med dubbelrim, och ljudharmonien kan bli
rik. Han väljer nästan idel betecknande
ord, sofrar strängt och utarbetar
samvetsgrant. Barndomsintryck ur en
bibelöfversättning och andra ålderdomliga
arbeten ha försett honom med gamla ord och
namn, hvartill han fogar en del folkord och
en mängd ovanliga sakord. Det är en mästerlig
och suggestiv ordkonst, som emellertid kan
försvåra begripandet. De bilder han använder
äro originella och ega en viss kärf skönhet.
— Han har med sympati tecknat väsentliga
sidor af dalkarlslynnet i den af honom skapade
figuren Fridolin, en studerad karl af bondestam,
som återvändt till fädernas värf, en trygg
och vänsäll danneman, något till åren kommen
ungkarl med fortfarande friskt begär efter
glädje och lifsnjutning. K:s ”Dalmålningar
på rim” äro högligen ovanliga alster,
som efterlikna de gamla folkliga väggbilder
från Dalom, i hvilka bibliska och historiska
ämnen behandlas naivt och i dalakostym; denna
form har K. delvis fyllt med sin egen fantasis
bilder, och det groteska omväxlar där med fint
rörande dikter. I den senast utgifna samlingen
träffar man sådana stycken som den bellmanianskt
åskådliga Dalrokokohumoresken ”Värdshuset”
och den praktfulla mytologiska burlesken ”Ode
till den höstlige Neptunus”. — Den K. ofta tillagda
titeln af ”Dalaskald” skulle han ha förtjänat redan
genom t. ex. sin eggande glada ”Dalmarsch” eller den
kärnfulla historiska dikten ”Tuna ting”. Nu utgör
hela hans produktion en poetisk förklaring af
land och folk i hans hemprovins, och detta med
en intensitet, som gjort honom till en skald för
hela nationen. — Ett större urval af K:s dikter
ingår i serien ”Sveriges nationallitteratur”
(1907). Till Svenska akad:s högtidsdag 1909
skref han en minnesteckning öfver skalden Lucidor
(Lars Johansson). Dikter af K. ha klädts i
musik af Peterson-Berger, Liljefors, Widéen
m. fl. — Jfr R. G:son Berg, ”Svenska skalder
från nittitalet” (2:a uppl. 1909).
E. F—t.
Karl Felix. Se
Karl, konungar af Sardinien 3.
Karl Filip. Se
Karl, svenska prinsar 1, sp. 1008.
<img l>
Karl Fredrik (ty.
Karl Friedrich),
hertig af Holstein-Gottorp, ende sonen till
hertig Fredrik IV och Karl XII:s äldre syster,
Hedvig Sofia, f. 30 april 1700 på slottet
Gottorp, d. 18 juni 1739 på Rohlfshagen vid
Oldesloe. Sedan han förlorat sin fader i slaget
vid Klissov 1702, flyttade modern med honom till
Sverige, och Karl XII utsåg Arvid Horn till hans
guvernör. 1708 miste han äfven sin moder, och
det var hans morfars moder, Hedvig Eleonora,
som fick det största inflytandet på hans
uppfostran. Hans undervisning lär ha varit god,
men man förebrår den gamla änkedrottningen att ha
bortklemat sin skyddsling. Som ”administrator”
(regent) i hertigdömet under minderårigheten
fungerade farbrodern hertig Kristian August,
furstbiskop af Lybeck. Då förmyndarregeringen
under Stora nordiska krigets stormar ej kunde
bevara full neutralitet, inföllo danskarna
1713 i landet och besatte detsamma efter
Tönningens kapitulation fullständigt. Om
de planer, som den holsteinske ministern
Goertz hyste för den unge hertigens räkning,
se
Goertz. Vid Karl XII:s död var intet
bestämdt om tronföljden. Hertigen och hans
moster, prinsessan Ulrika Eleonora, voro
tronpretendenter, men deras arfsanspråk voro
dels oklara i förhållande till hvarandra, dels
i och för sig bestridbara. Tronföljdsfrågan
afgjordes till Ulrika Eleonoras förmån genom
hennes eget och hennes gemåls, arfprins Fredriks
af Hessen, beslutsamma uppträdande. Den svage
och obeslutsamme hertigen åter gjorde intet
försök att förfäkta sin sak. Högdragen,
häftig och beroende af sina holsteinska
gunstlingar, var han föga populär, och Goertz’
fängslande omedelbart efter konung Karls
död hade beröfvat honom hans ende duglige
rådgifvare. Med ständernas formliga val af
Ulrika Eleonora till drottning i febr. 1719
var tronföljdsstriden definitivt afgjord,
och K. F. lämnade för alltid Sverige i maj
1719. Genom fredsslutet med Danmark s. å. erkände
Sverige t. o. m. Danmarks besittning af Slesvig,
hvilket förvärf ytterligare tryggades genom
Englands och Frankrikes garanti. På tyske
kejsarens uppmaning återlämnade Danmark
däremot det hertigliga Holstein åt K. F. Men
han var icke sinnad att afstå något af sina
anspråk, och då alla andra hjälpare sveko,
lyssnade han till tsar Peters lockelser och
begaf sig på våren 1721 till Ryssland. Där
emottogs han med stor välvilja, men i själfva
verket blef den holsteinske hertigen med sina
anspråk gentemot Sverige och Danmark från detta
ögonblick endast ett medel för den hänsynslöse
tsaren att inblanda sig i de båda skandinaviska
staternas politik. Vid det nya konungavalet i
Sverige 1720 hade vid riksdagen röster höjts för
att tillerkänna K. F. tronföljden, men detta
förkastades. Under de närmast följande åren
växte emellertid hertigens anhang inom Sverige,
och vid riksdagen 1723 kunde det holsteinska
partiet (se d. o.), ifrigt understödt af
ryska politiken, genomdrifva, att ständerna
tillerkände K. F. titeln ”kunglig höghet”
och en årlig pension af 50,000 dal. smt samt
lofvade, att han vid nästa kungaval skulle ”få
röna verkan af riksens ständers ömma anseende
för honom”. Längre än till denna obestämda
förklaring lyckades man likväl aldrig komma. I
Ryssland var hans lyckas stjärna i stigande:
han blef 1725 förmäld med Peter I:s dotter Anna
(f. 1708, d. 1728), och kejsarinnan Katarina I
omfattade sin mågs sak med ännu större intresse
än hennes företrädare. Hon ville tvinga Danmark
att återlämna Slesvig åt K. F. och sökte genom
lockelser och hotelser förmå Sverige att medverka
i ett angrepp på Danmark. Man trodde, att hon
hade planer att ändra tronföljden i Ryssland till
hertigens förmån eller att åtminstone förskaffa
honom Östersjöprovinserna som ersättning. Dunkla
planer förehades också att med rysk hjälp
uppsätta hertigen på Sveriges tron. Den svenske
kanslipresidenten A. Horn lyckades emellertid
afvärja alla förvecklingar, och vid 1727
års riksdag förlorade holsteinska partiet
allt inflytande i Sverige. S. å. träffades
K. F. af det hårda slaget, att hans svärmoder
dog. Därmed var hans roll i Ryssland utspelad,
och han återvände till sitt eget lilla land,
där han tog sitt residens i Kiel. Den pension
han fortfarande erhöll af svenska staten gjordes
beroende af hans politiska uppförande. 1728
föddes i Kiel hans son Karl
