slitande af meningsskiljaktighet mellan representationerna rörande val af konung, tronföljare eller förmyndare. V. S—g. Karlstad—Munkfors järnväg (sign. K. M. J.), tillhörig Karlstad—Munkfors järnvägsaktiebolag, smalspårig (0,891 m.), 60,4 km. lång, är belägen inom Värmlands län och utgöres dels af den af Nordmark—Klarälfvens järnväg trafikerade hufvudlinjen (58,9 km.) från Karlstad Östra station vid Nordvästra stambanan öfver Deje station vid Bergslagernas järnvägar till Munkfors, ändpunkten för Nordmark—Klarälfvens järnväg, dels af den för enbart godstrafik upplåtna och af statens järnvägar sedan 1 nov. 1908 trafikerade linjen Karlstad Östra —Karlstad Hamn (1,5 km.). Vid Forshaga och Deje går järnvägen öfver Klarälfven. Genom användande af s. k. öfverföringsvagnar, på hvilka normalspåriga vagnar lastas, eger vagnsamtrafik med normalspåriga järnvägar rum. Sträckan Deje—Munkfors öppnades för trafik 1 okt. 1903 och sträckan Karlstad Östra—Deje 1 mars 1904. Vid 1908 års slut utgjorde bokförda byggnadskostnaden 4,314,943 kr., aktiekapitalet 1,550,000 kr. och reservfonden 4,040 kr. Järnvägsbolagets styrelse har sitt säte i Karlstad. A. d’A. Karlstads härad, i Värmlands län, ingår i Mellansysslets domsaga och fögderi samt omfattar socknarna Karlstads landsförsamling, Grafva (med Forshaga kapell) och Hammarö. 27,464 har. 10,598 inv. (1909). Karlstads järnvatten. Se Karlstadvatten. Karlstads landsförsamling, i Värmlands län, Karlstads härad. 5,234 har. 1,175 inv. (1909). Annex till Karlstads stad, Kils kontrakt. Karlstads län. Se Värmland. Karlstads revir, tillhörande Bergslags öfverjägmästardistrikt, omfattar Nyeds, Väse, Ölme, Visnums, Karlstads, Grums, Kils och Fryksdals härad af Värmlands län och innehåller (1905) 82 allmänna skogar om sammanlagdt 28,991 har, hvaraf 9 kronoparker med en areal af tills. 14,746 har. Det är indeladt i 4 bevakningstrakter. M—g. Karlstads stift upprättades 1646 som en superintendentia genom förflyttande af Mariestads superintendentia till Karlstad och omfattade Värmland samt två härad, Vadsbo och Valla, af Västergötland, hvilka härad 1658 åter förenades med Skara biskopsstift mot vederlag af Dalsland, som då kom under Karlstads superintendentia, äfvensom af en del (Norrviken) af Bohus län, hvilken dock 1693 förenades med Göteborgs superintendentia. Sin förste biskop fick Karlstads stift 1772. Efter nämnda och några små, här ej nämnvärda gränsregleringar omfattar stiftet för närvarande hela Värmlands län, af Älfsborgs län Dalsland och af Örebro län Karlskoga bergslag samt en del af Nysunds socken. Kontrakten äro 12: Kils, Älfdals, Nyeds, Fryksdals, Jösse, Gillbergs, Nors (alla hörande helt och hållet till Värmlands län), Visnums (hörande dels till Värmlands, dels till Örebro län), Nordmarks (Värmlands län och 2 socknar af Älfsborgs län), samt af Älfsborgs län: Norra Dals, Södra Dals och Västra Dals kontrakt. Pastoraten äro 62, hvarjämte till stiftet hör en församling, som är annex till pastorat i Skara stift; hela antalet församlingar, inräknadt ofvannämnda sockendel, är 141, hvaraf 4 stadsförsamlingar. Af de 62 pastoraten äro 2 prebenden (1 till biskopen och 1 till en lektor), 21 regala och 39 konsistoriella. Stiftets areal är 24,413 kvkm., och folkmängden uppgick vid 1909 års slut till 347,454 personer, af hvilka kommo på Värmlands län 259,235, Älfsborgs län 69,121 och Örebro län 19,098. K. S. Karlstadt. 