mechanischen technologie, 1851; 5:e uppl., bearb. af Hartig, 1875—76; ”Lärobok uti mekaniska teknologien”, d. 1, 1838—39, och ”Handbok i mekanisk teknologi”, bd 1, 1858—62). K. var medlem af svenska Vet. akad. (sedan 1863). Karmat, Karmater. Se Islam, sp. 919. Karmel (hebr., ”fruktträdgård”), ett från forntiden berömdt berg i norra delen af Palestina. Dess yta har formen af en triangel, hvars nordligaste spets når fram ända till Medelhafvet på en s. om Akkaviken utskjutande udde, och hvars ena vinkelben löper någorlunda parallellt med hafvet, medan det andra går i sydöstlig riktning, begränsande i s. v. den stora Jisreelsslätten, och hvars bas är dragen ung. från väster till öster. Basen är omkr. 12 km., vinkelbenen 10—15 km. långa; berget har en höjd af högst 552 m. ö. h., men dess fria läge och form i förening med dess många minnen fängsla åskådarens uppmärksamhet. K. är framför allt kändt genom profeten Elias’ där utkämpade kamp med baalsprofeterna på konung Ahabs tid (1 Kon. 18), hvarför det ännu i dag utom sitt gamla namn äfven bär namnet Djebel Mār Eljās (”Eliasberget”). I motsats till många andra trakter i landet har K., särskildt på vissa ställen, icke obetydlig skog: ekar, myrtenträd, buxbom, vilda oliver och pinjer m. fl. Faunan består bl. a. af gaseller, rapphöns och rådjur. En mängd rester af gamla cisterner, vin- och olivpressar m. m. tyder därpå, att K. i forna tider varit odladt och bebyggdt; f. n. finnes där blott ett par byar, bebodda af druser. Berget, som består af kalksten, har flera naturliga grottor, som varit ett kärt tillhåll för flyktingar, profeter och munkar. Öfver en sådan grotta är det ståtliga karmelitklostret, på bergets nordligaste utsprång, uppfördt (se fig.). En detaljerad beskrifning öfver det nuv. K. med dess många minnesmärken har publicerats af E. v. Mülinen i ”Zeitschrift des deutschen Palästinavereins”, XXX—XXXI (1907—08). E. S—e.

Karmelitklostret på Karmel.

Karmelitorden (lat. Ordo fratrum beatæ virginis Mariæ de monte Carmelo), en af tiggarordnarna, leder sitt ursprung från en af en viss Berthold, en korsfarare från Kalabrien, under senare hälften af 1100-talet på berget Karmel (se d. o.) grundad eremitkoloni och erhöll 1209 af patriarken Albert af Jerusalem sin äldsta regel. Enligt denna skulle bröderna bo i skilda celler, sysselsatta med bön och handarbete, lefva i armod, afhålla sig från köttföda samt iakttaga tystnad under en stor del af dagen. Dessa stadgar, som då ännu voro en eremitsammanslutnings och ej en tiggarordens, vunno 1226 påflig stadfästelse. På grund af de oroliga förhållandena i Heliga landet öfverflyttade karmeliterna 1238 till Cypern och Sicilien; 1240 och 1244 finna vi dem i England och Frankrike, och 1245 hölls deras första generalkapitel. Med öfverflyttningen till Västerlandet följde en omläggning af ordens hela organisation. Den inrangerades bland tiggarordnarna (1245), och erforderliga förändringar och förmildringar i ordensstadgarna vidtogos. Den gamla bruna dräkten utbyttes allmänt emot en svart, som mera påminde om dominikanernas, hvartill dock kom ett grått skapular, bestående af två öfver axlarna hopfästa tygstycken, som buros på bröst och rygg (se fig. 1). Enligt legenden ledde detta plagg sitt ursprung från jungfru Maria, som personligen öfverlämnat detsamma till ordensgeneralen Stock med löfte, att den, som i döden vore iklädd densamma, icke skulle smaka den eviga elden. Dessa förespeglingar bidrogo i ej ringa mån till karmeliternas framgångar, men uppammade också inom orden ett enastående öfvermod. Den alltmera slappnande klostertukten framkallade äfven hos karmeliterna upprepade reformförsök, som gåfvo upphof till olika kongregationer. Så fanns redan på 1400-talet inom karmelitorden en motsats mellan observanter och konventualer, och på 1420-talet uppstod den stränga mantuanska reformkongregationen. Den viktigaste är dock den af den heliga Teresia under 1500-talets senare hälft grundade kongregationen af barfotakarmeliter, som omkr. 1600 delades i två med hvar sin general. Bekanta äro karmeliternas litterära fejder särskildt med jesuiterna rörande den legendbildning, som uppvuxit kring ordens äldsta historia. Striden måste slutligen afblåsas genom ett påfligt maktspråk (1698). Under revolutionens stormtid led orden mycket; ännu finnas dock kvar 17 provinser med 86 kloster af de fotbeklädde karmeliterna samt 15 med omkr. 140 kloster af de barfota. En kvinnlig gren af orden (jfr fig. 2) stiftades 1452 af ordensgeneralen Soreth; 1476 kommo därtill af påfven Sixtus IV instiftade tertiarier. I Landskrona och Örebro funnos karmelitkloster. Se Heimbucher, ”Die orden und kongregationen der katholischen kirche”, bd 2 (2:a uppl. 1907). T. H—r.

Fig. 1. Barfotakarmelitmunk.

Fig. 2. Barfotakarmelitnunna.

Karmin (af arab. kermes, en liten mask, den röda sköldlusen Coccus Ilicis, besläktad med koschenill), kem., ett rödt färgämne, som erhålles genom