Ghemen (ett enda defekt exemplar finnes i behåll och tillhör Uppsala universitetsbibliotek), efter hvilken upplaga den ånyo utgafs 1534, ehuru i en något omarbetad form, af Kr. Pedersen (sedermera flera gånger omtryckt, senast 1856 af C. J. Brandt). De svenska och danska versionerna, den förra fragmentarisk, den senare fullständig, stå i nära släktskap och äro tydligen utgångna från samma källa. Troligen har den förra af dem blifvit öfverflyttad från norska (en del språkliga egenheter finner sin förklaring endast genom att uppfattas som missförstådd fornnorska), hvaremot den danska krönikan genom vissa språkformer pekar på en svensk källa, af hvilken den dock befinnes vara en förkortad och tämligen fri bearbetning. Bägge härstamma från den ofvannämnda, äldre redaktionen af den norska bearbetningen. Den tryckta danska krönikan nådde inom kort till Island och öfversattes därstädes på 1600-talet till isländska. Denna nyisländska Karlamagnússaga förvaras i K. biblioteket i Köpenhamn i en handskrift, af hvilken en afskrift 1691 togs för K. biblioteket i Stockholm. — Jfr G. Paris, ”Histoire poëtique de Charlemagne” (1865), Loersch, ”Die legende Karls des grossen im 11. u. 12. jahrh.” (1890), och G. Storm, ”Sagnkredsene om Karl den store og Didrik af Bern hos de nordiske folk” (1874). R. G. Karolinsk (af lat. Carolus, Karl), som har afseende på någon regent med namnet Karl. Så t. ex. äro de s. k. Karolinska böckerna (se Carolini libri) uppkallade efter kejsar Karl den store. Lunds universitet kallas Karolinska universitetet efter Karl X, den gamla, först mot slutet af 1700-talet nedrifna akademibyggnaden i Uppsala bar efter Karl IX namnet Academia carolina, som i sin ordning har gifvit namn åt den nuv. universitetsbiblioteksbyggnaden, Carolina rediviva (se d. o.), och Karolinska mediko-kirurgiska institutet i Stockholm är uppkalladt efter Karl XIII. I Sverige hänför sig ordet karolinsk företrädesvis till Karl XII. Karolinska förbundet, en sammanslutning emellan historiskt intresserade personer, som konstituerades i Stockholm 11 april 1910 med uppgift att ”genom befrämjande af vetenskaplig forskning fördjupa och vidga kännedomen om det karolinska tidehvarfvet, företrädesvis Karl XII:s tid, samt inom svenska folket väcka ett lifligare intresse för detta skede”. Karolinska institutet. Se Karolinska mediko-kirurgiska institutet, sp. 1139. Karolinska krigares dagböcker, en serie dagböcker från Karl XII:s krig, som 1901 började utgifvas af professor Axel Quennerstedt och hvaraf hittills (1910) 5 bd utkommit. Karolinska mediko-kirurgiska institutet, en medicinsk högskola i Stockholm, som med de medicinska fakulteterna vid universiteten i Uppsala och Lund deltager i såväl den teoretiska som den praktiska läkarutbildningen. Institutet har som ett ordnadt medicinskt läroverk ej gamla anor; dess egentliga födelseår är 1810. Emellertid upptog det vid sin organisation arfvet efter en del undervisnings- och examinationsanstalter, hvilka småningom kommit till stånd under föregående århundraden. I Sverige, likasom i de flesta öfriga länder, funnos under äldre tider två slags läkare. Tidigast funnos de själflärde eller yrkesmässigt utbildade sårläkarna, fältskärerna, kirurgerna. Först långt senare uppträdde de vid universitet utbildade läkarna (doctores medicinæ). Johan III utfärdade (delvis med bekräftande af äldre privilegier) 20 juli 1571 en stadga för bardskärarämbetet, hvarigenom medlemmar af detta skrå erkändes som privilegierade fältskärer (se Fältläkarkår och Fältskär); ämbetet ålades att anskaffa fältskärer för arméerna. Nya privilegier utfärdades emellanåt, 1655 kallades ämbetet Barberarämbetet, 1685 Societas chirurgica (Kirurgiska societeten). Utbildningen inom yrket skedde rent handtverksmässigt på så sätt, att lärlingar under vissa år arbetade hos mästare och sedan, såsom i andra yrken, aflade vissa prof för att själfva bli mästare. Universitetslärda svenska läkare förekommo ej förrän på 1600-talet. Den förste med. professorn i Uppsala utnämndes 1613, den första i Åbo 1641, i Lund 1668. Första antydan till en medicinsk undervisningsanstalt i Stockholm finna vi 1642, då drottning Kristinas från Frankrike inkallade lifmedikus G. F. Du Rietz erbjöd sig att öppna en medicinsk skola. Uppsala universitets kansler lät med anledning häraf sända 6 med. studerande från Uppsala för att i Stockholm åtnjuta Du Rietz’ undervisning. Denna medicinska skola upphörde efter ett par år. 1663 bildade Du Rietz jämte tre andra läkare ett Collegium medicorum (se d. o.) l. Collegium medicum, hvilket erhöll vissa privilegier. Meningen hade från början varit, att detta kollegium äfven skulle blifva ett medicinskt läroverk, en sak, som väckte åtskilliga bekymmer inom Uppsala universitet; häraf blef emellertid intet. Genom sina 1663 utfärdade privilegier erhöll Collegium medicum uppsikt öfver såväl läkare som fältskärer, apotekare och barnmorskor, hvarjämte det fick åliggande att genom en examen pröfva läkare, som ämnade utöfva sin verksamhet i Stockholm. Kollegiet fick undan för undan nya privilegier och blef snart i hufvudsak ett ämbetsverk, men behöll fortfarande skyldigheten att examinera läkare, hvilka efter undergången pröfning blefvo kollegiets ledamöter (membra). 1685 ålades kollegiet att ha öfveruppsikt öfver de examina, som aflades inför Kirurgiska societeten. Under hela 1700-talet utkämpades sedan häftiga strider mellan Collegium medicum, som representerade den vetenskapliga medicinen, och Kirurgiska societeten, som utgjordes af fältskärernas skrå och hvars medlemmar från äldre tider och ända långt fram på 1700-talet egentligen räknats som handtverkare. Någon egentlig undervisning kom kollegiet aldrig att utöfva. I 1699 års medicinalordningar stadgades dock, att ett anatomihus skulle inrättas, där sektioner borde af kollegiets medlemmar verkställas. Med anledning häraf höllos en och annan gång (första gången redan 1685) offentliga anatomiska demonstrationer, hvilka dock föga motsvarade våra föreställningar om anatomisk undervisning. Demonstrationerna voro nämligen anordnade som offentliga teatraliska föreställningar, hvartill biljetter såldes åt allmänheten. 1716—20 var M. Bromelius professor i anatomi, men utan aflöning. Kirurgiska societeten hade småningom insett, att det var nödvändigt att införa en mera vetenskaplig metod vid kirurgernas undervisning, och några af societetens mera framstående ledamöter, Acrel m. fl., höllo 1746—47 föreläsningar för fältskärslärlingarna öfver olika delar af kirurgien