1. Stad i bajerska reg.-omr. Unterfranken, vid Main. 3,089 inv. (1905). Frukt-, vin- och humleodling. Stor cementfabrik. K. är reformatorn A. Bodensteins (Karlstadts) födelseort. — 2. (Ung. Károlyváros, kroat. Karlovac) Stad i Kroatien-Slavonien, komitatet Agram, vid Saves biflod Kulpa. 7,396 inv. (1900). K. består af den inre staden, fästningen (som består af 6 bastionerade fronter, men synes vara ämnad att slopas) och en förstad samt är säte för en grekisk-orientalisk ärkebiskop. Tillverkning af likör (rosoglio). — 3. Se Karlsburg 2. (J. F. N.) Karlstadt, Andreas Bodenstein von, tysk reformationsteolog, en af sin tids märkligaste personligheter, f. omkr. 1480 i Karlstadt, ej långt från Würzburg, d. 1551 i Basel. Efter att ha studerat i Erfurt och Köln kom K. till Wittenberg, där hans filosofiska lärarverksamhet snart förskaffade honom stort anseende. Han erhöll där 1508 en kyrklig tjänst och blef 1510 teol. doktor; 1515 gjorde han en studieresa till Rom, där han förvärfvade juridisk doktorsgrad. K. trädde nu i opposition mot den förr af honom hyllade skolastiska teologien, hvilken han bekämpade på den augustinska nådeslärans grundval. Hans offentliga disputation med Eck i Leipzig bidrog till att ytterligare klargöra för honom hans åskådnings oförenlighet med den gamla kyrkoläran; och sedan han 1520 blifvit bannlyst på samma gång som Luther, blef brytningen med Rom fullständig. Efter en tids reformatorisk verksamhet i Danmark återvände K. under Luthers Wartburgstid till Wittenberg och tog där ledningen af den reformatoriska rörelsen. Han genomförde då med rådets bifall en del kyrkliga reformer, nattvardens utdelande under bröd och vin, afskaffandet af hostians upplyftande o. s. v.; därjämte angrep han häftigt kyrkobildernas bruk, på den grund, att de lätt föranledde återfall i katolska tankegångar. K:s kyrkoreformer stötte emellertid på motstånd, bl. a. hos Fredrik den vise, och sedan oroligheter utbrutit i Wittenberg och Luther 1522 återkommit, afskaffades K:s reformer. Han miste nu allt inflytande i staden och egnade sig åt skriftställarverksamhet samt sedan midten af 1523 åt prästerlig tjänst i Orlamünde. Där fortsatte han sin i puritansk riktning gående kyrkoreformatoriska verksamhet, dock utan att gå så långt som den bekante Thomas Münzer, hvilken af K. manades till ett mera återhållsamt tillvägagångssätt. Sedan K. emellertid brutit med Wittenberg och Luther förgäfves sökt hejda de i Orlamünde utbrutna oroligheterna, blef K. i sept. 1524 utvisad från landet. 1525 skref Luther sin mot K. och ”svärmeandarna” riktade skrift ”Wider die himmlischen propheten”, på hvilken K. svarade med Anzeig etlicher hauptartikel christlicher lehre, den för K:s åskådning mest belysande bland hans många publikationer. Denna period af K:s lif var rik på svårigheter och umbäranden. Han fick visserligen genom Luthers förmedling 1526 tillstånd att återvända till Sachsen, men tvangs ånyo 1528 att begifva sig bort. Efter växlande öden kom han 1530 till Zwingli i Schweiz och blef 1534 predikant och professor i Basel. K. och hans ställning till Luther ha blifvit