aflägga endast den här ofvan nämnda tredje examen. Ifall Sundhetskollegium vid inträffande krig antoge extra elever för att utbildas till underläkare i fält, ålåg det professorerna att med afbrytande af de vanliga föreläsningskurserna öfvertaga undervisningen af de extra eleverna. Genom stadgandena af 1813 och 1815 blef institutet sålunda organiseradt till ett verkligt läroverk. Institutet fick då för det första öfvertaga undervisningen af blifvande kirurger; detta var ur undervisningssynpunkt ett betydande framsteg från 1797 års stadga, enligt hvilken de studerande skulle inhämta en stor del, kanske den största delen af sin utbildning hos enskilda mästerfältskärer. Institutet fick för det andra öfvertaga den examinationsskyldighet, kirurgie magisterexamen, som Collegium medicum 1797 öfvertagit från kirurgiska societeten. Genom 1815 års stadga blef den kirurgiska konsten i vårt land definitivt frigjord från den prägel af handtverk, skrå, som dittills vidlådde densamma, och blef höjd till en vetenskap. Emellertid kom föreningen mellan medicin och kirurgi, som skulle ha egt rum 1797, ej heller nu till stånd; föreningen blef tvärtom, på grund af den skarpa antagonismen mellan universiteten, som representerade medicinen, och institutet, som företrädde kirurgien, uppskjuten för lång tid bortåt. 1817 erhöll institutet namnet Karolinska institutet och 1822 Karolinska medikokirurgiska institutet, hvilket senare namn behållits. 11 dec. 1822 fick institutet åter nytt reglemente. I början af detsamma heter det: ”Wi Carl Johan etc. göre veterligt, att, som egentliga föremålet med ... institutet varit, att genom undervisning derstädes uti läkarekonstens så väl teoretiska som praktiska delar tilldana skickliga läkare för armén och flottorna, och ett sådant ändamål nu blifvit uppfylldt, samt då under inrättningens fortgång erfarenheten ådagalagt nyttan däraf, att institutet i förening med härvarande sjukhusinrättningar må erhålla en sådan organisation, att pålitliga och tillvande praktiska läkare för alla grenar af medicinalverket till statens tjänst vid samma institut kunna danas, alltså...” Trots dessa ord äro förändringarna i det nya reglementet skäligen obetydliga, och institutets uppgift att företrädesvis vara ett militär-medicinskt läroverk framgår fortfarande af stadgarna. Så stadgas t. ex. nu bestämdt, att professorn i praktisk medicin och kirurgi skall samtidigt vara öfverfältläkare vid Stockholms garnison (liksom han ock förut varit, ehuru därom intet var bestämdt i 1815 års reglemente), samt att adjunkten i samma ämne skall vara öfverläkare vid garnisonssjukhuset; vidare bestämmes viss militärläkartjänstgöring såsom kompetens för professuren och adjunkturen i fråga. Professorn i praktisk medicin och kirurgi skall hålla kliniska föreläsningar å garnisonssjukhuset. Som ett nytt stadgande märkes, att en af professorerna utnämnes, på förslag af Sundhetskollegium, som fortfarande är institutets öfverstyrelse, till institutets inspektor (Hagströmer hade redan 1816 utsetts till inspektor). Ingen får nu blifva elev vid institutet utan att vid något af rikets universitet ha aflagt mediko-filosofie-kandidatexamen. Angående de vid institutet aflagda examina gälla i hufvudsak, med oväsentliga förändringar, 1815 års stadgar. Bestämmelsen om institutets skyldighet att i händelse af krig afbryta den vanliga undervisningen för att utbilda underläkare för armén kvarstår. 1828 tillkom för alla läkare, såväl med. doktorer som kirurgie magistrar, hvilka önskade kompetens till offentlig lärar- och läkarbefattning, en ny examen, bestående däri, att vederbörande skola inför Sundhetskollegium aflägga praktiskt prof på skicklighet att i den medicinska ämbetsutöfningen använda och tillämpa sin kännedom i medicina legalis och politia medica. Detta s. k. ämbetsprof aflades sålunda inför Sundhetskollegium, och det medicinska ämbetsverket blef på så vis återigen en examensinrättning. — Sambandet mellan institutet och garnisonssjukhuset upplöstes småningom; 1828 bestämdes, att med. practicæ adjunkten ej längre skall vara öfverläkare vid garnisonssjukhuset, och 1829 befriades med. practicæ professorn från öfverfältläkartjänsten. Slutligen bestämdes det 30 dec. 1835, att professurerna i praktisk medicin och kirurgi samt i teoretisk medicin och kirurgi skola förändras till en professur i medicin och en professur i kirurgi, hvilka professurer, därest tillfälliga hinder icke möta, skola vara förenade, den förra med öfverläkarens och den senare med öfverkirurgens befattning vid Serafimerlasarettet. Härigenom förlades den medicinska och kirurgiska kliniska undervisningen i sin helhet till Serafimerlasarettet; den kliniska undervisningen, som vid sistnämnda lasarett alltifrån 1753 (1802) egt rum, hade förut varit alldeles fristående och utan samband med de egentliga undervisningsanstalterna. Alltifrån midten af 1820-talet rasade under 50 år en häftig strid mellan de medicinska fakulteterna vid universiteten och institutet ang. den medicinska undervisningen. Fakulteterna ansågo, att institutet gjorde intrång i deras rättigheter, och det kraftigt växande institutet kände sig klafbundet genom sina stadgar, hvilkas beskaffenhet gjorde, att detsamma endast i ringa mån (hufvudsakligen genom tredje examen, som aflades af med. doktorer) deltog i utbildningen af läkare. Striden var så mycket bittrare, som hvardera parten ansåg sig strida för sin tillvaro; det såg också länge ut, som om endera parten måste gå under, men striden slutade, som så ofta, genom en kompromiss. 26 april 1861 bestämdes, att institutet skall med medicinska fakulteterna i Uppsala och Lund deltaga i läkarbildningen, vid hufvudstadens kliniska inrättningar bestrida den hufvudsakligaste delen af den praktiska undervisningen så i medicin som i kirurgi samt lika med nämnda fakulteter ega att anställa med. licentiatexamen (hvilken medför rättighet att legitimeras som läkare); att institutet, som förut lydt under Sundhetskollegium, skall ställas under öfverstyrelse af kanslern för Uppsala universitet; att lärjunge, som vill inskrifvas vid institutet, skall förut vid något af universiteten ha aflagt med. kandidatexamen och efter densamma fullgjort viss tjänstgöring vid universitetsklinikerna. Samtidigt stadgades, att kirurgie magisterexamen och den 1828 införda ämbetsexamen skulle upphöra; institutet befriades ock från sin skyldighet att i krigstid afbryta sin undervisning för att utbilda underläkare för armén. Institutet hade sålunda erhållit jämlikhet med fakulteterna, och först nu var den 1797 beslutade föreningen mellan medicin och kirurgi genomförd. Striden med fakulteterna var dock ännu ej utkämpad; efter ett kort stillestånd återuppflammade