Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. Karl XII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vid ännu ej fyllda femton år blef Karl XII efter
faderns död, 5 april 1697, Sveriges konung. Den
af Karl XI förordnade förmyndarstyrelsen, som
utgjordes af änkedrottningen (med två röster)
samt de fem kungliga råden kanslipresidenten
B. Oxenstierna, Kr. Gyllenstierna, F. Wrede,
N. Gyldenstolpe och L. Wallenstedt, var inbördes
söndrad och därför föga mäktig att handhafva den
suveräna regeringsmakten. Med friskt minne af den
hårda räfst, som drabbat Karl XI:s förmyndare,
sökte nu de regerande att skydda sig mot
efterräkningar genom att flitigt kalla den unge
konungen till öfverläggningarna samt söka förmå
honom att därunder uttala sig. Så väcktes tanken,
att det vore lämpligast att låta konungen själf
öfvertaga regeringsansvaret. Vid den för Karl
XI:s begrafning till nov. 1697 sammankallade
riksdagen i Stockholm framställdes inom adeln
under samförstånd med förmyndarna och rådet
förslag, att konungen omedelbart skulle förklaras
myndig. Detta förslag godkändes af samtliga
stånd. Sedan förmyndarna sålunda nedlagt sitt
uppdrag och ständerna 13 dec. gifvit konungen
sin hyllningsed, blef Karl XII 14 dec. krönt i
Stockholms Storkyrka: vid ceremonien framhölls
hans ställning som enväldig konung därigenom, att
han icke afgaf någon konungaförsäkran samt att
han själf satte kronan på sitt hufvud. Oförfaren
trädde den unge konungen till makten under ganska
vanskliga inre och yttre förhållanden. Han gjorde
sig då till regel att i styrelseärendena följa
sin vördade faders grundsatser, liksom han i
trägen arbetsamhet, enkelt lefnadssätt
och ansträngande kroppsöfningar sökte
likna honom. Särskildt hade han insupit Karl
XI:s misstro mot alla påträngande rådgifvare;
de gamla kungliga råden miste därför nästan
allt inflytande, konungen slöt sig, blyg och
skygg, inom sig själf och afgjorde viktigare
angelägenheter allenast med sina utsedda
förtrogna, K. Piper för inrikes ärenden och
T. Polus för utrikespolitiken. Med samma skygghet
mötte han de ifriga uppfordringar, som omedelbart
efter myndighetsförklaringen från olika håll
gjordes till honom, att han borde förmäla sig med
en dansk eller holsteinsk prinsessa; sannolikt
ha dessa enträgna giftermålsanbud bidragit
att framkalla hans sedan städse visade olust
att upptaga några giftermålsplaner. Ett kortare
afbrott i hans strängt enstöriga lif inträdde,
när hertig Fredrik IV af Holstein-Gottorp på
våren 1698 kom till Stockholm för att fria
till prinsessan Hedvig Sofia; hertigen, som
var en af tidens vanliga vildt lefnadsglada
tyska småfurstar, lockade sin unge frände till
en del bullrande och föga värdiga nöjen (det
s. k. holsteinska raseriet), hvilka emellertid
åter upphörde, sedan det nyförmälda hertigparet
i sept. s. å. lämnat Sverige.
 |
| Fig. 1. Karl XII. Målning af D. von Krafft. (Gripsholms slott.) |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
