mycket att undra på, om han, för att slippa kräfva ännu större offer, i första hand gjorde anspråk på hvad som han med rätt eller orätt ansåg vara statens egendom. För öfrigt må det väl ihågkommas att, huru stor än strängheten var, rum likväl därjämte fanns för mildheten. Reduktionens handlingar tala om många och stundom stora eftergifter, som förunnades de af nöden hemsökte eller sådana, hvilka haft att åberopa egna eller förfäders förtjänster. Reduktionen ledde visserligen till beklagliga öfverdrifter och blef ett fruktansvärdt vapen åt det kungliga enväldet, emedan den till sist lade alla medborgares ekonomiska väl och ve uti konungens hand. Den har likväl under Karl XI:s tid och för kommande släkten verkat mycket till välsignelse. För den store konungen var reduktionen i själfva verket aldrig sitt eget ändamål; den var endast ett medel att upprätta Sverige ur dess djupa förfall, att finna bot för sociala missförhållanden, ordna landets ekonomi och förvaltning, tillgodose odlingens kraf, stärka försvaret och befästa den maktställning, som en gång blifvit förvärfvad. Åt denna ytterst mångsidiga verksamhet egnade sig K. med outtröttlig flit, troget understödd af de dugande män, på hvilka hans tidehvarf var så öfvermåttan rikt. Öfverallt grep han in, äfven inom områden, som man kunnat tro ha varit honom främmande. Han nöjde sig ej med att blott låta det landsnyttiga ske; han grep själf till initiativet, och hans regering var fullt ut lika mycket personlig som Gustaf Vasas, om hvilken den för öfrigt starkt påminner. Men K:s styrelse bär, om möjligt, ännu mindre än dennes de blida dragen. Man såg mest den stränge härskaren, som kräfde mycket, pröfvade noga och hårdt slog till, när någon hade felat. Men såg man närmare på denne härskare, kunde man varsna en rättänkande man, som gaf sig hel och hållen åt sin kungaplikt, fyllde den så godt han det förstod samt älskade land och folk mer än mången, som talar mycket om sin kärlek. Han blef med alla sina fel och sina stränga lämpor en bland de allra störste af Sveriges konungar. Efter honom har på Sveriges tron åtminstone icke suttit hans öfverman, knappast hans like. Till de stora arbetena i K:s inre styrelse hörde ordnandet af drätseln och återupprättandet af landets försvarsväsen. För det lyckliga fullbordandet af båda dessa verk var reduktionen ett väsentligt villkor. Drätseln, som var i fullständig oreda efter kriget, hjälptes upp efter hand, så att inom några år statsbristen försvann och finansernas jämvikt återställdes. På 1693 års riksdag kunde Karl XI befria sitt folk från alla särskilda bevillningar. Vid hans död var statsskulden minskad från 44 till 11 1/2 mill. dal. smt, och en skatt på några millioner var dessutom aflagd för oförutsedda behof. Försvarsverkets reorganisation anknöts till reformerandet och det successiva genomförandet af det s. k. indelningsverket. Riket fick en välrustad och välöfvad stående här af 38,000 man indelta eller roterade ryttare och soldater; därtill kom en värfvad styrka af 25,000 man, som egentligen användes till utrikes provinsernas försvar. Flottan, ödelagd under kriget, skapades så godt som ny — den bestod vid K:s död af 38 större krigsskepp med 2,648 kanoner och 11,000 man —, och en örlogshamn med dockor och varf byggdes i Karlskrona. Statsförvaltningen ordnades på nytt och erhöll delvis en förändrad organisation efter de autokratiska principer, som gjorde sig gällande under K:s egen styrelse. Riksrådet såsom sådant hade ej mycket att säga i regeringen. Besluten fattades af konungen efter rådplägning i en konselj, hvars sammansättning förändrades efter ärendenas olika art. Icke heller på förvaltningen i kollegierna utöfvade rådet något inflytande. Konungen ensam gjorde sig gällande; han sköt undan de kollegiala formerna så mycket som möjligt och öfverlämnade de viktigaste ärendena åt särskilda afdelningar eller byråer, stående under hans egen omedelbara ledning. Den svenska förvaltningens centralisation når i dessa och andra stycken sin spets under enväldets dagar. För rättsväsendets utveckling har ingen svensk konung gjort mer än K. Lagskipningen upphjälptes, rättegångssättet förbättrades, och den genomgående lagreform, som stått på dagordningen sedan århundradets början, tog ett stort steg framåt, då 1686 den stora lagkommissionen tillsattes, hvars slutliga frukt blef 1734 års lag. På försvenskningen af de eröfrade dansk-norska landskapen arbetades med ifver; snapphanarnas framfart under den sista danska fejden hade visat, att en dylik försvenskning var en nödvändighet. Det förnämsta medlet var folkets undervisning; men till sammansmältningen bidrog också införandet af svenskt kyrkoväsen, svensk lag och svensk härordning. Af mycken vikt var äfven återupprättandet (1682) af Lunds högskola (invigd 1668), hvilken det sista kriget hade ödelagt. För den svenska kyrkan blef K:s egen styrelse epokgörande. Denna kyrka erhöll nu efter mycket vacklande en fast ordning, och dess förhållande till det världsliga samhället bestämdes genom 1686 års kyrkolag, som ännu i hufvudsak gäller. Äfven utarbetades och antogos en ny katekes (1689), en ny kyrkohandbok (1693) och en ny psalmbok (1695). Mycken möda nedlades på en ny bibelöfversättning; den blef ej färdig under K:s tid, men utkom 1703 och har ännu officiell giltighet. I vissa fall upplefde Sveriges andliga odling en vacker tid under K. Han var visserligen själf en olärd man, men hyste stor aktning för allt slags kunskap. Han understödde på många sätt den vetenskapliga forskningen vid högskolorna i sitt rike; han befordrade elementarläroverkens utveckling på den grund, som förut var lagd, och ifrade framför allt för spridande af upplysning bland Sveriges allmoge. I fredens skydd tilltog också rikets materiella välstånd. Förtjänsten däraf tillhörde i väsentlig mån konungen, som bevarade freden, upprätthöll den inre ordningen, stadgade myntväsendet och vårdade sig om handel och näringar. Sveriges yttre politik var efter 1679 afgjordt fredlig, emedan Karl XI insåg, att det yttre lugnet af flera skäl var hans lands oafvisliga behof och ett villkor för genomförandet af de stora inre reformerna. Ledningen af utrikes ärendena, hvilka föga intresserade K., öfverlämnades efter J. Gyllenstiernas död (1680) åt Bengt Oxenstierna, som under många vidrigheter lyckades bibehålla sig såsom kanslipresident och utrikesminister. Han förmådde sin konung att småningom öfvergifva den storslagna skandinaviska politik, till hvilken Gyllenstierna gifvit uppslaget genom förbundsfördraget med Danmark 1679. I stället slöt sig Sverige till Holland (”garantitraktaten i Haag”, 1681), kejsaren, (1682) och Spanien (1683), eller i allmänhet till de makter, hvilka under Vilhelms af Oranien ledning mot Ludvig XIV:s krigiska