afsattes K. den tjocke, och i hans ställe
korades den bajerske Karlmans oäkta son Arnulf
till Tysklands konung. Äfven Frankrike och
Italien valde egna konungar. Sålunda upplöstes
åter, och för alltid, Karl den stores rike, och
ur dess spillror framgingo fem själfständiga
riken, nämligen Tyskland, Frankrike, Italien,
Nedre Burgund och Öfre (”transjuranska”) Burgund
(se d. o.). — Litt.: se K. 2.
Kejsar Karl IV. Efter hans staty, förvarad i
K. museet i Berlin.
4. K. IV, romersk kejsare och konung af
Böhmen, son af Johan den blinde af Böhmen,
f. 14 maj 1316 i Prag, d. där 29 nov. 1378,
uppfostrades vid franska hofvet. 1331 öfvertog
han förvaltningen af faderns snart förlorade
besittningar i norra Italien, och 1334 blef han
markgrefve af Mähren, hvarjämte han gång efter
annan och från 1342 oafbrutet i faderns namn
styrde Böhmen. 1346 efterträdde han sin fader
som konung af Böhmen, och 11 juli s. å. blef
han af Ludvig Bajrarens motparti vald till
tysk konung. Först sedan Ludvig dött (1347)
och den af bajerska partiet i jan. 1349 till
konung valde Günther af Schwarzburg s. å. afsagt
sig konungakronan, blef K. allmänt erkänd som
tysk konung. 5 april 1355 kröntes han i Rom
till romersk kejsare. Han var en duglig och
plikttrogen regent, som genom landsfreder sökte
upprätthålla lugn i Tyskland. Långt ifrån att
söka bryta den uppblomstrande furstemakten, ville
han endast gifva stadga åt gällande ordning,
bekräftade genom ”gyllene bullan” (1356) de
sju kurfurstarnas rätt att välja tysk konung
och gaf dem i sina länders styrelse viktiga
företrädesrättigheter. Sin största uppmärksamhet
egnade dock K. åt sina arfländer, och särskildt
verkade han outtröttligt för Böhmens höjande
i både materiellt och andligt afseende. Själf
grundligt bildad och språkkunnig, uppmuntrade
han lärdom och konst och grundlade 1347—48
universitetet i Prag. Genom köp, giftermål och
arfsfördrag förvärfvade han åt sin familj Öfre
Pfalz, Jauer och Schweidnitz i Schlesien, Nedre
Lausitz och 1373 Brandenburg, och för att befästa
sin familjs makt lät han välja sin son Wenzel
till sin efterträdare som tysk konung (1376). —
Litt.: Werunsky, ”Geschichte K:s IV und seiner
zeit” (3 bd, 1880—92), Friedjung, ”K. IV und sein
anteil am geistigen leben seiner zeit” (1876),
Böhmer-Huber, ”Regesten des kaiserreichs unter
K. IV” (1874—77 och 1889).
<img l>
5.
K. V, konung af Spanien
(som sådan Karl I) m. m., äldste son af
ärkehertig Filip den sköne (konung af Kastilien
1504—06) och Johanna af Aragonien och Kastilien,
f. 24 febr. 1500 i Gent, d. 21 sept. 1558 i San
Yuste i Estremadura, uppfostrades i Nederländerna
under ledning af Vilhelm af Croy och den lärde
Hadrian Floriszoon (sedermera påfven Hadrianus
VI), hvilken gaf hans uppfostran en viss kyrklig
riktning. Efter sin fader (d. 1506) ärfde han
Nederländerna, där han redan 1515 förklarades
myndig, och Franche-Comté. Vid sin morfaders,
Ferdinand den katolskes, död, 1516, blef han
härskare öfver Spanien med Neapel (i Neapel Karl
IV), Sicilien och de spanska besittningarna i
Amerika, enär hans moder af sitt sjuka lynne
hindrades att föra styrelsen. 1519 ärfde han
efter sin farfader, kejsar Maximilian I, de
s. k. österrikiska arfländerna, hvilka han dock
21 april 1521 afträdde till sin broder Ferdinand.
28 juni 1519 blef han vid kejsarvalet i Frankfurt
föredragen sin medtäflare, Frans I af Frankrike,
samt kröntes 22 okt. 1520 i Aachen som ”vald
romersk kejsare”. (24 febr. 1530 skedde i
Bologna hans högtidliga kröning till romersk
kejsare.) Vid 19 års ålder var K. sålunda
härskare öfver Europas till både utsträckning
och folkmängd största rike. Det fordrades stor
statsmannabegåfning för att sammanhålla detta
välde, som var sammansatt af en mängd till
stam, sedvänjor och intressen skilda samt på
hvarandra afundsamma folk, ett välde, som vid
denna tid dessutom var upprördt af den kyrkliga
reformationsfrågan samt utifrån hotadt af turkar
och fransmän. K. hade visserligen under sin
ungdom utvecklat sig långsamt, men hunnen till
mognad ålder, visade han sig vara samtidens
störste statsman och på samma gång en skicklig
fältherre. Rik på stora och vidtflygande planer,
skydde han ingen ansträngning för att bringa
dem till utförande. Medan K. 1520—22 var borta
från Spanien, där hans forne lärare Hadrian
kvarlämnats som ståthållare, utbröt där ett
uppror, framkalladt af K:s hårda regeringssätt
och förkärlek för nederländare. De upproriske
sökte t. o. m. förklara K:s moder, Johanna, för
regerande drottning. Stödd på adeln, lyckades
den spanska regeringen, i synnerhet efter slaget
vid Villalar (24 april 1521), alldeles kväfva
motståndet, men K. tog lärdom däraf: han gaf
efter den tiden de spanska ämbetena åt infödingar
och iakttog öfliga former; cortes fortforo att
sammanträda, ehuru de blefvo alltmera beroende af
regeringen. På riksdagen i Worms (1521) tog han
parti mot reformationen samt förklarade Luther
och hans anhängare i akt. Från ett kraftigt
uppträdande mot reformationen hindrades han dock
till en början af sina krig (1521—26; 1527—29;
1536—38; 1542—44) med Frans I af Frankrike, genom
hvilka han visserligen förvärfvade Milano, men
såg sin plan att upprätta en universalmonarki
med religiös likformighet stäckt (se
Frans I).
Samtidigt låg han i strid med turkarna, hvilka
