Det blef snart i alla afseenden annorlunda. Till följd af 1672 års skamliga och på De la Gardies tillskyndan ingångna subsidiefördrag med Frankrike rycktes Sverige med i den stora strid, som började 1672 med Ludvig XIV:s anfall på Holland och som fick en större vikt därigenom, att flera af Europas stater i den politiska jämviktens intresse skyndade till Hollands hjälp. Ludvig XIV, alltmer ansatt af sina fiender, påkallade Sveriges bistånd enligt traktatens ordalydelse och bragte det genom löften om förhöjda subsidier därhän, att en svensk här i slutet af 1674 ryckte in på Brandenburgs område. Den olyckliga träffningen vid Fehrbellin (18 juni 1675) lade i dagen det svenska militärväsendets djupa förfall och blef för flera makter signalen till öppet anfall. Kejsaren, Tyska riket, Holland och slutligen Danmark blefvo Sveriges fiender. Då uppgick för K. en olyckans och bekymrens tid. De alltjämt växande farorna, de många motgångarna i kriget, både till lands och sjöss, den alltmer framträdande upplösningen inom förvaltningen, allt var egnadt att väcka den unge konungens tankar på vanskligheten i hans ställning och öppna hans ögon för hans förmyndares svåra pliktförsummelser. Från lekarna och nöjena kastades K. med ens in i det hårdaste arbete och danades midt under krigets skiften och de svåraste bekymmer till en af sitt lands samvetsgrannaste och mest dugande regenter. Det danska kriget (1675—79) blef egentligen hans lärotid. Med rikskanslerens makt var det för alltid slut, sedan händelserna blottat den egentliga halten af hans statsmannaskap. I stället började K:s eget personliga regemente, som var en nödvändighet och medförde landets räddning. Men vid konungens sida stod under några år, från 1676 till 1680, den duglige Johan Gyllenstierna (se Gyllenstierna 9) i egenskap af rådgifvare, lärare och vän, utöfvade ett inflytande, som äfven efter hans död bestämde Sveriges öde. Kriget fortgick under många skiften och blef i själfva verket, hvad Sverige angick, en kamp för tillvaron. Sveriges alla tyska besittningar gingo förlorade; förnämsta orsaken därtill var den svenska flottans upprepade nederlag, som gjorde danskar och holländare till herrar öfver Östersjön. Däremot lyckades Karl XI mot danskarna försvara själfva moderlandet och behålla Skåne. Det skedde genom hans egen beslutsamhet och tapperhet, med hjälp af män sådana som Helmfelt, Aschenberg och von Fersen samt genom lysande segrar, vunna vid Halmstad (17 aug. 1676), vid Lund (4 dec. s. å.) och vid Landskrona (14 juli 1677). Det såg ut, som om framgången följde de svenska vapnen endast på de ställen, där K. själf var med. Den omständigheten gjorde också sitt till att öka hans anseende och stärka folkets förtroende för K. Freden kom 1679 och ingicks på olika tider med hvar och en särskild af Sveriges fiender. Den slöts till följd af Frankrikes segrar och på Ludvig XIV:s diktatoriska bud utan någon nämnvärd förlust af svenskt område. På Sveriges alla förhållanden utöfvade emellertid kriget ett stort inflytande. Det fullbordade landets ekonomiska ruin och gjorde därför en ny, utsträckt reduktion till en oundviklig nödvändighet; det förberedde enväldets införande, och det kom till sist att för den närmaste framtiden gifva den svenska politiken en afgjordt fredlig och just därför franskfientlig riktning. Äfven för K:s egen karaktärsutveckling var kriget af stor betydelse. De bittra erfarenheterna därunder bestämde för lifvet hans lynne och hans åsikter. De gjorde honom till denne stränge och sträfve härskare, som fordrade den yttersta flit och blind lydnad af alla sina tjänare och som hushållade med statens medel samt kräfde tukt och ordning öfverallt, emedan han med egna ögon sett, att liknöjdheten, själfsvåldet och slöseriet dragit öfver land och folk de största olyckor. Det gällde att söka bot för alla krigets lidanden och finna medel att upprätta rikets djupt förfallna verk. Det var dessa ändamål, som åsyftades på 1680 års riksdag, där partierna — enväldets anhängare och vännerna af högadelns makt — drabbade tillsammans på ett sätt, som i mycket hade revolutionens tycke. Det hela var sannolikt en på förhand aftalad sak mellan K. och hans män. Det slut, till hvilket man kom, betecknar en vändpunkt i Sveriges historia. Förmyndarräfsten, reduktionen, nedbrytandet af rådets gamla myndighet, alla dessa märkvärdiga fakta från 1680 års riksdag inneburo, att perioden för det högaristokratiska regementet gått till ända och att i stället det kungliga enväldets tidehvarf begynt. De viktiga besluten vid 1682 års riksdag, som gjorde reduktionen till konungens ensak och ref ned alla skrankor för hans lagstiftande makt, betydde endast fullbordandet af den hvälfning, som blifvit inledd 1680. Från den tiden och ända till sin död ställde K. själf om allt uti sitt rike efter sitt eget höga behag och med rastlös ifver. Af detta arbetes beskaffenhet har den dom berott, som eftervärlden fällt öfver hans regering. Den stora reduktionen och räfsterna under flera namn äro i mångas ögon det egentligen utmärkande för K:s styrelse; de synas också åt densamma gifva ett drag af frånstötande hårdhet. De tåla dock vid att granskas mycket mera, än man tror. Vidräkningen med förmyndarna och kollegierna var i grundsatsen riktig och stod i de flesta fall, ehuru den var sträng, i ett någorlunda rättvist förhållande till de åtalade förseelserna. Hvad den stora reduktionen angår, var den en naturlig följd af de stora politiska misstagen under K:s förmyndarregering och drabbade i det hela dem mest, som minst hade rätt till någon klagan. Denna indragning af kronans gods var enligt tidens uppfattning en ekonomisk och politisk nödvändighet; den stödde sig också på lag, för så vidt den rörde de egentliga donationerna. Emellertid är det visst, att K. i sina räfster, och framför allt uti den stora reduktionen, ofta öfverskred hofsamhetens gräns och råkade ut för ”extremiteter”, hvilka han såsom en klok man borde ha undvikit. Detta visade sig i många af de allmänna reduktionsbestämmelserna, exempelvis i besluten vid 1686 års riksdag, och ännu mer i en mängd enskilda fall, i hvilka den kungliga mildheten och nåden alltför litet fingo talan. Grunden till hans skoningslösa hårdhet låg delvis i hans ensidiga uppfattning af statens rätt, hvilken han alltför ofta gjorde gällande på bekostnad af den enskildes och om hvilken han ansåg, att den af ingenting, icke ens af hans eget kungliga ord, kunde tillintetgöras. Å andra sidan kände ingen bättre än han samhällets behof, huru mycket, som kräfdes för återställandet af den finansiella jämvikten, för genomförandet af viktiga reformer och för tryggandet af fäderneslandets yttre säkerhet. Han tvangs att på sitt folk lägga tunga bördor; och det var då ej så