Hofvets konvenans och etikett kunde han föga lida, och åtskilligt tvång af ädlare natur ville han lika litet underkasta sig. Hans uppfostran i exercis och bokliga idrotter anförtroddes åt goda lärare, bland dem de sedermera välbekante professorerna Kr. J. Boström och F. F. Carlson. Akademiska föreläsningar åhörde han 1843 och 1845 i Uppsala samt våren 1844 i Kristiania. Agrén vid konstakademien genremålaren Lundqvist var prinsens ritlärare, och kapten J. Kr. Berger undervisade honom i akvarellmålning. På poetiskt sinne visade han tidiga prof och fann sig i synnerhet tilltalad af Lings ”Asarne” och andra skaldeverk om fosterländska ämnen. Med snabb uppfattning förenade han lifligt lynne och hyste snarare för låga än för höga tankar om sin person, ett karaktärsdrag, som alstrade icke allenast hans tilldragande, öppna väsen, utan äfven den vårdslöshet, med hvilken han ofta behandlade viktiga angelägenheter, och en brist på sedligt allvar, som stundom blef ödesdiger nog, både för honom själf och för de mål han tänkt uppnå. — Midsommaraftonen 1841 erhöll han sin första officersfullmakt af farfadern. Efter faderns tronbestigning (1844) kronprins, valdes han s. å. till kansler för de båda svenska universiteten och 1853 därjämte till kansler för Akademien för de fria konsterna. Inom svenska hären bar han underordnade befälstitlar vid Svea lifgarde, Svea artilleriregemente och Kronprinsens husarregemente, tills han vid dem alla 1848 erhöll öfverstegrad. 1849 blef han generalmajor och generalfälttygmästare, 1853 generallöjtnant. Likartade befordringar kommo honom samtidigt till del äfven inom norska armén. Med stor ifver deltog han i de militära öfningarna och vann soldatens hängifvenhet i hög grad genom sitt flärdlösa, manliga uppträdande. Under en utländsk resa 1849 besökte han äfven hofvet i Haag, och 19 juni 1850 blef prinsessan Lovisa af Nederländerna hans gemål; bröllopet firades i Stockholm. Kronprinsparet åtnjöt i allmänhet mycken popularitet både i Sverige och i Norge, men allvarliga bekymmer för utgången af den själfrådige, krigslystne, i uttryckssätt och åthäfvor stundom nästan råe tronföljarens grepp i regeringstömmarna hördes likväl mångenstädes bland tänkande medborgare, ja t. o. m. utom de förenade rikenas gränser. Att märka är därvid, att han gjorde sig mera möda att dölja än att visa sina bästa sidor, under det han med ärlig öppenhet icke skylde sina fel. — K. utnämndes 7 febr. 1856 till vice-konung i Norge, höll i den norska hufvudstaden ett furstligt hof och tillbragte en stor del af den vackra årstiden på resor i landet, såväl 1856 som 1857. Därunder skärptes mer och mer hans sinne för naturens, särskildt den nordiska naturens, skönhet; och han tog under resorna skisser, hvilka sedermera utarbetades till taflor. Hågen för allt nordiskt lät honom icke blott med lif och själ sluta sig till faderns skandinaviska politik, utan dref honom äfven att stränga sin lyra för att kalla nordiska kämpagestalter till lif. En prosasaga, Fosterbröderne, trycktes 1848 (tysk öfv.: ”Die kampfgenossen”, s. å.). Den utdelades blott till vänner, liksom hans första saga i bunden stil, Heidi, Gylfes dotter (1852). Med En vikingasaga på orimmad vers (1855 tryckt för enskilda vänner) täflade han 1852 utan framgång hos Svenska akad. om dess pris i skaldekonsten. Den väldiga skandinaviska känslostämning, som utmärkte senare hälften af 1850-talet, föranledde fortsatt personligt närmande mellan Sveriges kronprins och Danmarks konung, Fredrik VII. Grundlagd redan 1846, utvecklade sig denna bekantskap till vänskap efter K:s besök i Köpenhamn i aug. 1857, utan att dock deras personliga inbördes förhållande mäktade framkalla den målmedvetet för bägge länderna enhetliga skandinaviska politik mången däraf väntat. Konung Oskar I hade under just det tidsskede, då han, i samråd med Fredrik VII, väntades skola bringa sin skandinaviska politik från ord till gärning, träffats af den förlamning, som efter två år lade honom i grafven. Fruktande, att under mindre lugn tid än 1852—53, då konung Oskar ett halft år varit urståndsatt att föra riksstyrelsen, den grundlagsstadgade ”interimsregeringen” af 10 svenska och 10 norska statsråd icke erbjöde tillräcklig trygghet, uppdrogo riksdag och storting, efter k. proposition, med ignorerande af grundlagens bestämmelser, riksstyrelsen åt kronprins K. i sept. 1857, därvid förnämligast drifna af sin önskan att till hvad pris som helst förebygga möjligheten af årslång ”interimsregering”. Så gafs åt kronprinsen personligt regeringsuppdrag, långt ifrån af tilltro till hans person, snarare i enlighet med den gamla regeln att af två onda ting välja det minst onda. Men farhågorna för en personlig, halsstarrig, äfventyrlig regering, hvilka då ännu icke saknade utbredning inom landet, försvunno snart. Ärligt och trofast sökte K. fullfölja sin faders verk, så i den yttre som i den inre politiken. ”Sin ställning som konstitutionell konung”, skrifver en af hans mångårige rådgifvare, F. F. Carlson, ”uppfattade Karl XV med enkelhet och klarhet, icke sänkande sig i den ändlösa mängden af små frågor, icke brytande de rådslag han fann syfta till rikenas väl, om de ock någon gång gingo en annan väg till målet, än den hans personliga önskan skulle hafva valt”. De Geer söker en annan grund för denna eftergifvenhet, då han talar om K. XV:s ”brist på kraft att strida för eller att själf fasthålla en