl. 1883). En populär biografi är G. Björlins
”Carl X Gustaf” (1889). I öfrigt må nämnas:
N. Edén, ”Grunderna för K. X Gustafs anfall
på Polen” (i ”Hist. tidskr.”, 1905) och
”Schlippenbachs beskickning till Tyskland
1654—1655” (i ”Hist. studier, tillegnade
Harald Hjärne”, 1908), E. Haumant, ”La guerre
du Nord et la paix d’Oliva 1655—60” (1893),
Ellen Fries, ”Sveriges och Nederländernas
diplomatiska förbindelser under K. X Gustafs
regering” (1883) och ”Erik Oxenstierna” (1889),
C. Wibling, ”Carl X Gustaf och Georg Rakoczy II”
(1891) samt J. Levin Carlboms vidlyftiga arbeten
”Sveriges förhållande till Österrike... 1655—57”
(1898), ”Sverige och England 1655—aug. 1657”
(1900), ”Magnus Dureels negotiation i Köpenhamn
1655—1657” (1901), ”Tre dagars slaget vid
Warschau” (1908) och ”K. X Gustav. Från Weichseln
till Bält 1657, tåget över Bält och freden
i Roskilde 1658” (1910). Om K:s förhållande
till Cromwell se bl. a. Guernsey Jones, ”The
diplomatic relations between Cromwell and Charles
X Gustavus of Sweden” (1897), om K:s ryska krig
M. Carlon, ”Ryska kriget 1656—1658” (1903), om de
båda krigen mot Danmark bl. a. J. A. Fridericia,
”Adelsvældens sidste dage” (1894),
S. A. Sörensen, ”Kjöbenhavns belejring og
Fyens gjenerobring” (1896), L. S. Blomgren,
”Ägde K. X Gustaf rättmätiga och giltiga skäl
för sitt fredsbrott i aug. 1658?” (1907),
A. Liljefalk, ”Frederiksoddes förste dage og
Carl Gustavs overgang over Lille Belt” (s. å.),
C. Hallendorff, ”K. X Gustaf på Själland 1658”
(1908), C. G. Weibull, ”Freden i Roskilde”
(s. å.), samt en dansk ”Mindesskrift i anledning
af 250-aarsdagen for stormen paa Köbenhavn 10—11
februari 1659” (1909). Jfr äfven G. Wittrock,
”Carl X Gustafs testamente. Den politiska
striden i Sverige 1660” (1908). En sammanfattande
framställning af K:s regeringstid ger L. Weibull
i ”Sveriges historia intill tjugonde seklet”,
5:e afd. (1906). — K. har många gånger
gjorts till föremål för poetisk behandling,
oafsedt de hyllningsdikter, som riktades till
honom under hans lif, och sorgekväden vid
hans bortgång. I epos hyllades han 1754 af
Hedvig Charlotta Nordenflycht med ”Försök
til Caroliade” och 1785 af G. F. Gyllenborg
med ”Tåget öfver Bält”. Novellistiskt har
han behandlats af bl. a. Strindberg i ”Nya
svenska öden” (1906). Han är hufvudpersonen i
J. Ch. Granberg-Stjernströms drama ”Konung K. X
Gustaf” (1859) och Oskar Fredriks dramatiska
utkast ”Några timmar på Kronoborgs slott”. I
Polens litteratur finnes ett flertal skildringar
af K. (bl. a. hos Sienkiewicz), se A. Jensen,
”Svenska bilder i polska vitterheten” (1904). Af
öfriga utländska diktverk om K. kunna nämnas
T. Annes skådespel ”La chambre rouge” (1852),
Overskous drama ”Stormen paa Kjöbenhavn” (1845)
och T. Friedrichs ”K. X” (1865), Bernecks roman
”K. X” (1862) och Sträters roman ”Der friede zu
Oliva” (1893). I en hel del diktverk om drottning
Kristina (t. ex. Gustaf III:s skådespel)
förekommer äfven K. bland förgrundsfigurerna.
V. S—g. R—n B.
Fig. 1. Karl XI. Efter målning af
Ehrenstrahl, 1680. (Gripsholms slott.)
5. K. XI, den föregåendes och
Hedvig Eleonoras af Holstein-Gottorp enda barn,
f. 24 nov. 1655 på Stockholms slott, d. där efter långvarig
sjukdom (invärtes kräfta) 5 april 1697, ärfde
13 febr. 1660 Sveriges krona. Vården om hans
uppfostran tillhörde efter faderns död hans
förmyndare, d. v. s. änkedrottningen och de fem
höge riksämbetsmännen. De försummade i detta fall,
lika som i många andra, sin plikt; de ådagalade
detta redan därigenom, att de bibehöllo som konungens
guvernör riksrådet Kr. Horn och som hans lärare
E. Figrelius (adlad Gripenhielm), ehuru båda
voro tämligen odugliga på sina platser. Karl
XI växte upp till en själfsvåldig, häftig och
till lynnet oböjlig yngling, visserligen modig,
stark och djärf, men med en mycket bristfällig
bildning, en outvecklad omdömesförmåga samt med
skick och later, som föga passade en konung. I
botten hade han en god natur. Gudsfruktan,
sanningskärlek, rättvisa och sedlig renhet
hörde tidigt till hans dygder, och med hänsyn
till dem höll mannen alltjämt de löften, som
ynglingen gifvit. 18 dec. 1672 öfvertog K., då
17 år gammal, själf regeringen, med mycken tack
till sina förmyndare, hvilkas trohet han prisade,
men hvilkas pliktkänsla och nit han först längre
fram lärde sig att till deras rätta värde bedöma
och uppskatta. Till sin karaktär blef styrelsen
i början ej mycket förändrad. Söndringen och
slappheten, som varit de utmärkande dragen
i Karl XI:s förmyndarregering, snarare
tilltogo än minskades. Upplösningen inom
förvaltningen blef för hvar dag större; och
den svåra penningnöden, som var en följd af den
föregående tidens misshushållning, växte till den
grad, att man endast med hjälp af de främmande
subsidierna kunde lotsa sig fram genom de värsta
svårigheterna. Den unge, ännu alldeles oerfarne
konungen fann ej mycket behag i de allvarsamma
regeringsbestyren; han skötte helst sina nöjen
och vistades mest utom hufvudstaden. Ärendenas
ledning öfverlämnade han företrädesvis åt sin
frände, rikskansleren M. G. De la Gardie
(se
De la Gardie 3), som vid denna tid stod högst i
hans förtroende och under några år var Sveriges
mäktigaste man.
