Karl Johans stil, konsth. Se Empire-stil. Karl Johans svamp, bot. Se Boletus. Karl Johans værn. Se Horten. Karl Jónsson, fornisländsk historieskrivare (födelseår okändt), d. 1213, var abbot i Thingeyri kloster 1169—81 och 1188(?)—1207 samt vistades 1185—88(?) i Norge, där han stod högt i konung Sverres gunst. Stödd på dennes muntliga uppgifter och delvis efter hans diktamen nedskref K. första delen af hans saga (se Sverrissaga), d. v. s. om tilldragelserna till 1184; senare delen af sagan är troligen likaledes K:s verk, ehuru skrifven hemma på Island utan Sverres medverkan. R. N—g. Karl Kristiernsson, riksråd. Se Vasa-ätten. Karl Ludvig Eugens kyrka [euʃēns], namn, som stundom användts på Lycke kyrka i Göteborgs stift och på Västra Karleby kyrka i Lunds stift. Karl Magnusson, en af Birger jarls bröder, var konung Johan Sverkerssons kansler och biskop i Linköping. I korståget emot esterna 1220 led han martyrdöden. K. H. K.* Karlman, konungar af karolingernas ätt. 1. En son till Karl Martell och äldre broder till konung Pippin den lille, som vid faderns död (741) som rikshofmästare delade riket med Pippin och själf fick Austrasien, hvarpå båda i förening kufvade uppror och ordnade frankiska kyrkan. K. nedlade sin makt 747, blef munk och dog 754. — 2. En son till Pippin den lille och yngre broder till kejsar Karl den store. Vid faderns död (768) erhöll han Alemannien, Elsass, Burgund, Provence, Septimanien och östra Akvitanien. Mellan bröderna rådde stor oenighet, men redan 771 dog K.; hans änka Gerberga och barn flydde till langobardernas konung Desiderius. — 3. Den äldste af Ludvig den tyskes tre söner, som under faderns lifstid förvaltade de östra gränsländerna, hvarifrån han bekrigade märerna (868—874), vid hans död (876) erhöll Bajern och 877 vann Italiens konungakrona. Han dog redan 880, och hans besittningar delades mellan hans bröder, Ludvig den unge och Karl den tjocke, dock så, att hans oäkta son Arnulf erhöll Kärnten. — 4. En son till Frankrikes konung Ludvig (II) den stammande. Vid dennes död (879) delades Frankrike mellan hans båda äldre söner, Ludvig III och Karlman, hvarvid den senares lott blef Burgund, Akvitanien och Septimanien. De förlorade västra hälften af Lothringen till tyske konungen Ludvig den unge (880) och kämpade med nordmännen, som plundrade västerlandet och i synnerhet Frankrike. Vid Ludvig III:s död (882) tillföll hans riksdel K., som själf afled 884. G. W—k. Karl Martell, frankisk härskare, f. omkr. 688, d. 22 okt. 741, Karl den stores farfader, var den, som först höjde karolingernas (se d. o.) familjemakt i frankiska riket till världshistorisk betydelse. Hans binamn Martell (fr. martel, hammare) förekommer först i urkunder från 800-talet och betecknade hans krigiska kraft. Under de senare svage merovingerna hade frankiska riket råkat i upplösning, och den enda regeringsmakt, som fanns, hade öfvergått till rikshofmästaren (major domus), hvars ställning motsvarade den svenska jarlens på 1100—1200-talen. K:s fader Pippin (se denne) hade lyckats förvärfva rikshofmästarskapet i det frankiska rikets båda hufvuddelar: Austrasien och Neustrien. Kort före sin död i dec. 714 hade han låtit utnämna en minderårig sonson Teodoald till rikshofmästare i Neustrien, och i dennes namn sökte hans änka Plektrud regera hela riket med uteslutande och fängslande af den 26-årige K., som var Pippins son med en bihustru Alpaida. Men då reste sig (715) stormännen i Neustrien och tillsatte en egen rikshofmästare, Raginfrid. Denne förband sig med friserna, som delvis kufvats af Pippin och nu sökte återvinna oberoende. De förbundne inträngde i Austrasien och tvungo Plektrud till underkastelse; samtidigt angreps riket af sachsarna, och bland de tyska stammar, som för länge sedan bragts under frankisk öfverhöghet, yppade sig själfständighetssträfvanden. Ej blott den karolingiska familjemakten, utan hela frankiska riket hotades sålunda med upplösning. Då blef K. räddaren. Han lyckades fly ur fängelset, samlade sin ätts anhängare i Austrasien och blef där efter att ha utdrifvit neustrierna och friserna 717 erkänd som rikshofmästare. 719 besegrade han Raginfrid och regerade sedan som hela det frankiska rikets major domus. Sachsarna tvungos att afstå från sina härjningar, friserna bragtes åter till underdånighet (fullständigt 734), och själfständighetssträfvandena bland de öfriga tyska stammarna undertrycktes. Den frankiska riksenhetens återställande genom K. blef epokgörande för den kristna civilisationen. Därigenom främjades kraftigt bland de tyska stammarna missionen, i hvars tjänst den store Bonifatius (se d. o.) denna tid verkade, och under K:s ledning blef det frankiska riket den europeiska kristenhetens bålverk mot islam. Sedan araberna 711 störtat det västgotiska riket i Spanien, hade de (720) öfvergått Pyrenéerna och företagit härjningståg i Akvitanien. 732 ryckte en ofantlig arabisk här genom detta land mot norr. Hade det frankiska riket, det kristna Västerlandets enda dåvarande stormakt, saknat en stark regeringsmakt, skulle sannolikt hela Europa nu delat de af araberna eröfrade asiatiska, afrikanska och spanska ländernas öde. K. insåg farans vidd. Han uppbådade hela det frankiska rikets krigsmakt och kunde så vid Moussais-la-Bataille, nära Poitiers (okt. 732), tillfoga araberna under Abd-ar-rahman (se d. o.) ett förkrossande nederlag. Den kristligt-germanska kulturen var räddad. Efter någon tid (737, 739) lyckades K. utdrifva araberna från Provence, återstoden af deras eröfringar i Syd-Frankrike. — Äfven på den europeiska samhällsutvecklingen utöfvade K. ett epokgörande inflytande. Vid denna tid hade stormän i frankiska riket börjat underhålla krigiska vasaller genom förläningar af gods. K. gaf sådana stormän förläningar af kronogods och kyrkogods, öfver hvilka han skaffat sig dispositionsrätt, och satte dem så i stånd att ytterligare öka sina vasallföljen. Då de nu själfva genom förläningarna blifvit hans vasaller och som sådana voro skyldiga honom krigstjänst, stärktes härigenom rikets försvar, men på detta sätt blef länsväsendet, som dittills varit en privat institution, äfven en statsinstitution, och därför kan K. sägas ha gifvit upphof till länsstaten (se Länsväsen). Då den merovingiske konung, såsom hvars tjänsteman K. ansågs härska, dog 737, brydde sig K. ej om att låta gifva honom en efterträdare, utan regerade sedan som rikshofmästare utan konung. Liksom de merovingiske konungarna plägat dela riket mellan sina söner såsom konungar, så delade K. omedelbart före sin död riket mellan sina söner Karlman och Pippin (se Pippin den