<img l>Karl I af England. Efter en målning af A. van Dyck.

åtnjuta, afbrötos förhandlingarna, hvarpå K. och Buckingham efter hemkomsten påtvingade Jakob sin nya skarpt antispanska politik. K. afslöt nu i stället fördrag om giftermål med franske konungen Ludvig XIII:s syster Henrietta Maria (nov. 1624) och äktade henne genom ombud (1 maj 1625), en månad efter det att han vid sin faders död, 27 mars s. å., efterträdt denne på tronen. Att han, i strid mot sitt till parlamentet gifna bestämda löfte, i giftermålsfördraget utfäste sig att bevilja katolikerna en friare ställning, blef upphofvet till den med åren allt mer fördjupade schism mellan honom och folkrepresentationen, hvilken omsider vållade hans fall. Om förloppet af dessa konflikter under K:s första 15 regeringsår se England, sp. 620—621. Schismen gällde först gunstlingen Buckinghams maktställning (till dennes död 1628), sedermera konungens godtyckliga beskattningsåtgärder och våldsamma ingrepp i undersåtarnas personliga och religiösa frihet, hvarjämte K:s vacklande utrikespolitik illa stämde öfverens med parlamentets varma sympatier för de beträngde protestantiske trosbröderna på kontinenten. Mycken harm bland puritanerna väckte den af ärkebiskop Laud (se d. o.) ledda högkyrkliga uniformitetspolitiken, och Irlands kraftige styresman, earlen af Strafford (se Wentworth), hvilken redan tidigare genom skriftliga råd styrkt K. i hans envåldstendenser, uppväckte, då han 1639 hemkallades och blef ledande minister, emot sig inom puritanska och parlamentskretsar en gränslös förbittring. Till en kris utvecklade sig konflikten, då K. efter misslyckandet af sitt okloka försök att påtvinga de presbyterianske skottarna episkopalismen hos engelska parlamentet sökte ekonomiskt stöd för att tukta dem med vapenmakt. Det s. k. ”korta parlamentet” (13 april—5 maj 1640) upplöstes, enär det som villkor för penninganslag kräfde förlikning med skottarna, och då dessa därpå företogo ett infall i England, tvangs K. i sitt trångmål att sammankalla ett nytt parlament, det s. k. ”långa parlamentet”, som öppnades 3 nov. s. å. Detta gick djärft till räfst med envåldspolitikens verktyg, af hvilka K. klenmodigt offrade Strafford och Laud, som afrättades; inskränkningar i konungamakten beslötos (se England, sp. 621), och K:s vacklande politik endast påskyndade konfliktens mognande till ett inbördes krig. Karl lät resa sitt standar i Nottingham (22 aug. 1642), intog en fast ställning kring Oxford och vann till en början flera framgångar mot parlamentets oöfvade trupper. De kungliga truppernas nederlag vid Marston moor (2 juli 1644) och Newbury (27 okt. s. å.) följdes af resultatlösa förhandlingar i Uxbridge (jan.—febr. 1645), samtidigt hvarmed K. utan framgång sökte från flera håll skaffa sig utländsk hjälp. Parlamentshärens nyorganisation genom Cromwell och dennes lysande seger vid Naseby (14 juni 1645) afgjorde striden. K. nödgades taga sin tillflykt till den i England inryckta skotska hären (vid Newark, 5 maj 1646), intrigerade där utan framgång med presbyterianerna och utlämnades vid skottarnas hemfärd (jan. 1647) till parlamentets ombud, men bortfördes i juni s. å. af kornett Joyce från Holmby house för att stärka independenterna i hären under deras konflikt med parlamentet. Förgäfves sökte han genom löften om personliga fördelar vinna härens ledare för sin sak, och genom hemliga förhandlingar med skottarna framkallade han det s. k. ”andra inbördeskriget” (maj—aug. 1648). K. hade i nov. 1647 flytt till ön Wight och hölls där i förvar på Carisbrook castle, hvarifrån han — sedan härens ledare, trötta på hans intrigspel, beslutat ställa honom till räkenskap för inbördeskrigets olyckor och utdrifvit rojalisterna ur parlamentet — flyttades först till Hurst castle och sedan till Windsor (dec. 1648). Det ”rensade” underhuset beslöt (6 jan. 1649) att ställa honom inför en utomordentlig domstol; han försvarade sig i Westminster hall med kraft och värdighet, underkännande den olagliga domstolens kompetens (20, 22 o. 23 jan.), dömdes 27 jan. som tyrann, mördare och landsförrädare till döden samt afrättades 30 s. m. på en utanför Whitehall i London upprest schavott. Genom sitt upphöjdt värdiga uppträdande under sina sista dagar förvärfvade han inom vida kretsar namnet ”martyrkonungen”. — K. efterlämnade sönerna Karl och Jakob, som efter hvarandra blefvo konungar af England, samt döttrarna Maria, förmäld med Vilhelm II af Oranien och moder till konung Vilhelm III, och Henrietta Anna, förmäld med hertig Filip af Orléans. — K. var ej obegåfvad, men saknade människokännedom och förmåga att förstå och tillegna sig andras synpunkter. Han delade till fullo sin faders åsikter om konungamaktens gudomliga ursprung och oinskränkta omfattning samt torde däri på god tro ha sökt berättigande för de löftesbrott, hvilka i förening med hans böjelse för skiftande intriger till sist vållade hans undergång. I sitt enskilda lif var han ett mönster i rena seder och högkyrklig religiositet; hans estetiska läggning gjorde honom till en beskyddare af vitterhet och konst, men förledde honom äfven till slösaktighet och praktlystnad. K:s skrifter utgåfvos i Haag 1651 af Brown; om författarskapet till det honom tillskrifna uppbyggelsearbetet ”Eikon Basilike” se Gauden. Hans bref till Henrietta Maria utgåfvos 1856 af Camden society. Bilder af K. meddelas (förutom i ofvanstående medaljong) på pl. till art. A. van Dyck och pl. III till art. Dräkt. — Litt.: Den bästa skildringen af K:s historia ges hos Gardiner, ”History of England 1603—1642”, VI—X (1883—84) och ”History of the great civil war, 1642—1649” (4 bd, 1886—94). Jfr äfven Disraeli, ”Commentaries on the life and reign of Charles I” (5 bd, 1828—30; ny uppl. i 2 bd, 1850), Chancellor, ”Life of Charles I, 1600—1625” (1886), Skelton, ”Charles I” (1898) och A. Fea, ”Memoirs of the martyr king” (1904). 2. K. II, den föregåendes äldste till mogen ålder hunne son med Henrietta Maria af Frankrike, f. 29 maj 1630 i London, d. där 6 febr. 1685, fick 1638 titeln prins af Wales, erhöll under inbördeskriget i mars 1645 nominellt befäl öfver de kungliga