förlorade områden, och Sverige, som under frammarschen därstädes alltmer aflägsnades från sitt mål i striden, Norge, och K. J. sökte under sådana förhållanden både spara de svenska trupperna för den blifvande uppgörelsen med Danmark och öfver hufvud undvika en alltför oförvägen krigföring, som kunnat kosta Sverige dess fälthär och kanske honom själf tronföljden. I striderna vid Grossbeeren (23 aug. 1813) och Dennewitz (6 sept. s. å.) buro alltså preussarna tyngsta bördan af Berlins försvar; särskildt svenska artilleriet under K. von Cardell (se denne) fick dock tillfälle att på ett berömvärdt sätt utmärka sig. Äfven i ”folkdrabbningen” vid Leipzig (16—19 okt.) fingo svenskarna endast mot slutet verksamt ingripa i striden. Medan därför de öfrige förbundne förföljde den slagne Napoleon in öfver Frankrikes gränser, drog sig K. J. norrut för att i Holstein tvinga Danmark till eftergift. Efter striden vid Bornhöved (7 dec.), Frederiksorts kapitulation (19 s. m.) och Glückstadts uppgifvande (4 jan. 1814) nödgades Danmark ock ge vika och i Kielfreden (14 jan.) afträda Norge till Sverige. K. J. förde därpå sin här åter söderut, men stannade i Belgien dels på grund af misshälligheter med de allierade, som otillbörligt åsidosatte honom, dels i följd af naturlig motvilja att med väpnad hand bryta in i sitt gamla fädernesland; planer voro f. ö. härvid å bane att göra honom till regent och ”medlare mellan Frankrike och Europa” efter Napoleons fall. Dessa planer gingo emellertid om intet, och sedan Napoleon störtats och Bourbonerna återkallats, återvände K. J. norrut för slutuppgörelse med Norge. Där hade under tiden Kielfredens verkställighet för en tid undanskjutits genom danske ståthållaren prins Kristian Fredriks (sedermera konung Kristian VIII) försök att grundlägga en själfständig norsk monarki på basis af Eidsvoldsgrundlagen af 17 maj 1814. Försöket misslyckades emellertid. Stormakternas föreställningar och de af K. J. anförda svenska truppernas framgångar framtvungo konventionen i Moss (14 aug.), genom hvilken prins Kristian nödgades nedlägga sin regeringsmyndighet i Norge, och efter en del underhandlingar mellan svenska kommissarier och norska stortinget om för föreningen nödiga ändringar i norska grundlagen följde 4 nov. 1814 Karl XIII:s erkännande som Norges konung. Sveriges ställning var sålunda sedan 1810 snabbt förändrad, K. J. hade ryckt upp det ur dess vanmakt efter statshvälfningen, åter förvärfvat det ett ansedt namn bland Europas stater och trots alla svårigheter genomfört sin afsikt med 1812 års politik, Norges fästande vid Sverige. Skyddad af ”naturliga gränser” på alla sidor, skulle den nya skandinaviska halföstaten kunna undgå att mot sin vilja dragas in i kontinentens strider. I enlighet härmed förde K. J. såväl under sin återstående kronprinstid som efter sin tronbestigning (5 febr. 1818) en så fredlig politik, att vid hans död Sverige ej tillförne åtnjutit en så lång fredsperiod. Endast vid ett par tillfällen hotade mer allvarliga konflikter med öfriga europeiska makter. Den första gällde den andel i danska statsskulden, som Sveriges konung i egenskap af Norges suverän i Kielfreden hade förpliktats att åtaga sig. Norges klena finansiella ställning gjorde önskligt, att beloppet blefve det minsta möjliga, och man sökte därför genom allehanda motfordringar nå detta mål. Efter långa förhandlingar vände sig Danmark då till stormakterna med anhållan om understöd, och från kongressen i Aachen (1818), vid hvilken dessa makter företogo sig att utöfva ett slags förmynderskap öfver de mindre staterna, fick K. J. mottaga mycket kraftiga föreställningar att bringa frågan till slut. Han lyckades emellertid förmå England till särskild medling i frågan, och på detta sätt kunde med Danmark afslutas ett fördrag (1 sept. 1819), hvarigenom de ursprungliga fordringarna, 7 mill. rdr hamb. b:ko, nedsattes till 3 mill. att betalas på 10 år. Då norska stortinget emellertid ville, att Sverige skulle påtaga sig en del af skulden, uppstodo nya svårigheter, hvilka aflägsnades, först sedan K. J. sammandragit svenska och norska trupper utanför Kristiania och erinrat, att fortsatt vägran kunde sätta Norges författning på spel, hvarpå stortinget omsider gaf vika (maj 1821). En annan ganska skarp konflikt med utlandet gällde den s. k. ”skeppshandelsfrågan”. För att skaffa bidrag till flottans förnyande försåldes under 1825 åtskilliga äldre svenska örlogsfartyg, först två och sedan ytterligare tre. Nominella köpare voro engelska handelshus, men dessa voro blott ombud för Spaniens amerikanska kolonier, hvilka just frigjort sig från moderlandet, men dittills blott af England erkänts som själfständiga stater. De öfriga stormakterna åter betraktade dem ännu som upproriska undersåtar och protesterade därför mot försäljningens fortgång, och kejsar Alexander hotade till sist med krig, om ej köpet återginge i fråga om de tre senare fartygen, hvilka på grund af myndigheternas långsamhet ännu ej afgått. Äfven denna gång reste sig K. J:s själfkänsla mot förmynderskapet, och han var benägen att stå fast, men gaf till sist på statsrådens enträgna föreställningar vika. Skadestånd fick dock enligt kontraktet betalas till köparna, och i st. f. väntad vinst blef det förlust på affären, hvilket ock föranledde skarpa efterräkningar hos statsrevisionen (1827) och riksdagen (1828—30). En hufvudfaktor i tidens allmänna politik var rivaliteten mellan England och Ryssland. Lyckligtvis uteblef dock den väpnade konflikt mellan båda staterna, hvarmed den starka spänningen mer än en gång hotade, och Sverige undslapp sålunda profvet, huruvida den neutralitet skulle kunna bevaras, som K. J. vid en dylik eventualitet önskade upprätthålla. Vänskapen mellan K. J. och Alexander I fortlefde i stort sedt till dennes död (1825), och hans efterträdare Nikolaus I visade i allmänhet K. J. mycken artighet (så t. ex. genom sitt oväntade personliga besök juni 1838). Under det polska frihetskriget (1830—31) rådde emellertid hos opinionen i Sverige på de flesta håll en mycket stark polskvänlig stämning, hvilket gjorde konungen åtskilligt bekymmer. Oppositionen gjorde sig inom pressen också ofta till tolk för den traditionella misstron mot den östra grannen, men lät detta icke hindra sig att på riksdagarna ställa sig ganska afvisande mot anslag för försvarsväsendet. 1824 förevar en gränstvist mellan Norge och Ryssland (”Varangerfrågan”), som emellertid då lyckligt bilades, men mot slutet af K. J:s regering började vid norska Finnmarksgränsen åter slitningar framträda, hvilka under hans efterträdare vunno ökad aktualitet. Jämväl på det unionella området visade sig K. J. mån om att i det längsta undgå skarpare konflikter.