mycket olika bedömda. Medan fordom domen öfver
K. vanligen föll hårdt och man i honom såg
framför allt en orostiftare, ej fri från
orena motiv, har man på somliga håll (i
synnerhet Barge i sin utförliga biografi af
K., 1905 ff.) i senare tider i K. velat se
föregångaren till en nyare tids innerligare
personlighetsreligion och i Luthers beteende
en opportunistisk köpslagan med det kyrkligt
bestående. Nu är det visserligen utan tvifvel
fullt i sin ordning, att K. och de mystiska
riktningarna under reformationstiden inför en
rättvisare granskning blifvit högre uppskattade
än förr, men principiellt sedt representerar
dock Luther — trots alla misstolkningar af
K., som möta i hans polemik, och oaktadt hans
argumentering stundom rör sig med katoliserande
förutsättningar — en djupare och därför i
grunden också friare ståndpunkt, framför allt på
grund däraf, att Luthers centrala intresse icke
blott, såsom hos K., är hänvisningen till den
subjektiva erfarenheten, utan dennas, det egna
personlighetslifvets, omedelbara sammanbindande
med Guds uppenbarelsehistoria i Jesus Kristus.
G. A—n.
Karlstadvatten (
Karlstads järnvatten), ett af
Sveriges starkaste järnkarbonatvatten. Vid en
1875 företagen borrning efter dricksvatten
vid den omedelbart utanför Karlstad, mellan
Klarälfven och sjön Stora Sundstatjärn belägna
egendomen Herrgården, påträffades först detta
vatten af ingenjören Alfr. Dahlgren. Vid i
grannskapet företagna borrningar fann man
på flera ställen järnhaltigt vatten, och
särskildt vattnet från ”Kaijsers brunn” sökte
en tid konkurrera med vattnet från Dahlgrens
brunnar. Den förra nedlades dock för några år
sedan, enär Klarälfven inkräktade på den mark,
där brunnen var belägen, och allt Karlstads
järnvatten tages nu från ”Dahlgrens brunn n:o
3”. I likhet med hvad fallet är med många
andra svenska järnkällor, har järnhalten
hos Karlstadvattnet växlat under olika
perioder. 1875—81 undersöktes vattnet 5 gånger af
Almén, som fann dess järnhalt i kontinuerligt
stigande från 6,7 till 12,5, 1888 fann Sondén
14,7 och 1897 ända till 16, medan Jolin 1902 fann
endast 7,7 (allt delar ferrokarbonat på 100,000
delar vatten), alltså mindre än hälften af hvad
den var 5 år förut, men ungefär densamma som den
var ännu 21 år tidigare. — Under den första tiden
efter upptäckten af Karlstadvattnet anordnades
i Karlstad en brunns- och badinrättning,
vid hvilken detsamma användes, men denna har
längesedan nedlagts, och numera försändes vattnet
som kolsyradt. Försäljningen har de senare åren
utgjort 12,000—20,000 flaskor årligen, af hvilka
ungefär 30 proc. gått till utlandet (Danmark).
S. J—n.
Karlsteen [-sten],
Arvid, medaljör, f. 16
mars 1647 på Getskogen (Karlskoga socken,
Värmland), d. 8 maj 1718, blef, till följd af
bekantskap med myntmästaren Isak Kock, satt
i lära hos ”isersnidaren” (stämpelskäraren)
And. Planting i Avesta. Han kom snart till
Stockholm, fick där arbeta på myntet och erhöll
af sin gynnare understöd till en utländsk resa
1668. K. studerade i Paris för Jean Varin och
begaf sig sedan öfver till England, där han
i fransmannen Roettiers erhöll en framstående
lärare. Redan då utförde han så vackra arbeten
för polska och brandenburgska hofven, att han
erhöll anbud om anställning från båda hållen,
hvilka anbud han dock afslog. Hemkallad till
Karl XI:s kröning 1672, väckte han
genast uppmärksamhet genom sina medaljer, oaktadt
han hade en ganska framstående medtäflare i
tysken Anton Meybusch. Mot denne begynte nu hans
förste gynnares broder, assessor Abr. Cronström,
stödd på ett k. privilegium på medaljslagning,
en ihärdig förföljelse, i hvilken K. ej synes
ha tagit någon del, men hvars slutföljd blef,
att Meybusch lämnade landet och K. 1681 blef
kr. medaljör vid myntet. Hans rykte var så i
stigande, att han med k. tillstånd ofta reste
utrikes för att fullgöra beställningar; han
antog dock aldrig något af de lockande anbud, som
gjordes honom att träda i främmande tjänst. Såväl
för denna trohet mot fäderneslandet
som för sin framstående skicklighet
samt emedan han var den förste svensk, som
idkat sin konst och undervisat däri, upphöjdes
K. 1692 i adligt stånd, hvarvid han bibehöll sitt
förra namn. Med ovanlig flit utförde han nästan
alla i Sverige slagna medaljer, från 1681 till
sin död. Deras antal uppgår till inemot 100,
af hvilka en stor del slagits öfver k. personer
eller offentliga tilldragelser. Han var dessutom
mycket anlitad som sigillgravör. Alla hans
arbeten utmärkas genom likhet i de afbildade
personernas anletsdrag, rikedom i anordningen
och mjukhet i grafstickeln. Å andra sidan
har man anmärkt, att hans teckning ej alltid
visar full säkerhet och att han hade svårt
att utföra de så ofta brukliga allegoriska
figurerna å frånsidan, allt följder af en
försummad konstunderbyggnad. Man berättar, att
han brukade anmoda Keder, som uppgjorde förslag
till medaljerna, att ej anbringa några svårare
figurer på reverserna. Emellertid kan man ej
frånkänna hans bättre verk en ståtlighet och
en konstnärlig hållning, hvilka förträffligt
motsvara de lysande uppgifter, som förelades
honom. I början är stilen mera fransk och
elegant, med åren erhåller den en kärfvare,
men ock mera monumental hållning. Ända till sitt
sista var K. verksam, ehuru mot slutet biträdd af
lärjungar. Hans efterlämnade dyrbara samling af
medaljer och konstföremål bortspelades på lotteri
i maj 1719 (ej 1718), fördelad i 400 vinster.
— Bland K:s lärjungar böra nämnas Raimund Faltz,
Karl Gustaf Hartman och Bengt Westman. Det blef
emellertid ingen af dem förunnadt att fortsätta
mästarens verksamhet; det var Hedlinger, som
upptog densamma och som skapade den svenska
medaljkonstens mest lysande tidehvarf. Se
O. Levertin, ”Svensk och fransk medaljkonst
under 1600-talet” (i ”Nordisk tidskr.” 1903).
—rn.*
A. Karlsteen. Efter en medalj.
Karlstein [-stajn], borg i Böhmen, 20
km. s. v. från Prag, på en brant kalkklippa 72
m. öfver floden Beraun. Denna den märkligaste
af alla Böhmens borgar byggdes 1348—56 af Karl
IV i ändamål att blifva Böhmens kronfäste
och förvaringsort för riksklenoderna och
statsarkivet samt smyckades med en mängd
konstskatter och målningar. Borgen belägrades
under husitkrigen flera gånger, men vardt aldrig
intagen eller förstörd. Under århundradenas lopp
