och förhindrades därigenom att komma till valriksdagen, som utlysts till Örebro. Agitationen fortgick likväl, och furstens af Pontecorvo anhängare började efter hand blifva ett parti. Napoleons uraktlåtenhet att uttala sig bestämdt i fråga om den svenska tronföljden bidrog att hålla olika möjligheter uppe, och den danske konungen Fredrik VI:s direkta frieri till svenska kronan försvagade augustenborgarens ställning och hindrade denne att öppet svara ja på anbudet. Riksdagen öppnades 30 juli. Regeringen vidhöll emellertid efter någon tvekan sitt första förslag, och ständernas hemliga utskott hade i enlighet därmed redan 11 aug. till konungen ingifvit sitt utlåtande till förmån för hertigen af Augustenborg, då ankomsten till Örebro af en fransk köpman J. A. Fournier (se Fournier) som ombud för fursten vållade en omkastning i sinnena, i synnerhet sedan det blifvit kändt, att Napoleon återkallat sin chargé d’affaires i Stockholm, Désaugiers, hvilken alltför ifrigt lagt sig ut för Fredrik VI, och sedan äfven Lagerbielke från Paris numera antydde, att kejsaren nog ej skulle misstycka, om fursten af Pontecorvo valdes. Man trodde sig i Fourniers ankomst ändtligen få visshet om Napoleons innersta tankar; äfven den gamle konungen gaf omsider, ehuru med tvekan, sitt samtycke; utskottet underrättades om det nya sakläget och höll 16 aug. en ny votering, som med 10 röster mot 2 förordade den franske fursten; och 21 aug. utkorades han af ständerna under stormande jubel till kronprins. Den allmänna känslan af nödvändigheten, att en stark hand toge rikets ledning, nedtryckt som det var af fjolårets olyckor och senast af anarkien vid Fersenska mordet, medverkade väsentligt till valet; så ock hoppet att under den franske härföraren och med Napoleons hjälp vinna revansch österut. Napoleon gaf, ehuru med tvekan, sitt bifall till det skedda; ”nåväl, res, må våra öden gå i fullbordan” skall han därvid yttrat. Fursten löstes från sina förpliktelser som fransk undersåte — en äskad förbindelse att aldrig bära vapen mot Frankrike vägrade han sin plikt likmätigt att lämna —, afreste från Paris 30 sept., antog 19 okt. i Helsingör i närvaro af ärkebiskop Lindblom och några svenskar lutherska läran samt afgaf s. d. en förklaring därom och landsteg följande dag i Hälsingborg. 2 nov. höll han sitt högtidliga intåg i Stockholm samt mottog 5 nov. å rikssalen ständernas hyllning, sedan han aflagt trohetsed åt konungen och af honom adopterats under namn af Karl Johan. Kronprinsens öfverlägsna personlighet gjorde sig genast starkt gällande i hans nya omgifning. Han tjusade alla: hans ståtliga yttre (”i hvarje tum en kung”), hans intagande väsen och utsökta sätt att föra sig, hans snabba intelligens och flödande vältalighet, allt bidrog att fängsla och imponera, och den gamle konungen, som suckat inför tanken att mottaga den främmande advokatsonen som furste vid Vasarnas tron, kunde snart aldrig prisa sig nog lycklig öfver den förekommande uppmärksamhet och det stöd hans nye son oaflåtligt egnade honom samt var innerligt glad åt att på hans skuldror få skjuta öfver sin andel i regeringsbördan. Äfven de förut ledande männen böjde sig inför hans öfverlägsna och pådrifvande kraft. Naturligt nog gjorde denna sig genast särskildt gällande i fråga om den yttre politiken, i hvars olika förutsättningar på skilda håll i Europa han hade en intimare inblick än gemenligen den dåtida svenska utrikesledningen. Det visade sig snart, att han därvid tänkte på att gå helt andra vägar, än man väntat. Han medförde till Sverige sina tvifvel på det napoleonska väldets bestånd och rättade sin politik därefter. Napoleon själf dref honom genom sitt öfvermod åt samma håll, då han omedelbart efter K. J:s ankomst till Sverige tvang oss att mot England utfärda en krigsförklaring, som stod i den mest afgjorda strid med rikets ekonomiska intressen. Från ett sådant kränkande och skadligt vasallskap ville han frigöra både sig och Sverige. Tankarna att genom Norges förvärf stärka riket och trygga dess västra gräns slogo däremot lifligt an på honom, medan han åter för Finlands återvinnande hyste föga intresse; Finland syntes honom blott egnadt att blifva ett ständigt tvistefrö med Ryssland och dessutom genom s. k. ”naturliga gränser” vara hänvisadt dit och skildt från Sverige. En engelsk flotta skulle f. ö., menade han, kunna nästan omöjliggöra en svensk offensiv mot Finland. Kriget mot England fördes under sådana förhållanden blott som skenkrig, och handelsförbindelserna upprätthöllos i smyg; tillika började K. J. efter hand, ehuru med försiktighet, att närma sig Ryssland, medan förhållandet till Frankrike antog en alltmer kylig karaktär. Genom att i början af 1812 låta utan krigsförklaring besätta Svenska Pommern bröt Napoleon omsider själf freden och gaf K. J. just hvad han behöfde: ett botemedel mot den svenska folkopinionens Napoleonsdyrkan. Närmare underhandlingar inleddes genast mellan Sverige och Ryssland, hvilka snart medförde konventionerna i Petersburg och Stockholm (5 och 9 april 1812), som ytterligare befästes i de sista dagarna af aug. genom ett möte i Åbo mellan kronprinsen och kejsar Alexander. Genom dessa fördrag förband sig Sverige att aktivt deltaga i striden mot Napoleon, mot det att Ryssland lofvade att dessförinnan förskaffa oss Norge; därjämte afslöts i en hemlig artikel i Åbo ett s. k. familjefördrag mellan de båda furstarna, hufvudsakligen till skydd för K. J:s dynasti. De lockande anbud, som under denna tid och efteråt från fransk sida framställdes, motstod K. J. däremot; i stället slöts 18 juli 1812 i Örebro fred med England och 3 mars 1813 i Stockholm alliansfördrag med samma makt, hvarjämte andra sådana slötos med Preussen och Spanien. Den ursprungliga planen, Norges förvärfvande åt Sverige redan under 1812, kunde emellertid ej förverkligas på grund af åtskilliga omständigheter — händelsernas utveckling på den ryska krigsteatern, Englands dröjsmål att lofva sitt biträde, de svenska rustningarnas tidsutdräkt samt en viss obenägenhet hos K. J. att bryta löst, förrän nödvändigheten kräfde det —, och han nödgades då i stället på våren 1813, utan att dessförinnan ha erhållit Norge, till Tyskland öfverföra de 30,000 man, som utlofvats som Sveriges kontingent. På ett möte i Trachenberg i Schlesien (9—12 juli) mellan honom samt Rysslands och Preussens monarker öfverenskoms därpå, väsentligen under hans ledning, om plan för det stundande fälttåget, för hvilket K. J. fick befäl öfver den s. k. nordarmén, bestående af svenskarna samt omkr. 95,000 preussare och ryssar. En intressemotsats förelåg dock alltjämt mellan de allierade, som på kontinenten hade att återvinna