utkokning af koschenill med alunlösning. Det utgöres af karminsyra, af ännu outredd sammansättning, med smärre mängder lerjord och kalk, samt nyttjas till färgning af papper och konditorivaror, som vattenfärg o. s. v. — Om indigokarmin se d. o. P. T. C.* Karminativa medel (af lat. carminare, eg. karda ull, rensa), med. Se Carminativa. Karmindomherren, zool. Se Domherresläktet, sp. 661. Karminsyra, kem., det färgande ämnet i koschenill (Coccus cacti), är i rent tillstånd sammansatt enligt formeln C₂₂ H₂₂ O₁₂ och bildar ett purpurbrunt, efter sönderrifning praktfullt rödt ämne, som vid kokning med syror sönderdelas i socker och karminrödt, C₁₁ H₁₂ O₇, hvarför karminsyran hör till glykosidernas grupp. P. T. C.* Karmosin (ty. karmesin, fr. cramoisi, af arab. kermes; se Karmin), ett slags mörkröd färg, som beredes af koschenill. — Karmosinlack, detsamma som florentinlack (se d. o.). (H. E.) Karmosinormen, zool. Se Elaps. Karmsund. Se Karmö. Karmsvärd, bygnk. Se Dörne. Karmö, ö i Ryfylke fogderi, Stavanger amt, Norge, skild från fastlandet genom det smala Karmsund. Areal 176 kvkm. 11,330 inv. (1900). Ön är kal och full af klippor, men utan större höjder. Där ligga hufvudkyrkorna i 4 pastorat och lastageplatserna Skudesnæshavn och Kopervik samt Visnæs kopparverk; detta var i gång 1865—94 och egdes först af ett belgiskt, senare af ett franskt bolag. Ön, som under medeltiden hette Kormt (isl. Kǫrmt), är rik på historiska minnesmärken och omtalas mycket ofta i sagorna. Särskildt nämnes kungsgården Agvaldsnäs (se d. o.) med tillhörande kyrka, ett af de 14 kungliga kapellen. Efter reparation 1840 är den fortfarande i bruk. Utanför står en 7 m. hög bautasten, kallad ”Jomfru Marias synaal”. O. A. Ö. Karnak, en liten, på östra Nilstranden i Öfre Egypten (673 km. s. om Kairo) belägen by, hvilken jämte det strax s. därom belägna Luksor intager den plats, som förr upptogs af det praktfulla Tebes östra hälft, har i vår tid vunnit ett vidtberömdt namn genom sina tempelruiner, de mest storartade, som Egypten eller något annat land har att uppvisa. Då man, på väg från Luksor till K., närmar sig det stora Amonstemplet (plan i art. Byggnadskonsten, sp. 706, nuv. utseende pl. I, fig. 3 i art. Egypten), passerar man Ptolemaios Euergetes’ pylon, med bilder af honom och hans gemål Berenike. Det stora templet — hvars grundläggning går tillbaka åtminstone till början af 12:e dynastien (omkr. år 2000 f. Kr.), ehuru man under K:s grund upptäckt lämningar efter ett mycket äldre tempel, som härrör kanske från 5:e årtusendet f. Kr. — uppfördes hufvudsakligen af 18:e dynastiens konungar (i 16:e—14:e årh. f. Kr.) och erhöll tillbyggnader, dyrbara skulpturer och viktiga inskrifter af en mängd efterföljare, företrädesvis 19:e dynastiens stora regenter (Seti I och Ramses II), men äfven långt senare under Ptolemaiernas tid. Det bildar en aflång rektangel af ända till 350 m. längd samt 90—100 m. bredd. Till ingångsportalen (pylonen), som utgör rektangelns ena åt n. v. vettande kortsida och ligger omkr. 0,5 km. från flodstranden, leder en ”dromos” (öppen gång, aveny) af kriosfinxer. När man passerat mellan pylonens bägge torn, af hvilka det ena ännu bibehåller sin ursprungliga höjd, 43,5 m., inkommer man på en öppen (103 m. bred, 84 m. djup), af pelare och statyer prydd gård (från 22:a dynastien) och därefter, genom en andra pylon (Ramses I:s), in i den stora tempelsalen (103 m. bred, 52 m. djup), den största och praktfullaste af alla Egyptens monumentala fornlämningar. Det numera försvunna taket uppbars å de tre omkr. 24 m. höga midtskeppen af 12 massiva pelare om 3,5 m. genomskärning och 21 m. höjd (utom plint och abakus), å sidorna af 122 något smalare och lägre (13 m.) pelare, ordnade i 7 rader på ömse sidor om midtskeppen. En tredje pylon (från Amonhotep III:s tid, nu fullständigt förstörd), som afslutade salen i ö., leder till en jämförelsevis smal, öppen gård, som varit prydd med fyra obelisker af röd granit (af hvilka en, 23 m. hög, kvarstår), och från denna kommer man genom en fjärde pylon (nu mycket förfallen) in i ”pronaos” (portik), omgifven af osiris-pelare med Thotmes I:s namnchiffer. Där finnas två röda granitobelisker, af hvilka den vänstra, ännu upprätt stående och bärande Thotmes I:s dotters, Makere-Hatšepsus, namn, är näst Lateranobelisken i Rom den största i världen (nära 30 m. hög, 2,65 kvm. grundyta). En femte, mindre pylon (äfven den liksom den föreg. från Thotmes I:s tid) leder till den öppna plats, på hvars främre del det numera till större delen förstörda sanktuariet (adytum) är beläget. Sanktuariet, förvaringsort för den heliga båten, inbyggdes i senare tid i en sal från 18:e dynastien och ligger till en del i grus; taket är instörtadt; väggarna äro innan och utan täckta med reliefer, hvilkas färger äro delvis bevarade. De samtliga mer eller mindre förstörda gemaken på ömse sidor voro byggda af drottning Makere. Den med byggnadsgrus betäckta lägre platsen ö. om sanktuariet är allt hvad som återstår af det äldsta templet från mellersta riket (11:e och l2:e dynastierna). Öster därom ligger Thotmes III:s stora festtempel: en stor festhall, en treskeppig basilika (44 m. bred, 16 m. djup) med 52 pelare och på ömse sidor flera mindre rum, bl. a. ”förfädrens sal”, så kallad efter den berömda relief (1843 förd till nationalbiblioteket i Paris), som föreställer Thotmes III bringande gåfvor åt sina 56 företrädare. Bakom festhallen afslutas det stora templet af en mängd mindre rum i förstördt skick. Utom detta i sitt slag allenastående monument, som innehåller ovärderliga skatter af skulpturer och inskrifter (t. ex. Pentaurs berömda dikt om Ramses II:s segerrika strider i Syrien, i synnerhet mot chetafolket), eger K. flera andra tempel och byggnader, af hvilka ett från Amonhotep III:s tid är det mest betydande, men till stor del blott under formen af en massa kolossala, med hieroglyfer prydda stenblock. Marken rundt omkring templen är betäckt med kullstörtade pelare och obelisker, ramlade tak, afbrutna kapitäl, stympade statyer, delar af lejon, androsfinxer och andra djurfigurer af svart och röd granit. Endast med svårighet kan man komma fram mellan dessa groteskt uppstaplade stenmassor. Gräfningar i ruinerna och restaurering af dem, bl. a. i den stora pelarsalen, där 1899 11 pelare störtade omkull, ha de senaste årtiondena företagits under ledning af fransmannen Legrain. Jfr Mariette, ”Karnak, étude historique et archéologique” (1875). H. A.*