<img l>

trupperna i västra England, drog sig efter slaget vid Naseby tillbaka till Scillyöarna (mars 1646) och Jersey (apr. s. å.) samt begaf sig i juli till modern i S:t Germain. Han for 1648 till Holland och gjorde därifrån ifriga ansträngningar för att rädda faderns lif, utropades efter dennes afrättning till skotsk konung (i Edinburgh 5 febr. 1649) och landsteg efter en tids vistelse på Jersey i Skottland 16 juni 1650, där han blef ett motvilligt redskap i Argylls och presbyterianernas händer och 1 jan. 1651 kröntes till konung. Hans infall i England med 10,000 skottar (31 juli) förmådde ej framkalla beräknad anslutning från de engelske rojalisterna, och K:s trupper, som växt till 13,000 man, blefvo 3 sept. i grund slagna af en öfverlägsen parlamentshär under Cromwell. Efter äfventyrliga irrfärder i förklädnad genom England lyckades K. rädda sig öfver till Frankrike, där han landsteg 16 okt. K. vistades sedan där till 1654, tillbragte därpå två år i Köln — hvarunder han (sept. 1655) i Frankfurt am M. sammanträffade med drottning Kristina af Sverige — och bosatte sig 1656 under spanskt beskydd i Bruges, hvarifrån han febr. 1658 öfverflyttade sitt lilla hof till Bruxelles. Efter Cromwells död (3 sept. s. å.) fingo restaurationsplanerna ny fart, och K. gjorde bl. a. en resa till det fransk-spanska fredsmötet vid Pyrenéerna (1659) för att vinna Mazarins stöd. Sedan våren s. å. stod han i förbindelse med general Monk, flyttade på dennes inrådan till det protestantiska Holland och utfärdade (4 apr. 1660) från Breda en deklaration, hvilken underlättade hans utropande till konung (i London, 8 maj). K. landsteg 26 maj i Dover, välkomnad af Monk, och höll under befolkningens jubel sitt högtidliga intåg i London 29 maj s. å., hvarefter han utan svårighet hyllades äfven i Skottland och på Irland. Hans glada och godmodiga lynne förvärfvade honom snart stor popularitet, fastän den sedeslösa tonen vid hofvet väckte anstöt äfven långt utanför puritanernas krets. Ledande minister var till 1667 lord Clarendon (se Hyde 1). Om K:s misslyckade försök att i strid mot det anglikanskt högkyrkliga parlamentet bereda lättnader för de engelske katolikerna och om hans närmast af penningbehof för hofvets nöjen föranledda hemliga vasallskap under Ludvig XIV se England, sp. 622—623. Detta nådde sin höjdpunkt genom den efter personliga förhandlingar mellan Karl och hans syster, hertiginnan af Orléans, 20 maj 1670 afslutade traktaten i Dover, hvari K. mot stora årliga subsidier lofvade bistå Ludvig i dennes strid mot Nederländerna (därom aftalades ytterligare i en ny Dovertraktat 31 dec. s. å.) samt främja planerna på katolicismens införande i England. I denna antinationella politik biträddes K. af en grupp ansvarslösa rådgifvare, hvilka sedermera i historien omtalats under namnet cabalen (se d. o.). Sedan det i mars 1672 utbrutna kriget mot Nederländerna slutats genom freden i Westminster (febr. 1674), upplöstes ”cabalen”, lord Danby (se Osborne) blef ledande minister och sökte försoning med det i parlamentet inflytelserika nationellt högkyrkliga ”landtpartiet” (the country party). Rykten om en hemsk papistisk sammansvärjning (the popish plot, 1678) och parlamentets misstro mot tronföljaren, K:s broder Jakob, som var öppen katolik, framkallade häftiga parlamentsstrider om Jakobs uteslutande från tronföljden (se England, sp. 623), hvilka emellertid i stället föranledde ett närmande mellan K. och hans förut med kallsinne bemötte broder (fr. 1682). Under sina sista år trädde K. äfven ånyo i starkt ekonomiskt och politiskt beroende af Ludvig XIV; med nya ministrar (Rochester, Godolphin m. fl.) regerade han utan parlament, och en misslyckad ultraprotestantisk sammansvärjning mot honom och Jakob (the Ryehouse plot, 1683) utsatte oppositionen för befolkningens harm och de maktegandes förföljelser. K., som redan före restaurationen visat böjelse för den katolska läran, öfvergick på dödsbädden formligen till denna. — I ett barnlöst äktenskap var K. sedan 1661 förenad med Katarina af Portugal. Till ytterlighet sinnlig, hade han en stor mängd älskarinnor, bland hvilka Barbara Villiers (lady Castlemaine, slutligen hertiginna af Cleveland) samt Louise de Kéroualle (hertiginna af Portsmouth) efter hvarandra som kammarfruar hos drottningen intogo en erkänd mätress’ ställning vid hofvet. Hans tre söner med den förra — Charles, Henry och George Fitzroy — upphöjdes till hertigar (af Southampton and Cleveland, Grafton och Northumberland); med den senare hade han sonen Charles Lennox, hertig af Richmond, med aktrisen Nell Gwynne Charles Beauclerk, hertig af S:t Albans. Af hans före restaurationen födda oäkta söner märkas James Scott, hertig af Monmouth, hvilken det protestantiska partiet sökte få erkänd som tronföljare, och Charles Fitzcharles, earl af Plymouth. K. egde liflig intelligens och snabb uppfattningsförmåga, men var cyniskt opålitlig och själfvisk; för naturvetenskap och sköna konster egde han ett tidtals rätt starkt amatörintresse. — Litt.: K:s utrikespolitik är bäst skildrad i Rankes ”Englische geschichte”. Om hans irrfärder efter slaget vid Worcester se J. Hughes, ”Boscobel tracts” (1830), samt A. Fea, ”The flight of the king” (1897) och ”After Worcester” (1904), om hans religion en uppsats af lord Acton i ”Historical essays” (1907). Jfr äfven W. H. D. Adams, ”The merry monarch” (2 bd, 1885), W. F. Taylor, ”England under Charles II, 1660—1678” (1889) och O. Airy, ”Charles II” (1901; 2:a uppl. 1904). 1—2. V. S—g. Karl (eng. Charles) Edvard, engelsk tronkräfvare, kallad den yngre pretendenten (till skillnad från fadern), f. 31 dec. 1720 i Rom, d. där 31 jan. 1788, var son till engelske konungen Jakob II:s son Jakob Stuart (se Jakob, sp, 1186—87) och Klementina af Polen. Då österrikiska arfföljdskriget syntes öppna utsikt till franskt understöd åt ett Stuartskt restaurationsförsök, begaf sig K. till Frankrike, men franska flottans landstigningsförsök misslyckades fullständigt (1744). K. utrustade då på egen hand ett par fartyg (juli 1745) och kom med det ena (2 aug.) till Hebriderna samt började, trots afrådanden från flera skotska höglandschefer, sin resning genom att vid Glenfinnan (19 aug.) låta