fordom höll ting. Mest bekant är K. för sina stora och vackra gånggrifter från yngre stenåldern (omkr. 2500 f. Kr.). Af de många, som förr funnos där, kvarstå ännu 4 n. om kyrkan, däribland Sveriges största gånggrift samt Ragvarshög. De äro byggda af kalkstenshällar och innehöllo vid undersökning en mängd skelett, flintföremål, bärnstenspärlor m. m. Vid Karleby Utbogården ligger en särdeles vacker hällkista (från tiden omkr. 2000 f. Kr.), vid undersökning innehållande skelett, flintdolkar, bennålar, lerkärl m. m. Tills. med Falbygdens öfriga många stenåldersgrafvar utgöra dessa grafvar ett viktigt bidrag till Göta lands äldsta bebyggelsehistoria. En af gånggrifterna har från gamla tider af folket kallats Ragvarshög, till minne däraf, att den af svear och östgötar till konung valde Ragnvald Knaphöfde, som utan att taga gisslan ridit in i Västergötland, blef af bönderna ihjälslagen vid K. (omkr. 1130) ”för den sidvördnad han visat alla västgötar”. Ett blodigare uppträde egde rum vid denna by, då konung Birger Magnusson, efter att i Östergötland ha blifvit slagen af sina fängslade bröders anhängare, dragit in i Västergötland (1318). Vid K. mötte honom en så stark bondehär, att han ansåg rådligast att dagtinga. Men sedan en stor del af bönderna på grund däraf begifvit sig hem, öfverföll han svekligt de kvarvarande och tillfogade dem ett skoningslöst nederlag. — 2. Socknar i Malmöhus län. Se Västra Karleby och Östra Karleby. — 3. Städer m. m. i Finland. Se Gamlakarleby och Nykarleby. 1. Br. Sr. Karleby Långa. Se Karleby 1. Karled, nedersta leden på hästens ben. Karl Edvard, engelsk tronkräfvare. Se Karl, sp. 1018. Karl Emanuel. Se Karl, konungar af Sardinien, 1 och 2, sp. 1040—41. Karlevistenen, en runsten vid Karlevi, Vickleby socken på Öland, som blifvit rest öfver en dansk kämpe vid namn Sibbe af hans vapenbroder. Inskriften innehåller om denne en strof i drottkväde (se d. o.), hvilket versslag eljest icke finnes i fornsvenska eller forndanska. Strofens ristare har varit islänning eller norrman. På stenen är ock med latinska bokstäfver ett namn inhugget af keltiskt utseende. Att stenen står fjärran från bygden på en öde strand, tyder på, att Sibbe ej bott på Öland, utan aflidit på färd förbi, måhända från slaget på Fyrisvall, och höglagts å land af sitt följe. Se Sv. Söderberg och E. Brate, ”Ölands runinskrifter” (1900—06), s. 14 ff., 134 ff., och Wimmer, ”De danske runemindesmærker”, I, 1, s. CXIV ff. <tab><tab>(B--e.) Karlfeldt, Erik Axel, skald, f. 20 juli 1864 i Folkärna socken, södra Dalarna, inom en gammal bonde- och bergsmannasläkt, blef efter skolstudier i Västerås student i Uppsala 1885 och filos. kandidat 1892, var lärare vid Djursholms samskola 1893—95 och utgaf sistn. år sin första diktsamling, som genom sin realistiska egenart i ton och innehåll snabbt trängde igenom. Han skötte en lärarplats vid Värmlands folkhögskola 1895—96, blef filos. licentiat 1898 och tjänstgjorde i fem år vid K. biblioteket, tills han 1903 utnämndes till bibliotekarie vid Landtbruksakademien. Tillika är han sedan 1905 medlem af Svenska akademiens Nobelinstitut som sakkunnig för engelsk litteratur och sedan 1907 ledamot af samma akademis Nobelkommitté. K. invaldes 1904 i Svenska akad. och 1906 i Göteborgs vet. o. vitt. samhälle. S. å. blef han medlem af nämnden för Albert Bonniers stipendiefond. Af de för 1908—13 af riksdagen anvisade författaranslagen har K. M:t tilldelat honom 2,000 kr. årligen. K. utsågs 1909 af riksdagen till kommitterad för tryckfrihetens vård. <img l>

K:s utgifna diktsamlingar äro Vildmarks- och kärleksvisor (1895; 4:e uppl. 1906), Fridolins visor (1898) och Fridolins lustgård och Dalmålningar på rim (1901; sammanförd med den föregående till ”Fridolins poesi och Dalmålningar på rim”, 1902, 4:e uppl. 1909) samt Flora och Pomona (1906; 2:a uppl. 1907). Redan i den första framträdde mogen K:s individualitet, hvari en bildad mans konstnärshandlag och psykiska förfining på ett säreget, intimt sätt sammansmält med den landtlige natursonens sätt att förnimma och uppfatta. Denna poesi med sin konkreta knapphet var vida skild från metafysik och dimmighet, från allmänlighet och känslofrosseri. K. är rotfäst i sin hembygd, sedan tidiga år nära förtrogen med dess natur liksom med dess gångna och lefvande släktled, dalaböndernas gamla föreställningssätt, deras dagliga id. Af landskapets skiftande skönhet och stämningsfullhet väcks hans lust att sjunga och skildra, men hans syn på naturen är icke enbart svärmisk, utan han ser den främst som ett hvardagshemvist för djur och människor. Noga som en naturkunnig allmogeman har han reda på väderlekens alla företeelser, årstidernas skiften, örternas växtsätt, egenskaper och inhemska namn, vilddjurens och fåglarnas läten och vanor, höst- och vårstormarnas många olika genljud i vildmarken. Detta ger åt hans snabbt förbidragande naturskildringar en märgfull trovärdighet. Han är vidare förtrogen med bondpraktikans rön, hämtar till ej ringa del därur bilder och uttryck, försmår ej heller de till djurkretsen knutna astrologiska funderingarna, och dessa bondska element vet han att omgestalta med konstnärlig verkan. Hans uppfattning af människovärlden är osammansatt och lifsbejakande; han hyllar gammaldags tro och heder, den trygga, oförfärade manligheten, den kroppsliga kraftkänslan, besjunger gärna bygdens sunda mö, het älskogs sällhet, dansen och lifsglädjen. Men han har äfven veka toner för den med sina brustna ungdomsdrömmar ensammes längtan. Stundom tränger hans dikt ned i de dunkla själsdjupen, såsom i ”Månhymn vid Lambertsmässan”, som mäktigt firar känslan af jordisk lifsförnyelse. Hans diktning har i andra stunder glimtar af uppsluppen humor och är ej heller främmande för det bistert bisarra. K:s manliga, fasta väsen afspeglas i hans dikters form, som är stram och genuin, med rikedom på måleriska drag. Versen har oftast starkt betonad takt, och K. har vidgat den svenska rytmiken genom att skrifva till (dolda) musikmelodier af stor omväxling och pregnans. Ofta är strofbyggnaden konstfull (t. ex. ”Hästkarlar”), ej sällan förlustar han sig