Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. Karl XII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
genom kraftigt understöd åt hertigen af
Holstein-Gottorp. Under loppet af 1698 förnyades
Sveriges äldre förbund med sjömakterna och med
Danmark samt afslöts ett nytt med Frankrike;
samtliga dessa voro hållna i ganska allmänna
ordalag och angåfvo egentligen blott den
svenske konungens önskan att åt alla håll föra
en fredlig och vänskaplig politik. Själf var
K. vid sitt regeringstillträde fullkomligt
oförfaren i den yttre politiken, och han
blef under hela lifvet med sin rättframma
redbarhet och ordhållighet främmande för den
svekfyllda och intriganta statskonst, hvarmed
de olika furstekabinetten sökte öfverlista
hvarandra. Olyckligtvis voro Sveriges diplomater
i utlandet ingalunda vuxna sin uppgift i denna
farliga tid. Deras uppmärksamhet absorberades
nästan uteslutande af den gamla tvisten mellan
Danmark och Gottorp, hvilken på försommaren
1697 yttermera tillskärptes och hvilken var
föremål för långa resultatlösa underhandlingar
på en kongress i Pinneberg. Huset Gottorps
understödjande mot Danmark blef alltfort en
hörnsten för Sveriges politik, utan att man
rätt beaktade de farligheter från andra håll,
som härigenom framkallades.
Redan vid tiden för Karl XI:s död sökte Danmark
hemlig anknytning med Ryssland för att där vinna
ett stöd mot Sverige. Den svenska regeringens
energiska inskridande till Gottorps förmån
gaf Danmark anledning att yttermera ifra för
denna förbindelse, hvilken emellertid under
tsar Peters långa västerländska resa (1697—98)
icke gjorde några egentliga framsteg. Då
begynte August den starke, konung af Polen och
kurfurste af Sachsen, under eggelse af Patkul
(se d. o.) rikta äregiriga eröfringsplaner mot
Livland. Hans förslag till anfallsförbund mot
Sverige fann beredvilliga sinnen i Köpenhamn och
i Moskva, delvis äfven i Berlin. Under sommaren
och hösten 1699 bragtes i djupaste hemlighet till
afslutning allianser mellan Danmark, Ryssland och
konung August; i febr. 1700 angrepo de sachsiska
trupperna Riga med närliggande befästningar, och
i mars s. å. inskred konung Fredrik IV af Danmark
med väpnad makt mot hertigen af Gottorp. Om alla
dessa hotande förberedelser hade den svenska
diplomatien intet vetat att berätta, hvarför
öfverfallet kom fullständigt oväntadt. K. beslöt
närmast att eftertryckligen gå fram mot Danmark,
medan Livlands försvar nödtorftigt stärktes
genom dit från Finland dragna trupper. Han
pådref alltså ifrigt flottans utrustning i
Karlskrona samt rekvirerade af sina allierade
England och Nederländerna diplomatiskt understöd
samt flottsändning. När de allierades flotta
kommit till Öresund, lyckades K. medelst en af
H. Wachtmeister på hans uttryckliga befallning
företagen vågsam seglats genom Flintrännan
(juli) förena sin flotta med denna trots
danskarnas försök att hindra. Den lyckligt
utförda landstigningen vid Humlebæk (25 juli)
och hotet mot Köpenhamn tvungo Fredrik IV att
lyssna till sjömakternas föreställningar samt
att 8 aug. med hertigen af Holstein-Gottorp
afsluta freden i Traventhal, hvarigenom han
äfven förband sig att öfvergifva förbundet med
Sveriges fiender.
När K. efter denna snabba framgång bedref
förberedelser för en undsättningsexpedition
till Livland, träffade honom i Blekinge
underrättelsen, att äfven tsar Peter förklarat
krig och börjat belägra Narva. Sedan han 6
okt. landstigit vid Pernau, fick han vidare
budskap, att August den starke upphäft
sin fruktlösa belägring af Riga. K. skred
nu i stället till Narvas undsättning; vid
framkomsten till nejden af Narva yrkade han
ifrigt omedelbart angrepp på de ryska linjerna,
och så vanns under Rehnskölds ledning den lysande
segern vid Narva (se d. o.), 20 nov. Under
vintermånaderna, medan K. i trakten af Dorpat
(själf residerade han i slottet Lais) öfvade
sina trupper, stärkte konung August genom
personligt möte (1701) med tsar Peter i Birsen
(se d. o.) sitt förbund med denne, aftvang
tsaren löftet om betydande subsidier och om ryska
hjälptrupper samt hoppades blifva i stånd att
under sommarens fälttåg vinna Riga; samtidigt
skulle Peter genom anfall på Ingermanland oroa
svenskarna. K. beslöt emellertid att uppsöka och
krossa Augusts egen härsmakt i Kurland, vände sig
alltså på sommaren 1701 mot Riganejden, öfvergick
9 juli Düna och besegrade de på dess södra strand
mötande sachsarna (se därom Düna) samt satte
sig därpå i besittning af hertigdömet Kurland.
Vid denna tidpunkt hade i Italien den kamp
utbrutit, som ledde till det hela Väst-Europa
omfattande spanska successionskriget, och alla
däri direkt intresserade voro ifrigt verksamma
att draga till sig understöd från utomstående
staters sida. August den starke dref därvid en
högst slingrande politik, utbjöd sina tjänster
växelvis åt kejsar Leopold och åt Ludvig XIV
samt sökte ställa båda tillfreds genom en del
knappast allvarliga fredsvinkar åt Sverige,
allt under det han ifrigt förstärkte sin för
Polen afsedda krigsmakt. På den svenska sidan
höjdes nu åtskilliga röster (framför andra
B. Oxenstiernas) för, att man borde sluta fred
med August samt söka ingripa i den västerländska
konflikten. K. betraktade emellertid, och
säkerligen med fullt fog, utsikterna till
varaktig fred med August som ytterst små, och
han hade ingen lust att för en inblandning i den
Sverige ej vidkommande spanska striden offra de
möjligheter, som syntes erbjuda sig att tukta de
farlige grannarna. Han gjorde sig därför till
regel att i den västerländska striden iakttaga
sträng neutralitet, dock under fasthållande
af den gagneliga vänskapen med sjömakterna,
för att kunna samla alla krafter mot August
och hans allierade tsar Peter. Af dessa båda
ansåg han August genom sin sachsiska härsmakt
vara den mäktigaste, liksom han var den mest
opålitlige, och han önskade därför så krossa
honom, att han för framtiden blefve urståndsatt
att skada Sverige. Utvägen härför anvisades
honom genom det inre läget i Polen alltsedan
Augusts regeringstillträde.
August den starke hade vunnit den polska
kungakronan genom vapenmakt efter ett stridigt
val; hans motståndare, till hvilka särskildt
hörde Polens primas kardinal Mikaël Radziejowski,
ärkebiskop af Gnesen, samt det mäktiga huset
Sapieha i Litauen, bragtes visserligen 1698
att försona sig med honom, men uppgörelsen var
ej alldeles pålitlig. August betraktade därför
anfallet mot Livland som ett gynnsamt tillfälle
att på en gång genom den af Patkul förespeglade
lättvunna eröfringen stärka sin auktoritet
hos polackerna i allmänhet samt medelst sina
sachsiska trupper och beräknade hjälpsändningar
från tsar Peter fullständigt hålla de opålitliga
elementen i tygeln. Motgångarna från början
bragte dessa förhoppningar på skam, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
