militära och administrativa talanger blefvo sålunda hvarken under konsulatet eller kejsardömet oanvända. Han blef alltså i jan. 1800 medlem af det nyskapade statsrådet (Conseil d’état) och vid Bonapartes afresa till det italienska fälttåget chef för den s. k. västarmén, som hade att återbringa till slutligt lugn de af Vendée-kriget upprörda kustlandskapen — ett uppdrag, som med vanlig skicklighet utfördes — och att där möta eventuella engelska landstigningar. Andra värf, t. ex. i Portugal, Irland, Louisiana och Förenta staterna, tillärnades honom därefter, men blefvo af olika skäl ej satta i verket. Vid kejsardömets upprättande (1804) utnämndes han, en bland de förste, till marskalk af Frankrike och erhöll s. å. guvernörskapet öfver det från Englands konung eröfrade Hannover. Han visade sig där (juni 1804—sept. 1805) som en synnerligen framstående administrativ förmåga, hvilken genom ett verksamt intresse för fredens värf, kloka och sakkunniga anordningar på olika områden och välvillig hänsynsfullhet mot de styrde tillvann sig deras hjärtan och förvärfvade stort rykte för humanitet, som spred sig äfven utanför områdets gränser. Under tredje koalitionskriget fick han dock åter draga i fält och, särskildt i det berömda trekejsarslaget vid Austerlitz (dec. 1805), där han kraftigt medverkade till segern, förvärfva nya lagrar. 5 juni 1806 följde hans utnämning till furste af Pontecorvo (se d. o.). Mindre lyckligt var däremot till en början hans deltagande i 1806 års fälttåg mot Preussen, ty i dubbelslaget Jena—Auerstädt kom han på grund af långsamhet i framryckandet ej att deltaga på någondera valplatsen och blef därför starkt klandrad af högkvarteret. Med synnerlig raskhet och djärfhet öfverrumplade han emellertid tre dagar därefter Halle (17 okt. 1806), förföljde därpå preussarna norrut och stormade Lybeck (6 nov.) samt tvang Blücher att kapitulera. (Samma dag kom han för första gången i närmare beröring med svenskarna, i det han på Trave öfverraskade och tillfångatog en liten svensk kår på något öfver 1,000 man, som efter reträtt från Lauenburg befann sig på väg hem. Fångarna, som behandlades med utsökt välvilja, förde sedan vidare till hemlandet den franske marskalkens lof.) Från det följande fälttåget mot Ryssland märkes Bernadottes seger vid Mohrungen (jan. 1807); sårad vid Spandau (juni), blef han emellertid urståndsatt att deltaga i de sista krigsoperationerna (t. ex. slaget vid Friedland). Efter freden i Tilsit (1807) utnämndes han (juli) till guvernör öfver hansestäderna, där han åter gjorde sig omtyckt genom duglig förvaltning, och ställdes kort därpå i spetsen för den här, som öfver de danska öarna skulle angripa Sverige för att framtvinga dess anslutning till Napoleon. Skilda omständigheter, bl. a. franska härens plötsliga minskning genom dess spanska regementens desertering vid underrättelsen om tronhvälfningen i Spanien, vållade emellertid, att landstigningsplanen gick om intet. Österrikes krigsförklaring 1809 förde fursten af Pontecorvo åter söderut. Såsom befälhafvare öfver en sachsisk truppkontingent deltog han med stor tapperhet i det blodiga slaget vid Wagram (5—6 juli 1809); en oförsiktig dagorder, i hvilken han tillskref sina trupper en enligt kejsarens uppfattning alltför stor andel i segern, framkallade emellertid en brytning mellan honom och denne, så att han begärde och fick afsked samt begaf sig till Paris. Engelsmännens expedition till Walcheren föranledde dock kort därpå hans återkallande i tjänst för att leda det mot dem uppbådade försvaret, hvars organiserande han ock skötte med outtröttligt nit; men sedan faran gått öfver, lämnades befälet af den misstrogne kejsaren åt en annan. Ett slags försoning kom dock till stånd, men Napoleon ville helst ha Bernadotte på afstånd, och denne skulle just afgå till Rom som generalguvernör öfver Kyrkostaten, då förslaget om tronföljarskap i Sverige kom i stället. Marskalk Bernadottes utväljande till Sveriges kronprins hör till den nyare tidens mest underbara tilldragelser och liknar mer ett sagoäfventyr än ett stycke verklig historia. Då underrättelsen om kronprins Karl Augusts (se Karl, svenska prinsar 2) plötsliga frånfälle anlände till Stockholm (31 maj 1810), förmådde G. Adlersparre, som fruktade en gustaviansk restauration genom ett tronföljarval af prins Gustaf, Karl XIII och statsrådet att genast erbjuda tronföljden åt den aflidnes äldre broder, hertig Fredrik Kristian af Augustenborg, och att hos Napoleon begära godkännande af denna kandidatur. För säkerhets skull beslöt man sända sistnämnda förfrågan med dubbla kurirer, och till det ena af dessa uppdrag erbjöd sig då löjtnanten vid Upplands regemente, frih. Karl Otto Mörner. Denne, som redan 1808 under förtroligt samtal drifvit den satsen, att endast en fransk marskalk kunde lyfta Sverige ur dess förfall och leda en revansch österut, hade vid underrättelsen om Karl Augusts död ögonblickligen beslutit att söka förverkliga denna tanke och från regementets mötesplats vid Uppsala begifvit sig till Stockholm, där han som hofkansleren af Wetterstedts blifvande svåger också lyckades förskaffa sig kurirbrickan. Så snart han anländt till Paris (20 juni) och aflämnat sina depescher — regeringsförslaget om augustenborgaren —, började han ifrigt arbeta för sitt eget motsatta mål. En fransk vän från en tidigare vistelse i Paris förordade bland olika franska marskalkar särskildt Bernadotte, och Mörner förstod då att genom bemedling af svenske generalkonsuln i Paris, Signeul, m. fl. förskaffa sig tillträde till denne, hos hvilken han djärft förklarade sig tala i ett talrikt partis namn, då han tillsporde honom, om han vore hågad att bestiga tronen i Sverige. Då Bernadotte, ehuru reserverad, dock efter hand röjde en viss böjelse att ej afvisa tanken, kände sig Mörner uppmuntrad till fortsatt verksamhet och uppsökte då general F. Wrede, som för tillfället befann sig i Paris på en tillfällig ambassad, samt lyckades vinna honom för sin plan under föregifvande, att den ”allmänna rösten” i Sverige önskade en fransmans val. Wrede besökte alltså fursten af Pontecorvo, som då för honom tydligt tillkännagaf sin benägenhet att mottaga ett anbud samt lät förstå, att Napoleon ej skulle ha något emot hans val. Med denna furstens uppgift och ett bref, hvari Wrede synnerligen lofordade dennes person, återvände Mörner (29 juni) hem. Sveriges verklige minister i Paris, frih. G. Lagerbielke, fick däremot först efter hans hemresa kunskap om hans — regeringskurirens — själftagna värf. Både hos honom och hos regeringen därhemma väckte det harm och bestörtning. Man sökte med hot och varningar hejda hans vidare åtgärder; han vann emellertid anhängare i hufvudstaden, men ålades då att vistas i Uppsala