—12,980 delar kolsyradt natron och 10,103—10,418 delar klornatrium samt en betydlig mängd fri kolsyra. Flerfaldiga gånger ha källorna undersökts, först af David Becher 1770, vidare af Berzelius 1822, af E. Ludwig och J. Mauthner 1879. Då alla dessa olika källor ha ungefär samma kemiska beståndsdelar, ligger den enda skillnaden emellan dem i den olika värmegraden och halten af fri kolsyra, och i allmänhet torde man kunna säga; att ingen af dessa olika källor har någon särskild specialitet vid de olika sjukdomarna. Det är ett rent nonsens, säger en känd och kritisk författare på detta område (d:r E. Kleen), talet om svagare och och starkare källor, om den ena källans specifika inflytande framför den andra. Sedan gammalt är det kändt, att det kallare vattnet verkar mera afförande och det varma mera stoppande. I stället för de oerhörda vattenkvantiteter, som man förr intog (50—60 bägare om dagen), dricker man nu ej mer än 4 à 5 bägare à 200 gr. fördelade på lämpliga tider. Den förr stränga dieten har äfven modifierats; man ihågkomme, att man skall hålla diet ej för vattnets skull, utan för den sjukdoms skull, för hvilken man använder mineralvattnet. Detta begagnas med fördel i följande sjukliga företeelser: vid lefverlidanden, gall- och njursten, fettsot, gikt och sockersjuka samt vid mångfaldiga slag af mag- och tarmlidanden. Nutida magspecialister anse, att karlsbadvattnet är indiceradt vid magkatarrer med ökad bildning af saltsyra i magsäcken (hyperaciditet af magsaften), vid magsår, vid kroniskt dyspeptiska tillstånd, där magsaftafsöndringen ej är för nedsatt o. s. v. Äfven vid kroniska tarmkatarrer verkar det välgörande. Där förhållandena ej tillåta den sjuke att besöka K., brukar man förordna en sådan kur vid inhemska kurorter eller i hemmen. Uti K. begagnas många badformer till underhjälpande af kuren. Kurtiden varar 1 maj—1 okt. Kurgästernas antal är omkr. 45,000. Dessutom utsändas i marknaden omkr. 2,5 mill. flaskor karlsbadvatten och 70—80 tusen kg. salt. En rik litteratur finnes om K., såväl själfständiga arbeten som tidskriftsuppsatser. På svenska finnes ”Karlsbad. En vägvisare för kurgäster” (1886) af E. Kleen. J. F. N. Ln. Karlsbadbesluten (ty. die Karlsbaderbeschlüsse) kallas de reaktionära aftal, hvilka under intryck af den skräck, som mordet på den inom den tyska frisinnade studentvärlden som liberal affälling betraktade författaren von Kotzebue (se d. o. 1) framkallat, ingingos på de s. k. Karlsbadkonferenserna (6—31 aug. 1819) mellan ombud för tio tyska stater och därpå (20 sept. s. å.) bekräftades af tyska förbundsdagen. De inneburo tillsättande af en provisorisk exekutivkommitté för förbundsbesluts verkställande, inrättande af sträng öfvervakning af universitetslärarnas och studenternas politiska hållning, skärpt censur öfver den periodiska pressen och böcker af mindre omfång än 20 ark, upprättande af en centralundersökningskommission i Mainz rörande revolutionära stämplingar {demagogische umtriebe) samt en absolutistisk tolkning af förbundsaktens 13:e artikel om införande af landsständer. Först 2 april 1848 upphäfde förbundsdagen, därtill nödgad af vorparlamentet, dessa länge mot alla tysknationella frihetsrörelser hänsynslöst använda beslut. V. S—g. Karlsbadkonferenserna. Se Karlsbadbesluten. Karlsbadplommon, bot. Se Plommon. Karlsbadsalt, farm. med., förekommer i handeln af två slag, äkta och konstgjordt. Äkta karlsbadsalt, Sal thermarum caroliniensium genuinum (l. Sal carlsbadense genuinum, som förr ingick i Pharmacopœa suecica), beredes i Karlsbad i stor skala genom sprudelvattnets afdunstning i stora kopparpannor, hvilka uppvärmas genom Sprudelns egen värme. Därvid utkristalliserar natriumsulfat jämte en liten mängd soda och koksalt, men af dessa båda salter stannar största delen kvar i moderluten, som ej afdunstas vidare. Sådant äkta karlsbadsalt är således ett ”orent glaubersalt”, emedan det består hufvudsakligen af natriumsulfat (glaubersalt) med en obetydlig mängd (sammanlagdt 0,8 proc.) af soda och koksalt. Det äkta karlsbadsaltet skall bestå af färglösa, torra, i vatten fullständigt lösliga kristaller. F. ö. lär en stor del af handelns s. k. äkta karlsbadsalt vara beredd genom upplösning af 8 dlr natriumsulfat, 1 del natriumbikarbonat och 1/4 klornatrium i vatten, hvarefter den filtrerade lösningen lämnas att kristallisera. — Konstgjordt karlsbadsalt, Sal carlsbadense factitium Sv. farmakopén, är en blandning af 44 delar torkadt natriumsulfat med 36 delar natriumbikarbonat, 18 delar klornatrium och 2 delar kaliumsulfat, hvar för sig pulveriserade. Det utgöres af ett hvitt, kristalliniskt, i vatten lösligt pulver. I Sv. farmakopén ingår numera endast det konstgjorda karlsbadsaltet. — 6 gr. däraf till 1 liter vatten ger en blandning, som har ungefär samma salthalt som naturligt karlsbadvatten. Medlet användes i stället för det dyrare karlsbadvattnet företrädesvis som lindrigt afföringsmedel samt vid kronisk magkatarr. Dosen är 1—2 teskedar i 1 à 2 glas varmt vatten. O. T. S. (C. G. S.) Karlsbadvatten. Se Karlsbad. Karls batteri, vid Göta älfs södra strand mellan Billingen och Käringberget, anlades i början af 1700-talet till skydd för inloppet till Göteborg och iståndsattes 1719, men fick sedan förfalla. L. W:son M. Karlsborg, fordom fäste i Bohus län, som troligen låg vid gården Röe i Bro socken af Sotenäs härad utmed Åby-fjorden, anlades på 1450-talet af riksmarsken Tord Bonde, hvilken där mördades 1456 af sin underfogde. Det uppkallades efter Tords frände konung Karl Knutsson. Då Gustaf I 1523 lät intaga norra Bohus län (Viken), eröfrades äfven K., hvilket af honom ytterligare befästes. Arbetet därmed fortgick till 1527, då Gustaf, på grund af den danske konungen Fredrik I:s föreställningar, befallde, att det skulle upphöra. Då Kristian II 1531 inbrutit i Viken, intog han borgen, 13 dec., och förstörde den i grund. Vintern 1569—70 försökte Johan III att bemäktiga sig den klippa, hvarpå K. legat, hvilken han ämnade ånyo befästa för att därigenom få en motpant för Älfsborg, men företaget misslyckades. Därefter råkade det forna K. alltmer i glömska, och slutligen visste man ej längre, hvar det varit beläget. Vid Röe finnas emellertid lämningar efter svaga murverk å en numera af en igengrodd vallgraf omgifven klippa, hvilken höjer sig nära hafsstranden. På en utskjutande spets igenkänner man grundvalen af ett rundt torn, hvilket liksom de öfriga murverken uppförts af groft tegel,