genomförande, i vissa hänseenden dock på ett sätt, hvartill K. J. personligen endast motvilligt gaf sitt bifall, gjordes slut på den osäkerhet i finansväsendet, som skadat landets ekonomiska utveckling alltsedan den ekonomiska krisen. 1830-talet medförde däremot ett oppositionens genombrott. Julirevolutionen i Frankrike stärkte öfver hela Europa de liberala idéströmningarna, ”Aftonbladet” gaf dem i Sverige ett skickligt och målmedvetet organ, hvars inflytande snart vida öfversteg den konservativa pressens, och konungens gamla rådgifvarpersonal begynte åldras och i följd däraf känna ökad betänksamhet gentemot nyheterna. K. J. åter kunde på grund af sin främmande härkomst och sin oförmåga att tala landets språk själf svårligen taga mera djupgående initiativ på det konstitutionella författningslifvets område, där nu alltmer politiska stridsfrågor började framträda, såsom representationsfrågan, spörsmålet om statsrådets organisation och rådgifvarnas ställning till konungen o. s. v. Oppositionella skriftställare (Crusenstolpe, Lindeberg m. fl.) började ock alltmera rikta sina angrepp mot honom personligen, det s. k. ”allenastyrandet” och det starka inflytande, som hans gunstling grefve Brahe af dem antogs utöfva (”Braheväldet”) vid sidan af hans egentliga rådgifvare. 1834—35 års riksdag blef under sådana förhållanden en stor missräkning för regeringen, som där led åtskilliga betydande nederlag tack vare oppositionens herravälde i borgar- och bondestånden samt i förstärkt statsutskott. Under de följande åren skärptes striden ytterligare genom den kamp mot pressen, som regeringen förde med hofkanslern som sin målsman (jfr Hartmansdorff) och indragningsmakten som hufvudvapen. Crusenstolpes domfällande för majestätsbrott sommaren 1838 förde omsider krisen till ett utbrott genom oroligheter i hufvudstaden, under hvilka fönsterinslagningar upprepade gånger förekommo, och äfven republikanska tänkesätt funno åtskilliga förespråkare. Mot slutet af året minskades dock spänningen något, och oppositionen trädde i förbindelse med kronprinsen samt började rikta sina förhoppningar mot dennes regeringstillträde. 1839 bildades den s. k. koalitionen mellan en rad oppositionsmän och andra missnöjda för att vid den stundande riksdagen (1840) störta det gamla systemet och, måhända, äfven förmå konungen till abdikation. Den hade förbindelser äfven bland statsråden, och regeringens riksdagsförberedelser blefvo sålunda svaga och otillräckliga. Oppositionen kunde alltså vid utskottsvalen bemäktiga sig ett afgjordt herravälde i utskotten, men dess förhoppning om fullständig seger stäcktes, sedan Hartmansdorff m. fl. lyckats reorganisera konservativa majoriteter hos adeln och prästeståndet, hos hvilka därefter en stor del af oppositionens angreppsplaner blef hämmad genom upprepad propositionsvägran eller eljest nedvoterad. K. J. själf släppte visserligen sina gamla rådgifvare i samband med departementalstyrelsens införande (1840), men förstod ock med synnerlig seghet att vid valet af de nye icke gifva de egentlige oppositionsmännen rum, och kampen mellan honom och dem rann sålunda efter hand ut i sanden, utan att de nya idéerna lyckades vinna afgjordt öfvertag. Efter riksdagens slut (1841) stillade sig stormen; och då den 80-årige konungen 1843 firade sitt 25-års jubileum som konung, fick han från hela riket mottaga de uppriktigaste och varmaste bevis på tacksam tillgifvenhet. Man kunde vid slutet af hans regering peka på en rik fredlig utveckling på olika områden: en folkmängd, som nästan uppnått Sveriges och Finlands vid skilsmässan, en utplånad statsskuld, nya samfärdsmedel i kanaler (Göta kanal m. fl.) och vägar, ett nyupprättadt landtförsvar, ett årligen starkt växande jordbruk, som numera ofta gaf landet exportöfverskott af spannmål, en mer än fördubblad industri, ett återupprättadt bank- och myntväsen, minskade skatter, men mångdubblade tullinkomster trots det tullsatserna på särskilda varor nedsatts, o. s. v. Man kunde ock erinra sig, att under denna tid fallit en sådan guldålder för den svenska litteraturen och vetenskapen, som utmärkes af namn sådana som Almquist, Atterbom, Geijer, Tegnér, Wallin, Stagnelius, Ling och Fredrika Bremer; Boström; Fryxell och Schlyter; Berzelius, Retzius, Fries, Agardh, Sven Nilsson, Hwasser m. fl., och att äfven på undervisningsväsendets område en viktig utveckling dels skett, dels förberedts, exempelvis genom hela folkskoleväsendets grundläggning vid 1840—41 års riksdag.

Fig. 2. Öfre Bernadotteska grafkoret med Karl XIV Johans sarkofag af Älfdalsporfyr, Riddarholmskyrkan.

Intill det sista behöll konungen fulla kropps- och själskrafter. Personligen blef han sig själf lik under hela sin regeringstid, snillrik och eldig, lättrörlig och impulsiv, ihärdigt verksam, med stor förmåga att tjusa och att leda. Häftiga lynnesutbrott kunde förekomma, men stormen gick snart öfver, och då sökte han gärna ställa det brustna till rätta, helst om han fann sig stå inför en duglig karl med fast vilja. I grunden egde han en verklig hjärtegodhet,