konung Albrekt erhöll han 1364 befälet på Stockholms slott och var hans marsk 1364—71. 1371 nämnes han äfven bland de rikets råd, till hvilka slotten skulle öfverlämnas. Som en af drotsen Bo Jonssons testamentsverkställare innehade han efter dennes död en tid Viborgs slott. Under Margaretas tid nämnes han visserligen ej så ofta som förut, men deltog dock i Nyköpings möte 1396 och i upprättandet af den s. k. unionsakten i Kalmar 1397. Han erhöll en mängd förläningar och innehade bl. a. en tid Dåvö i Västmanland, sedan Rönö gård i Östergötland med 2 härad. 1403 afstod han till drottning Margareta Köpings slott med Åkerbo härad samt städerna Arboga och Köping, endast förbehållande sig gården Barkarna. I sina yngre år var han bosatt på Tyfta på Alsnön i Uppland, till hvilket ställe han äfven ständigt skref sig, hvarför han också vanligen kallas herr Karl till Tyfta eller Tofta. Senare bodde han på Ekholmen, äfven beläget i Uppland. — Vid sin död, 1407, var han omkr. 90 år gammal. Af en samtidig författare erhöll han vitsordet att ha varit ”en utmärkt riddare, af den ädlaste börd, lysande af rykte och dygd samt framstående genom mycken lärdom”, hvarmed må jämföras Rimkrönikans ord: ”han var den bäste boklärde man, som man då af svenskar fann, i sju bokliga konster och alla lagar”. Med honom utdog den äldre Sparre-ätten. Hans son, Knut Karlsson, riddare och lagman i Södermanland, hade nämligen aflidit före honom. Hans dotter Margareta var moder åt konung Karl Knutsson och mormoder åt Sten Sture den äldre. — 2. K. U. till Ulfåsa, riddare och rikets råd, en son till riddaren och lagmannen i Närke Ulf Gudmarsson, förde, liksom sin fader, i vapnet ett lejon. Som lagman i Närke synes han omedelbart ha efterträdt sin fader. Sedermera nämnes han äfven som häradshöfding i Aska härad i Östergötland, där han hade sin sätesgård, Ulfåsa, till hvilket ställe han äfven skref sig. Ehuru han ej synes ha tagit en så verksam del i sin tids politiska oroligheter som sin namne herr Karl till Tofta, omtalas han likväl bland konung Eriks råd och var en af dem, som 1362 utsändes att fullborda trolofningen mellan konung Håkan och Elisabet af Holstein, samt deltog äfven uti konung Albrekts inkallande. I berättelserna om hans moder, den heliga Birgitta, framställes han som icke delande sina anhörigas religiösa allvar. Stadd på resa till Heliga landet, afled han i Neapel 1372, begråten, som det berättas, af drottning Johanna därstädes, hvilken skall ha blifvit intagen af hans manliga och hurtiga väsen. Enligt ”Chronicon de genere sanctæ Birgittæ” var han tre gånger gift. Med hans son, riddaren Karl Karlsson, hvilken äfven var lagman i Närke, utdog denna ätt, som i fyra led gifvit Närke lagmän. — 3. K. U., vanligen kallad Junker Karl (se Folkungaätten, sp. 794), skildras af Rimkrönikan såsom en af Birger Jarls farligaste motståndare. Men att dennas berättelse är öfverdrifven, synes framgå däraf, att han deltog i utfärdandet af den bekanta traktaten med Lybeck samt var Birger jarls dotter följaktig till Norge 1250 och äfven bevistade mötet vid Gullberghed 1253. Sedermera lämnade han Sverige och slöt sig till Svärdsriddarna, i hvilkas led han äfven stupade i slaget vid Durben i Kurland, 1260, hvarom rimkrönikan lämnat en poetiskt utsmyckad berättelse. Han är hjälten i A. Lindebergs historiska roman ”Junker Karl” (1847) och i L. Dietrichsons dramatiska dikt ”Karl Folkunge” (1874). 1—3. K. H. K.* Karlö (fi. Hailuoto), sandig ö i Bottniska viken, utanför inloppet till Uleåborg, bildar ett konsistoriellt pastorat af 3:e kl., Brahestads kontrakt, Kuopio stift, af Salo härad och Uleå domsaga, Uleåborgs län, Finland. Areal 170 kvkm.; befolkningen, finsk, 2,399 pers. (1908). Utom känningsbåkar finnes på öns västra sida Marjaniemi fyr. Af denna socken upprättades 28 aug. 1652 ett friherreskap, Karlö, som gafs åt öfversten för ridderskapets och adelns i Estland rusttjänst, Berndt Taube. G. F. A. G. F. Karm (isl. karmr, eg. ram, infattning). 1. Fsv. och äldre nsv., namn i Norden på alla slags täckta vagnar. — 2. Se Fönster, sp. 361 (med fig.). Karma. Se Teosofi. Karman. Se Hinduism 2. Kármán [kā'rmān], József, ungersk romanförfattare, f. 1769, d. 1795, ville samla sitt lands spridda litterära krafter och göra Budapest till dess andliga medelpunkt. I sin tidskrift ”Uránia” (1794—95) arbetade han för detta mål och publicerade där bl. a. sin lilla, af Rousseau och Goethes Werther påverkade roman Fanni hagyományai (Fannys efterlämnade papper, 1794), ”den enda läsbara ungerska romanen från 1700-talet”. K. B. W. Karmanien, landskap i det forna Persien längs Persiska viken, v. om Gedrosien, bekant genom Alexanders indiska fälttåg. Det motsvaras af den nuv. persiska prov. Kirman, (J. F. N.) Karmansbo, bruksegendom i Västmanlands län, vid Hedströmmen och K. station vid Köping—Uttersbergs järnväg, bestående af masugn i Köpings stad, stångjärnsverk med 8 lancashirehärdar och vällugn samt 1 mumblingshammare, 3 släthamrar och valsverk m. m. i Västra Skedvi socken, Nyhammars smedja, Holms kvarn, såg och tegelbruk i Heds socken, allt taxeradt till 499,900 kr. (1909), samt omkr. 6,63733 mtl jordbruksfastigheter i Gunnilbo, Heds, Bro och Västra Skedvi socknar, utgörande omkr. 400 har åker och äng samt 7,500 har skog, taxerade till 754,900 kr. (1909). K. bruk, som uppges vara anlagdt 1611, har tillhört bl. a. öfverste Woltemat, bergmästaren Örnsköld, grosshandlarna Wretman och J. Schmidt, statsrådet K. J. af Nordin, grosshandelsfirman Schön & komp., grosshandl. J. G. Schwan och (sedan 1880) Karmansbo aktiebolag. Wbg. Karmarsch, Karl, tysk teknolog, f. 1803 i Wien, d. 1879 i Hannover, mottog 1830 kallelse att upprätta en högre slöjdskola i Hannover och var sedermera till 1875, då han tog afsked, förste direktör för detta institut (sedan 1847 benämndt polyteknisk skola). K:s anseende som teknolog gjorde honom till själfskrifven innehafvare af officiella uppdrag vid industriutställningar, äfven de stora internationella, och han insattes i kommissioner för uppgörande af ett gemensamt mått- och viktsystem för Tyskland (1861 och 1865) samt var från 1869 till sin död medlem af den för dessa ärenden inrättade Normal-eichungskommission i Berlin. Som författare i sitt fack gjorde han sig berömd i synnerhet genom Grundriss der mechanischen technologie (2 bd, 1837—41; 2:a, betydligt omarbetade, uppl. under titel Handbuch der