Föreningsvillkoren i den norska grundlagen, hvilka delvis äfven infördes och kompletterades i riksakten (1815), hade emellertid tillkommit alltför brådstörtadt, så att ofullständigheter och otydligheter förekommo, och den norska konungamaktens svaghet (t. ex. genom det blott suspensiva vetot) gentemot stortinget, som till på köpet genom sin egen organisation (enkammarsystem i vissa frågor) inom sig själft saknade nödiga garantier mot maktmissbruk och förhastade beslut, betydde den sammanhållande institutionens svaghet gentemot särintressena. Någon planmässig och målmedveten unionspolitik att motväga dessa fördes ej heller på den svenska sidan. Norges eget finansiella och ekonomiska betryck under de första föreningsåren inskränkte dock dess förmåga till och håg för separatpolitik, och denna stannade sålunda under denna tid i hufvudsak vid, att man ställde sig afvisande mot svenska önskemål eller förslag om en närmare förening. Särskildt på det handelspolitiska området påkallades emellertid i stor utsträckning Sveriges stöd; norska fartyg tillstaddes sålunda 1814 att få använda svensk flagga och svenska sjöpass på farvatten, som oroades af Barbareskstaternas sjöröfvare; i mellanrikshandeln började 1815 principen om ömsesidighet mellan rikena med hänsyn till varor och skepp att tillämpas för att efter hand alltmer utvidgas, och efter midten af 1820-talet förvärfvades i en rad handelstraktater med främmande makter åt norska fartyg i fraktfart från Sverige på utlandet likställighet med svenska, hvarigenom den norska sjöfarten kraftigt befordrades. K. J:s upprepade förslag om ökade rättigheter för konungamakten i Norge — bl. a. genom det suspensiva vetots utbyte mot absolut — blefvo däremot af stortinget oupphörligt afvisade, och äfven andra tvistefrågor mellan honom och stortinget började under 1820-talet förekomma. 1821 upphäfde detta sålunda mot hans veto genom ett för tredje gången upprepadt beslut adliga rättigheter i landet, och på grund af den s. k. Bodösaken (se d. o.) började stortingen under årtiondets senare del begära ökad delaktighet i utrikesärendenas handläggning, medan däremot förslag om skälig höjning i Norges bidrag till utrikesbudgeten tillbakavisades. Tillika hade man (1824) till konungens stora misshag börjat fira 17 maj — dagen för utfärdande af den Eidsvoldskonstitution, som tillkommit för att omöjliggöra unionen och K. J:s norska konungadöme — som norsk nationaldag, och konungens åtgärder för att afstyra detta hade endast till en tid framgång. Vid de tillfällen, då spänningen mellan honom och stortinget var starkast — särskildt 1821 för danska statsskuldsfrågan och 1827—28 på grund af 17-maj-firandet och frågan om Norges bidrag till utrikesbudgeten —, böjde emellertid stortinget till sist undan, och de förslag, som varit dryftade om att göra om unionsbestämmelserna, blefvo sålunda ej satta i verket. Efter grefve von Platens död 1829 tillsattes icke mera någon svensk ståthållare i Norge, hvilket betydde, att Sverige framgent saknade representant därstädes. De norska krafven på ökade förmåner eller ökad likställighet i rättigheter växte under sådana förhållanden och rönte i vissa fall tillmötesgående (t. ex. i fråga om utrikesärendens handläggning 1835 m. m.) samt blefvo i andra hänseenden 1839 öfverlämnade till behandling af den första unionskommittén, som emellertid fick i uppdrag att jämväl upptaga svenska önskemål och vid hvars tillsättning K. kraftigt betonade, att rättigheter och förpliktelser borde stå i inbördes öfverensstämmelse. Kommitténs arbete hann dock ej slutföras under K. J:s egen regering. Äfven på den inre politikens fält tog kort efter sin ankomst K. J. till en början obestridt ledningen. Ständermöten hade dittills af regeringen fruktats som bråkiga och ohandterliga; 1812 års riksdag beslöt däremot så godt som utan invändningar nästan allt hvad regeringen begärde: beväringsinrättningens införande, stora anslag till kriget, fri dispositionsrätt för regeringen öfver ultramarinska besittningar, afskrifning af en stor del af statsskulden, ja, införande af indragningsmakten gentemot pressen, så att en obekväm kritik af den nya politiken kunde undgås. Efter krigsåren framträdde dock efter hand åter en rätt besvärlig ständeropposition. Statsarbetet hade då närmast att rikta sig på landets ekonomiska upphjälpande från det betryckta läge, hvari en ohejdad sedelutgifning 1808 och följande år, en öfverväldigande utländsk import och snart äfven dåliga skördar samt en allvarlig jordbrukskris bragt landet. Då ständerna sammanträdde 1815, hade emellertid konungens rådgifvare, i förtjusningen öfver de yttre framgångarna och, efter hvad det vill synas, utan full insikt om krisens betydelse, uraktlåtit att taga initiativ till åtgärder för dess afhjälpande, och ledningen härutinnan fick då i stället omhändertagas af ständerna med grefve F. B. von Schwerin i spetsen, hvilken härigenom fick ett ypperligt tillfälle att grundlägga den ”opposition mot ministären”, som han efter brittiskt mönster eftertraktade. Riksdagens beslut gick i starkt prohibitivistisk riktning, en åskådning, som K. J. stod mindre fjärran än åtskilliga af hans rådgifvare. Samtidigt gjorde han under åtskilliga år framåt ifriga, ehuru i regel fruktlösa försök att ”styra kursen” genom växeloperationer på utlandet och tillsatte därvid personligen betydande belopp. En finansåtgärd af stor betydelse, som med K. J:s medverkan genomfördes 1815, var beslutet om hela den återstående statsskuldens likvidation genom användning af lösesumman för Guadeloupe (se d. o.) mot ett årligt anslag till konungahuset. Äfven under den följande tiden förekom ej sällan, att regeringen i viktiga inre politiska spörsmål underlät att taga initiativet, hvilket naturligtvis stärkte ständeroppositionen. Särskildt 1823 års riksdag utmärkte sig under sådana förhållanden för en stor mängd reformbeslut och reformyrkanden ej minst på det ekonomiska området, genom hvilka man eftersträfvade ett systemskifte i näringslifvet och i ganska stor utsträckning proklamerade den liberala näringsfrihetens grundsatser både i fråga om handtverk och handel. Oppositionen var emellertid ännu öfvervägande saklig, och konungens person hölls i regel utanför. Grefve K. H. Anckarsvärds (se Anckarsvärd) 2 framträdande till större betydenhet bland oppositionens ledare bidrog likväl att gifva den en mera personlig karaktär, och betänkliga tendenser började framträda att särskildt sätta försvarsväsendet på förknappning. Vid 1828—30 års riksdag hade regeringen emellertid, på grund af kraftig organisation af sina egna anhängare genom friherre af Nordin och grefve M. Brahe, merendels öfverhand, och genom myntrealisationens