befästningen skulle nedläggas. 1710 förordnade emellertid Defensionskommissionen, att en skans skulle byggas vid Slite, och landshöfding Sparfelt uppgjorde nu en ritning, å hvilken han ”korrigerat” den gamla desseinen, samt lät 1711 påbörja arbetena på K., som Enholmens skans då kallades, och de 2 bastionerna med mellanliggande kurtin blefvo iståndsatta. Palmquist föreslog emellertid, att i stället för fullföljandet af ”fästningen” skulle ett par batterier och en redutt byggas, och redan 1712 voro batterierna samt épaulements för infanteri och kavalleri färdiga. 1719 ansåg också Palmquist, att K. ej borde fortsättas, utan i stället de under 1711—12 utförda verken bibehållas, och detta gillades s. å. af prins Fredrik. 1723 återupptogs dock tanken på fullföljandet af K., som då hade de 2 södra bastionerna i godt stånd, de nordvästra och östra bastionerna ofullbordade och den norra knappast påbörjad. Nu föreslogs lägre strandverk rundtom hela fästet. 1739 uppgjordes sedan ny ritning och likaså 1741, då 1723 års dessein lades till grund. Det egentliga fästet började nu fortsättas, hvarjämte en ravelin och en strandbastion påbörjades och 4 strandbatterier utfördes. Arbetena härmed pågingo till 1752, då ett af Cronstedt uppgjordt förslag till detacherade bastioner framför kurtinerna gillades. Sedermera föreslog Virgin strandlinjernas anläggande enligt ny plan samt 3 bombfritt hvälfda ”tours bastionnées”, men 1756 bestämdes, att K. skulle fullbordas enligt 1752 års beslut, och öfverste Wrede befalldes uppgöra förslag till strandverken, som dock ej finge göras stora eller dyrbara. Arbetena återupptogos 1764 och fortsattes sedan till 1770, då sekreta utskottet fann, att ”den s. k. fästningen” K., som börjats under Karl X:s tid, först detta år kunde blifva färdig så när som på strandbatterierna samt bombfria logement och förrådshus, till hvilka Virgin uppgjort desseiner, som af 1766 års sekreta utskott villkorligt tillstyrkts och nu borde utföras. 1773 befalldes emellertid v. Arbin att inkomma med ”förkortad” dessein till K:s försättande i försvarsstånd för minsta möjliga kostnad, och 1779 hade denne uppgjort dessein till strandbatterier med ”tours bastionnées”, hvarjämte ett annat vidlyftigare förslag med stor donjon m. m. samtidigt inlämnades. Något vidare arbete blef dock icke af, och 22 april 1788 fann K. M:t, att K., som fortfarande var ofullbordadt, hade olämplig plan och ej kunde skydda landet, hvarför fästningen nu utdömdes såsom varande onyttig, onödig och kostsam. Åt generalmajor Toll uppdrogs att ombestyra verkens sprängning och försvarsmedlens transporterande till andra orter. Militärbefälhafvaren på Gottland v. Hohenhausens 1834 framställda begäran om en ingenjörofficer till hjälp för uppgörande af förslag till en murad befästning på rudera af K. ledde ej till något resultat. Se vidare Enholmens batterier. L. W:son M. Karlsöarna, Stora och Lilla Karlsö, två höga, branta klippöar i Östersjön, belägna den förra 6,5 km., den senare 2,7 km. från Gottlands västra kust, 40 km. s. om Visby. Stora Karlsö uppgifves ha en areal af 235,5 har, Lilla Karlsö 139 har. Öarna, som räknas till Ejsta socken af Gottlands län, sakna andra invånare än fyrbetjäningen å Stora Karlsö och äro i det allra närmaste skoglösa, men ha ett förträffligt bete för de stora hjordar af halfvilda får, som tillhöra bönder på Gottland och som tillbringa både sommar och vinter på öarna. Äfven finnes där åtskilligt villebråd, såsom hare, säl och i synnerhet sjöfågel. 1880 bildades Karlsö jakt- och djurskyddsförenings aktiebolag med ändamål att efter inköp af andelar i Stora Karlsö skydda djurlifvet därstädes samt äfven, i den mån vildstammen sådant medgifver, där under lämpliga tider anställa jakt. Sedan 1887 finnes på västra sidan af Stora Karlsö en blänkfyr med 3 tätt på hvarandra följande blänkar hvarje 1/2 minut, anbragt 55 m. ö. vattnet i ett 18 m. högt stentorn, och sedan 1889 7 m. lägre en klippfyr med hvitt, regelbundet klippsken. Om Karlsöarnas grottor i geologiskt hänseende se Grotta, sp. 372. I grottan Stora Förvar på Stora Karlsö har man vid anställda gräfningar 1889 och 1890—92 i myllan funnit fornsaker och djurben, som utvisa, att grottan varit bebodd under stenålderns senare skede af ett jägar- och fiskarfolk samt ännu under den yngre järnåldern utgjort boplats. Jfr K. J. Bergman, ”Gotländska skildringar och minnen” (1882; 2:a uppl. 1891).

Strandparti på Lilla Karlsö, med klippan ”Turken”.

Karl Teodor. 1. Hertig af Bajern. Se Karl, tyska furstar 3, sp. 1045. — 2. Kurfurste af Pfalz-Bajern. Se Karl, tyska furstar 9, sp. 1049. Karluk. Se Kadiaköarna. Karl Ulfsson. 1. K. U. till Tofta, en af 1300-talets främsta stormän, riddare och rikets råd, var son till riddaren och lagmannen i Tiohärad Ulf Åbjörnsson. Liksom sin fader förde han i vapnet en sparre. På 1350-talet nämnes han som häradshöfding i Trögd, hvilken befattning han behöll, äfven sedan han blifvit lagman i Uppland. (Som sådan omtalas han första gången 1360.) Då striden utbröt mellan konung Magnus och dennes son Erik, slöt han sig genast till den senare och nämnes äfven som dennes råd samt var en af hans kompromissarier, då de båda konungarna i början af 1357 uppdrogo åt hertig Albrekt af Mecklenburg och grefve Adolf af Holstein att vara skiljedomare dem emellan. Efter Eriks död var han med konung Magnus i Skåne sommaren 1360 och skall då ha deltagit i hertig Bengt Algotssons dödande. Sedermera deltog han i afslutandet af fördragen i Plön och Greifswald 1361, där stormännen förrädiskt öfverskredo sina instruktioner, och nämnes äfven bland dem, som inkallade konung Albrekt. Huruvida han dessförinnan verkligen blifvit drifven i landsflykt, är osäkert. Af