människans natur eller förnuftiga vilja grundad dygd borde visa sig vara oföränderlig. I denna åsikt, likasom äfven i uppfattningen af det högsta goda som ett dygdigt tillfredsställande af de naturliga behofven, stod han epikureismen nära. Karneol (af lat. caro, genit. carnis, kött), röd (köttfärgad) eller rödbrun varietet af kalcedon, nyttjas ofta för sin vackra färg till ring- och sigillstenar, till ringar, armband m. m., men har föga värde. Karneol förekommer i Rhentrakterna och på en mängd andra ställen, men endast obetydligt i Sverige. Ofta är den rödbruna färgen framkallad genom den ursprungligen gråa eller gråröda stenens ”bränning”. Se pl. till art. Gem. A. E. N.* Karner, keltisk folkstam på karniska alpernas södra sluttningar. Jfr Galler, sp. 623. Karneval (fr. carnaval, it. carnevale, eg. natten före askonsdagen, då man för en tid afsade sig njutningen af kött, antages vanligen vara en sammansättning af it. carne vale!, ”kött, farväl!”, men är sannolikare en förvrängning af mlat. carnelevamen, af caro, kött, och levare borttaga), urspr. benämning på den af en mängd lustbarheter och upptåg betecknade tiden mellan trettondedag jul och askonsdagen, med hvilken sistnämnda dag den 40 dygn långa fastan inträdde. Det var en tid af allmän uppsluppenhet, och meningen med densamma var att hålla sig skadeslös för den stundande långa späkningen. Senare inskränktes karnevalen till 3—8 dagar omedelbart före askonsdag. De former och plägseder, som utmärka karnevalen, härstamma otvifvelaktigt från de gamla hedniska vårfesterna och erinra i många hänseenden om de sydeuropeiska folkens lupercalia och bacchanalia. Om de förra påminnes man genom de ännu i södern brukliga utklädningarna och maskeradupptågen, och som ett minne af backanaliernas thyrsosstafvar har man, ehuru säkerligen med orätt, velat betrakta de äfven hos oss brukliga fastlagsrisen (se Fastlagsris), med hvilka mötande bekanta anfalla hvarandra. Storartade gästabud och dryckesgillen hörde, i synnerhet under medeltiden, till karnevalens rätta firande, och Venezia räknades länge som den ort, där karnevalen högtidlighölls med största öfverdåd. Redan före reformationen hade emellertid myndigheterna gång på gång sökt genom förordningar sätta en gräns för karnevalens utsväfningar, och i de flesta protestantiska länder undertrycktes den helt och hållet. Endast uti Italien, särskildt i Rom, har karnevalen hållit sig uppe, och den utgör där fortfarande en allmän förlustelse för alla samhällsklasser. I Tyskland kommo karnevalsupptågen, där kallade fasching, att utöfva stort inflytande på den dramatiska konstens utveckling, i det de gåfvo uppslaget till de s. k. fastnachtspiele, ur hvilka genom Hans Sachs m. fl. det nationellt tyska dramat uppspirade. Under de senaste årtiondena har karnevalen upplifvats i några af Tysklands katolska städer, särskildt i de vid Rhen belägna (Mainz, Bonn, Köln m. fl.), och de i Düsseldorf och München under senaste tider hållna maskeradtågen äro högeligen berömda för sin konstnärliga utstyrsel och sin glänsande prakt. R. G. Karnin (af lat. caro, genit. carnis, kött), kem., en till puringruppen (se Purin) hörande alkaloid af sammansättningen C₇ H₈ N₄ O₃ + H₂O, som först påvisades i köttextrakt, hvaraf namnet. Senare är den äfven funnen i växtriket, såsom i jäst och sockerbetor. Amfoter (se d. o.), neutral, föga löslig substans. H. E.

Karnis (ty. karnies, fr. corniche, af grek. koronis, som betecknar något krökt eller svängdt, men äfven afslutning), bygnk., listverk, hvars profil är sammansatt af en konkav och en konvex del, således ungefär i form af ett långsträckt S. Om den öfre delen springer längre fram än den undre, är karnisen stigande (1). Springer den undre delen längre fram än den öfre, är den fallande (2). En stigande karnis kallas ”omvänd” (äfven källist), när den nedre delen är konkav, den öfre konvex (3). En fallande karnis kallas ”omvänd” (äfven klocklist), när den öfre delen är konkav, den undre konvex (4). Af de stigande karniserna användas 1 företrädesvis som krönande list och 3, den ”omvända”, som bärande, fallande karniser anbringas å socklar eller baser. — Ordets franska form (corniche) användes i svenskan (kornisch), i öfverensstämmelse med bruket i franskan, för att beteckna ett af slutande eller krönande listverk i dess helhet, således i allmänhet likbetydande med kranslist eller kransgesims. Härmed sammanhänger benämningen kornisch på de mer eller mindre rikt profilerade lösa lister, vid hvilka gardiner och förhängen pläga fästas. Det tyska ordet karnies kan beteckna såväl det S-formigt profilerade listverket som kranslisten i dess helhet. Jfr Gesims. Upk.* Karnisbåge, bygnk. Se Båge 4. Karniska alperna, den mellan Drava och venezianska slätten belägna delen af de södra kalkalperna, uppkallad efter det gamla keltiska folket karner. De sträcka sig från Piaves och Gails (en biflod till Drava) källor till Tarvispasset, genom hvilket järnväg går från Kärnten till Italien, samt delas i Gailtalalperna (se Gail), den norra delen, mellan Drava och Gail, och de egentliga Karniska alperna, bergskedjan s. om Gail, på gränsen mellan Kärnten och Italien. Den Karniska hufvudkedjan börjar i. v. vid passvägen Innichen (Dravadalen)—Piave (Strada per Germania) med toppen Helm (2,434 m.) samt når i Monte Peralba vid Piaves källor 2,691 m. och i Kollinkogel 2,813 m. (J. F. N.) Karnivora växter (af lat. carnivorus, köttätande), bot. Se Insektätande växter. Karnobat, stad i Öst-Rumelien, 43 km. v. n. v. om Bugas. 6,154 inv. (1900). Fårafvel (ett slags finulliga får, kallade ”karnobatski”), tobaks- och vinodling. J. F. N. Karnul [kanō'l], Kurnool. 1. Distrikt i kejsardömet Indien, presidentskapet Madras, s. om Kistna och dess biflod Tungabhadra (Tumbudra). 19,461 kvkm. 872,055 inv. (1901). Distriktets fruktbarhet har betydligt ökats genom den 1861 anlagda bevattningskanalen mellan Tungabhadra och Penner, men det oaktadt led landet oerhördt under hungersnöden uti Indien 1876—77 och äfven, ehuru mindre, 1896—97. — 2. Hufvudstad i nämnda distrikt, i en het, osund trakt vid Tungabhadra. 25,376 inv. (1901). (J. F. N.)