genom kraftigt understöd åt hertigen af Holstein-Gottorp. Under loppet af 1698 förnyades Sveriges äldre förbund med sjömakterna och med Danmark samt afslöts ett nytt med Frankrike; samtliga dessa voro hållna i ganska allmänna ordalag och angåfvo egentligen blott den svenske konungens önskan att åt alla håll föra en fredlig och vänskaplig politik. Själf var K. vid sitt regeringstillträde fullkomligt oförfaren i den yttre politiken, och han blef under hela lifvet med sin rättframma redbarhet och ordhållighet främmande för den svekfyllda och intriganta statskonst, hvarmed de olika furstekabinetten sökte öfverlista hvarandra. Olyckligtvis voro Sveriges diplomater i utlandet ingalunda vuxna sin uppgift i denna farliga tid. Deras uppmärksamhet absorberades nästan uteslutande af den gamla tvisten mellan Danmark och Gottorp, hvilken på försommaren 1697 yttermera tillskärptes och hvilken var föremål för långa resultatlösa underhandlingar på en kongress i Pinneberg. Huset Gottorps understödjande mot Danmark blef alltfort en hörnsten för Sveriges politik, utan att man rätt beaktade de farligheter från andra håll, som härigenom framkallades. Redan vid tiden för Karl XI:s död sökte Danmark hemlig anknytning med Ryssland för att där vinna ett stöd mot Sverige. Den svenska regeringens energiska inskridande till Gottorps förmån gaf Danmark anledning att yttermera ifra för denna förbindelse, hvilken emellertid under tsar Peters långa västerländska resa (1697—98) icke gjorde några egentliga framsteg. Då begynte August den starke, konung af Polen och kurfurste af Sachsen, under eggelse af Patkul (se d. o.) rikta äregiriga eröfringsplaner mot Livland. Hans förslag till anfallsförbund mot Sverige fann beredvilliga sinnen i Köpenhamn och i Moskva, delvis äfven i Berlin. Under sommaren och hösten 1699 bragtes i djupaste hemlighet till afslutning allianser mellan Danmark, Ryssland och konung August; i febr. 1700 angrepo de sachsiska trupperna Riga med närliggande befästningar, och i mars s. å. inskred konung Fredrik IV af Danmark med väpnad makt mot hertigen af Gottorp. Om alla dessa hotande förberedelser hade den svenska diplomatien intet vetat att berätta, hvarför öfverfallet kom fullständigt oväntadt. K. beslöt närmast att eftertryckligen gå fram mot Danmark, medan Livlands försvar nödtorftigt stärktes genom dit från Finland dragna trupper. Han pådref alltså ifrigt flottans utrustning i Karlskrona samt rekvirerade af sina allierade England och Nederländerna diplomatiskt understöd samt flottsändning. När de allierades flotta kommit till Öresund, lyckades K. medelst en af H. Wachtmeister på hans uttryckliga befallning företagen vågsam seglats genom Flintrännan (juli) förena sin flotta med denna trots danskarnas försök att hindra. Den lyckligt utförda landstigningen vid Humlebæk (25 juli) och hotet mot Köpenhamn tvungo Fredrik IV att lyssna till sjömakternas föreställningar samt att 8 aug. med hertigen af Holstein-Gottorp afsluta freden i Traventhal, hvarigenom han äfven förband sig att öfvergifva förbundet med Sveriges fiender. När K. efter denna snabba framgång bedref förberedelser för en undsättningsexpedition till Livland, träffade honom i Blekinge underrättelsen, att äfven tsar Peter förklarat krig och börjat belägra Narva. Sedan han 6 okt. landstigit vid Pernau, fick han vidare budskap, att August den starke upphäft sin fruktlösa belägring af Riga. K. skred nu i stället till Narvas undsättning; vid framkomsten till nejden af Narva yrkade han ifrigt omedelbart angrepp på de ryska linjerna, och så vanns under Rehnskölds ledning den lysande segern vid Narva (se d. o.), 20 nov. Under vintermånaderna, medan K. i trakten af Dorpat (själf residerade han i slottet Lais) öfvade sina trupper, stärkte konung August genom personligt möte (1701) med tsar Peter i Birsen (se d. o.) sitt förbund med denne, aftvang tsaren löftet om betydande subsidier och om ryska hjälptrupper samt hoppades blifva i stånd att under sommarens fälttåg vinna Riga; samtidigt skulle Peter genom anfall på Ingermanland oroa svenskarna. K. beslöt emellertid att uppsöka och krossa Augusts egen härsmakt i Kurland, vände sig alltså på sommaren 1701 mot Riganejden, öfvergick 9 juli Düna och besegrade de på dess södra strand mötande sachsarna (se därom Düna) samt satte sig därpå i besittning af hertigdömet Kurland. Vid denna tidpunkt hade i Italien den kamp utbrutit, som ledde till det hela Väst-Europa omfattande spanska successionskriget, och alla däri direkt intresserade voro ifrigt verksamma att draga till sig understöd från utomstående staters sida. August den starke dref därvid en högst slingrande politik, utbjöd sina tjänster växelvis åt kejsar Leopold och åt Ludvig XIV samt sökte ställa båda tillfreds genom en del knappast allvarliga fredsvinkar åt Sverige, allt under det han ifrigt förstärkte sin för Polen afsedda krigsmakt. På den svenska sidan höjdes nu åtskilliga röster (framför andra B. Oxenstiernas) för, att man borde sluta fred med August samt söka ingripa i den västerländska konflikten. K. betraktade emellertid, och säkerligen med fullt fog, utsikterna till varaktig fred med August som ytterst små, och han hade ingen lust att för en inblandning i den Sverige ej vidkommande spanska striden offra de möjligheter, som syntes erbjuda sig att tukta de farlige grannarna. Han gjorde sig därför till regel att i den västerländska striden iakttaga sträng neutralitet, dock under fasthållande af den gagneliga vänskapen med sjömakterna, för att kunna samla alla krafter mot August och hans allierade tsar Peter. Af dessa båda ansåg han August genom sin sachsiska härsmakt vara den mäktigaste, liksom han var den mest opålitlige, och han önskade därför så krossa honom, att han för framtiden blefve urståndsatt att skada Sverige. Utvägen härför anvisades honom genom det inre läget i Polen alltsedan Augusts regeringstillträde. August den starke hade vunnit den polska kungakronan genom vapenmakt efter ett stridigt val; hans motståndare, till hvilka särskildt hörde Polens primas kardinal Mikaël Radziejowski, ärkebiskop af Gnesen, samt det mäktiga huset Sapieha i Litauen, bragtes visserligen 1698 att försona sig med honom, men uppgörelsen var ej alldeles pålitlig. August betraktade därför anfallet mot Livland som ett gynnsamt tillfälle att på en gång genom den af Patkul förespeglade lättvunna eröfringen stärka sin auktoritet hos polackerna i allmänhet samt medelst sina sachsiska trupper och beräknade hjälpsändningar från tsar Peter fullständigt hålla de opålitliga elementen i tygeln. Motgångarna från början bragte dessa förhoppningar på skam, och