och ögonläkekonsten; dessa föreläsningar upphörde dock snart. Collegium medicum arbetade ifrigt på att få en aflönad professur i anatomi inrättad i Stockholm. A. Bäck utnämndes 1749 till anatomie professor, men utan aflöning, och han tillträdde aldrig sin professur. Det militära intresset verkade därhän, att frågan om en anatomie professur blef löst. I ett k. br. till Collegium medicum af 10 aug. 1752 förordnades, att med anledning af klagomålen öfver de vid armén och flottan anställde fältskärernas okunnighet och bristande insikter skulle en pålitlig och erfaren anatomie och kirurgie professor i Stockholm ju förr desto hellre tillsättas. Emellertid anslogs ej lön till professuren förrän 1756, och s. å. utnämndes R. Martin till anatomie och kirurgie professor. Denna professur införlifvades kort efter Karolinska institutets inrättande med detsamma, och om man så vill, kan man räkna den 1752 inrättade anatomiska professuren som institutets första upprinnelse. Enligt den för anatomie professorn 1768 utfärdade instruktionen skulle han hålla föreläsningar i anatomi och kirurgi, särskildt för fältskärselever; äfven medici, som studerade vid Serafimerlasarettet, plägade bevista föreläsningarna. 1761 inrättades i Stockholm en ny professur, nämligen i naturalhistoria och farmaci, och till dess förste innehafvare utsågs P. J. Bergius. Undervisningen i dessa ämnen var afsedd dels för fältskärselever, dels för apotekselever; äfven med. studerande samt ”åtskilligt hederligt folk af hvarje stånd” (citeradt enligt Bergius’ berättelse till Collegium medicum 1765) infunno sig vid föreläsningarna i ämnet. 1790 ändrades denna professur till en professur i medicin och farmaci, och det ålades professorn att undervisa äfven i medicin, särskildt i läran om febrar, farsoter och fältsjukdomar. Undervisning åt barnmorskor hade lämnats sedan 1706; 1755 infördes å Serafimerlasarettet undervisning i obstetrik för läkare; först 1761 inrättades en professur i obstetrik. Förste professorn i ämnet blef D. von Schulzenheim; han fick till åliggande att meddela undervisning dels åt läkare, dels åt fältskärselever, dels ock åt barnmorskor. Äfven de två sistnämnda professurerna uppgingo kort efter Karolinska institutets instiftande i detsamma. De tre professurerna i anatomi, i farmaci och i obstetrik stodo under öfverinseende af Collegium medicum. Det blef stadgadt, att fältskärseleverna skulle begagna sig af undervisningen vid de tre professurerna, men på grund af fiendskapen mellan Collegium medicum och Kirurgiska societeten, hvilken senare förgäfves arbetat på att få till stånd en under densamma lydande lärarbefattning i anatomi, sökte societeten så mycket som möjligt undandraga sina lärjungar från de under Collegium medicum stående institutionerna. Sedan Serafimerlasarettet 1752 blifvit inrättadt, utfärdades 1753 ett k. bref, hvari bestämdes, att ingen kunde bli provinsialläkare, stads- eller regementsfältskär, som ej förut åtminstone ett eller ett halft år ”varit uti lazarettet och derstädes vant sig vid medicinska och chirurgiska operationerna”. Först 1802 ålades det dock lasarettets öfverläkare att meddela undervisning åt de studerande, som följde sjukvården vid lasarettet. Den hundraåriga striden mellan Collegium medicum och Kirurgiska societeten slutade först 1797, då Kirurgiska societeten upplöstes eller, om man så vill, uppgick i Collegium medicum. Medicin och kirurgi skulle nu vara förenade, men det blef ingalunda så, ty med. doktorsexamen, som aflades vid universiteten, och kirurgie magisterexamen, som aflöste mästerfältskärsexamen och som aflades inför Collegium medicum, medförde hvar för sig rättighet att utöfva läkarverksamhet. I k. reglementet af 28 okt. 1797 ”för chirurgiska undervisningen och dem, som i fältskärskonsten sig vilja inöfva”, föreskrifves i hufvudsak följande. Den yngling, som åstundar lära kirurgien, bör kunna läsa, skrifva och räkna, ega tillbörlig kunskap i salighetsläran och försvarliga framsteg i främmande språk, i synnerhet latin, samt vara minst femton år gammal. Han skall sedan åtnjuta undervisning hos någon examinerad mästerfältskär under minst tre år. Efter lärotidens slut anmäler läromästaren ynglingen i Collegium medicum, som förordnar examinatorer (i Stockholm eller i landsorten). Ifall examen godkännes, förklaras ynglingen för chirurgise studiosus. Därefter skall den studerande under minst fyra år förkofra sig i konsten och vetenskapen, antingen hos examinerade fältskärer eller vid akademierna; han skall ock i 6 månader göra tjänst vid Serafimerlasarettet samt ”bevista anatomiska inrättningen och accouchementshuset”. Efter dessa fullgjorda studier eger han att inför Collegium medicum aflägga mästerfältskärsexamen l. kirurgie magisterexamen. Denna examen omfattar tre olika förhör: det första i anatomi, naturalhistoria och farmaceutisk kemi; det andra i fysiologi, diagnostik och behandling af särskildt de sjukdomar, som förekomma i krig till sjöss och lands, teoretisk kirurgi och obstetrik; det tredje i alla slags operationer. Ifall en med. licentiat eller med. doktor vill blifva mästerfältskär, skall han med intyg, att han tjänstgjort 6 månader vid Serafimerlasarettet, pröfvas i det tredje förhöret, d. v. s. i läran om operationerna. Skillnaden mellan denna kirurgie magisterexamen och den fältskärsexamen, som förut egt rum, synes egentligen bestå däri, att förut aflades examen inför Kirurgiska societeten under kontroll af Collegium medicum, men nu aflägges den inför det senare. Man fann snart, att för mera ansvarsfulla medicinska befattningar vore både med. doktors- och kirurgie magisterexamina behöfliga; det stadgades sålunda 1806, att båda examina fordrades för regementsläkarkompetens, och 1812 utfärdades samma bestämmelse ang. kompetens till provinsialläkarplatser. Under Sveriges utländska krig hade städse rådt brist på fältskärer. Dels hade man nödgats införskrifva utlänningar, mest tyskar; dels hade man 1789 och 1808 inrättat tillfälliga undervisningsanstalter för utbildning af underläkare för arméerna. Under 1808—09 års krig nödgades man i största hast nödtorfteligen undervisa en del ynglingar, hvilka med mycket små kunskaper och ännu mindre erfarenhet sändes som underläkare ut i kriget. Detta gaf anledning till, att den framstående läkaren C. Trafvenfelt vid 1809 års riksdag ingaf ett förslag, att ett institut skulle inrättas, vid hvilket skulle utbildas läkare med lägre kompetens, hvilka efter en tvåårig kurs kunde användas som underläkare i fält och hvilka sedan, om tillfälle gåfves dem, kunde fortsätta sina medicinska studier. Trafvenfelt häntyder i sitt förslag på liknande institut i andra länder, som tjänat honom till mönster (det militärmedicinska läroverket Pepinière i Berlin, stiftadt 1795, en liknande anstalt i Petersburg, stiftad 1798). Ständerna