Vid ännu ej fyllda femton år blef Karl XII efter faderns död, 5 april 1697, Sveriges konung. Den af Karl XI förordnade förmyndarstyrelsen, som utgjordes af änkedrottningen (med två röster) samt de fem kungliga råden kanslipresidenten B. Oxenstierna, Kr. Gyllenstierna, F. Wrede, N. Gyldenstolpe och L. Wallenstedt, var inbördes söndrad och därför föga mäktig att handhafva den suveräna regeringsmakten. Med friskt minne af den hårda räfst, som drabbat Karl XI:s förmyndare, sökte nu de regerande att skydda sig mot efterräkningar genom att flitigt kalla den unge konungen till öfverläggningarna samt söka förmå honom att därunder uttala sig. Så väcktes tanken, att det vore lämpligast att låta konungen själf öfvertaga regeringsansvaret. Vid den för Karl XI:s begrafning till nov. 1697 sammankallade riksdagen i Stockholm framställdes inom adeln under samförstånd med förmyndarna och rådet förslag, att konungen omedelbart skulle förklaras myndig. Detta förslag godkändes af samtliga stånd. Sedan förmyndarna sålunda nedlagt sitt uppdrag och ständerna 13 dec. gifvit konungen sin hyllningsed, blef Karl XII 14 dec. krönt i Stockholms Storkyrka: vid ceremonien framhölls hans ställning som enväldig konung därigenom, att han icke afgaf någon konungaförsäkran samt att han själf satte kronan på sitt hufvud. Oförfaren trädde den unge konungen till makten under ganska vanskliga inre och yttre förhållanden. Han gjorde sig då till regel att i styrelseärendena följa sin vördade faders grundsatser, liksom han i trägen arbetsamhet, enkelt lefnadssätt och ansträngande kroppsöfningar sökte likna honom. Särskildt hade han insupit Karl XI:s misstro mot alla påträngande rådgifvare; de gamla kungliga råden miste därför nästan allt inflytande, konungen slöt sig, blyg och skygg, inom sig själf och afgjorde viktigare angelägenheter allenast med sina utsedda förtrogna, K. Piper för inrikes ärenden och T. Polus för utrikespolitiken. Med samma skygghet mötte han de ifriga uppfordringar, som omedelbart efter myndighetsförklaringen från olika håll gjordes till honom, att han borde förmäla sig med en dansk eller holsteinsk prinsessa; sannolikt ha dessa enträgna giftermålsanbud bidragit att framkalla hans sedan städse visade olust att upptaga några giftermålsplaner. Ett kortare afbrott i hans strängt enstöriga lif inträdde, när hertig Fredrik IV af Holstein-Gottorp på våren 1698 kom till Stockholm för att fria till prinsessan Hedvig Sofia; hertigen, som var en af tidens vanliga vildt lefnadsglada tyska småfurstar, lockade sin unge frände till en del bullrande och föga värdiga nöjen (det s. k. holsteinska raseriet), hvilka emellertid åter upphörde, sedan det nyförmälda hertigparet i sept. s. å. lämnat Sverige.

Fig. 1. Karl XII. Målning af D. von Krafft. (Gripsholms slott.)

I den inre styrelsen vidblef K. strängt det regeringssätt, som hans fader grundat och utvecklat. De förhoppningar, som vissa befordrare af hans myndighetsförklaring hyst, att han skulle förmås efterskänka något af sin envåldsmakt samt inställa reduktionsverket och lindra de hårda räfsterna, svekos alldeles. Redan från början tålde K. ingen inskränkning i sin suveränitet, och dessa hans tendenser stärktes yttermera under hans regeringstids senare del. Reduktionsarbetets vidare utsträckning afbröts väl genom den begynnande krigsperioden, men i hvad som redan skett vidtogs ingen ändring. Karakteristisk är den rättegång, som 1698 begynte mot rikets mest lysande ädling, Nils Bielke (se d. o.). På det kyrkliga området upprätthöll K. med eftertryck den sträfva renlärighet, som under faderns tid rotfäst sig; under sitt polska krig befallde han i en till rådet i Stockholm ställd skrifvelse (7 juni 1706) detta att ha noga uppsikt med sig innästlande pietister samt att förbjuda svenska studerandes resor till de tyska akademier, som voro anstuckna af pietismen. Som ett fullbordande af arbetet under Karl XI är äfven att räkna stadfästelsen år 1703 af den nya bibelöfversättningen (”Karl XII:s bibel”). För öfrigt egnade den unge konungen sina första styrelseår åt ett nitiskt arbete att afhjälpa den nöd, hvari stora delar af riket kommit genom en rad svåra missväxtår. Mycken omkostnad gjordes äfven på Stockholms slotts återuppbyggande efter den stora branden 7 maj 1697. Men dessa fredliga omsorger afbrötos till god del genom Stora nordiska krigets utbrott: 16 april 1700 afreste K. från sin hufvudstad, hvilken han aldrig mera skulle återse, och ehuru han under de följande åren stod i liflig korrespondens med rådet i Stockholm och sökte leda dess åtgärder, togs likväl hans uppmärksamhet alltmera i anspråk af krigföringen och den yttre politiken. Äfven i sitt förhållande till yttre makter sökte K. en vägledning i faderns politiska system. Dettas härskande tankar voro största möjliga afhållsamhet från Väst-Europas stora konflikter, vänskap med sjömakterna, men, om det vore görligt, äfven med Frankrike, slutligen Danmarks bevakande och försvagande genom allians med huset Hannover och