Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 13. Johan - Kikare / 1015-1016 (1910) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Karl (eng. Charles), konungar af England och Skottland - Karl 1. K. I - Karl 2. K. II

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Karl I af England. Efter en målning af A. van Dyck.

åtnjuta, afbrötos förhandlingarna, hvarpå K. och
Buckingham efter hemkomsten påtvingade Jakob sin
nya skarpt antispanska politik. K. afslöt nu i
stället fördrag om giftermål med franske konungen
Ludvig XIII:s syster Henrietta Maria (nov. 1624)
och äktade henne genom ombud (1 maj 1625), en
månad efter det att han vid sin faders död, 27
mars s. å., efterträdt denne på tronen. Att han,
i strid mot sitt till parlamentet gifna bestämda
löfte, i giftermålsfördraget utfäste sig att
bevilja katolikerna en friare ställning, blef
upphofvet till den med åren allt mer fördjupade
schism mellan honom och folkrepresentationen,
hvilken omsider vållade hans fall. Om
förloppet af dessa konflikter under
K:s första 15 regeringsår se England,
sp. 620—621. Schismen gällde först gunstlingen
Buckinghams maktställning (till dennes
död 1628), sedermera konungens godtyckliga
beskattningsåtgärder och våldsamma ingrepp i
undersåtarnas personliga och religiösa frihet,
hvarjämte K:s vacklande utrikespolitik illa
stämde öfverens med parlamentets varma sympatier
för de beträngde protestantiske trosbröderna
på kontinenten. Mycken harm bland puritanerna
väckte den af ärkebiskop Laud (se d. o.) ledda
högkyrkliga uniformitetspolitiken, och Irlands
kraftige styresman, earlen af Strafford
(se Wentworth), hvilken redan tidigare genom
skriftliga råd styrkt K. i hans envåldstendenser,
uppväckte, då han 1639 hemkallades och blef
ledande minister, emot sig inom puritanska och
parlamentskretsar en gränslös förbittring. Till
en kris utvecklade sig konflikten, då K. efter
misslyckandet af sitt okloka försök att påtvinga
de presbyterianske skottarna episkopalismen hos
engelska parlamentet sökte ekonomiskt stöd för
att tukta dem med vapenmakt. Det s. k. ”korta
parlamentet” (13 april—5 maj 1640) upplöstes,
enär det som villkor för penninganslag kräfde
förlikning med skottarna, och då dessa därpå
företogo ett infall i England, tvangs K. i sitt
trångmål att sammankalla ett nytt parlament,
det s. k. ”långa parlamentet”, som öppnades
3 nov. s. å. Detta gick djärft till räfst
med envåldspolitikens verktyg, af hvilka
K. klenmodigt offrade Strafford och Laud, som
afrättades; inskränkningar i konungamakten
beslötos (se England, sp. 621), och K:s
vacklande politik endast påskyndade konfliktens
mognande till ett inbördes krig. Karl lät
resa sitt standar i Nottingham (22 aug. 1642),
intog en fast ställning kring Oxford och vann
till en början flera framgångar mot parlamentets
oöfvade trupper. De kungliga truppernas nederlag
vid Marston moor (2 juli 1644) och Newbury (27
okt. s. å.) följdes af resultatlösa förhandlingar
i Uxbridge (jan.—febr. 1645), samtidigt hvarmed
K. utan framgång sökte från flera håll skaffa sig
utländsk hjälp. Parlamentshärens nyorganisation
genom Cromwell och dennes lysande seger vid Naseby
(14 juni 1645) afgjorde striden. K. nödgades taga sin
tillflykt till den i England inryckta skotska
hären (vid Newark, 5 maj 1646), intrigerade
där utan framgång med presbyterianerna och
utlämnades vid skottarnas hemfärd (jan. 1647)
till parlamentets ombud, men bortfördes i
juni s. å. af kornett Joyce från Holmby house
för att stärka independenterna i hären under
deras konflikt med parlamentet. Förgäfves
sökte han genom löften om personliga
fördelar vinna härens ledare för sin sak,
och genom hemliga förhandlingar med skottarna
framkallade han det s. k. ”andra inbördeskriget”
(maj—aug. 1648). K. hade i nov. 1647 flytt till
ön Wight och hölls där i förvar på Carisbrook
castle, hvarifrån han — sedan härens ledare,
trötta på hans intrigspel, beslutat ställa honom
till räkenskap för inbördeskrigets olyckor
och utdrifvit rojalisterna ur parlamentet —
flyttades först till Hurst castle och sedan till
Windsor (dec. 1648). Det ”rensade” underhuset
beslöt (6 jan. 1649) att ställa honom inför
en utomordentlig domstol; han försvarade sig
i Westminster hall med kraft och värdighet,
underkännande den olagliga domstolens kompetens
(20, 22 o. 23 jan.), dömdes 27 jan. som tyrann,
mördare och landsförrädare till döden samt
afrättades 30 s. m. på en utanför Whitehall i
London upprest schavott. Genom sitt upphöjdt
värdiga uppträdande under sina sista dagar
förvärfvade han inom vida kretsar namnet
”martyrkonungen”. — K. efterlämnade sönerna
Karl och Jakob, som efter hvarandra blefvo
konungar af England, samt döttrarna Maria,
förmäld med Vilhelm II af Oranien och moder
till konung Vilhelm III, och Henrietta Anna,
förmäld med hertig Filip af Orléans. — K. var
ej obegåfvad, men saknade människokännedom
och förmåga att förstå och tillegna sig andras
synpunkter. Han delade till fullo sin faders
åsikter om konungamaktens gudomliga ursprung
och oinskränkta omfattning samt torde däri på
god tro ha sökt berättigande för de löftesbrott,
hvilka i förening med hans böjelse för skiftande
intriger till sist vållade hans undergång.
I sitt enskilda lif var han ett mönster i rena
seder och högkyrklig religiositet; hans estetiska
läggning gjorde honom till en beskyddare
af vitterhet och konst, men förledde honom
äfven till slösaktighet och praktlystnad.
K:s skrifter utgåfvos i Haag 1651 af Brown;
om författarskapet till det honom tillskrifna
uppbyggelsearbetet ”Eikon Basilike” se Gauden.
Hans bref till Henrietta Maria utgåfvos
1856 af Camden society. Bilder af K. meddelas
(förutom i ofvanstående medaljong) på pl. till
art. A. van Dyck och pl. III till art.
Dräkt.
— Litt.: Den bästa skildringen
af K:s historia ges hos Gardiner,
”History of England 1603—1642”, VI—X
(1883—84) och ”History of the great civil
war, 1642—1649” (4 bd, 1886—94). Jfr äfven
Disraeli, ”Commentaries on the life and reign
of Charles I” (5 bd, 1828—30; ny uppl. i
2 bd, 1850), Chancellor, ”Life of Charles I,
1600—1625” (1886), Skelton, ”Charles I” (1898)
och A. Fea, ”Memoirs of the martyr king” (1904).

2. K. II, den föregåendes äldste till mogen ålder
hunne son med Henrietta Maria af Frankrike,
f. 29 maj 1630 i London, d. där 6 febr. 1685,
fick 1638 titeln prins af Wales, erhöll under
inbördeskriget i mars 1645 nominellt befäl öfver
de kungliga

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>