läsåren 1859—60 141, 1871—72 74, 1879—80 218 (däraf 1 kvinnlig), 1889—90 402 (däraf 4 kvinnliga), 1899—1900 290 (däraf 17 kvinnliga), 1909—10 295 (däraf 29 kvinnliga). Följande antal examina aflades under de nämnda tiderna: 1851 kir. magisterexamen 10; läsåret 1859—60 kir. magisterexamen 30, 1871—72 med. licentiatexamen 6, 1879—80 med. kandidatexamen 14 och med. licentiatexamen 19, 1889—90 med. kandidatexamen 43 och med. licentiatexamen 21, 1899—1900 med. kandidatexamen 19 och med. licentiatexamen 32, 1909—10 med. kandidatexamen 33 och med. licentiatexamen 26. Institutets ekonomiska stat började 1810 med ett årligt anslag af 3,000 rdr b:ko; för 1910 utgå följande statsanslag: 1) till aflöningar 242,685 kr., 2) till institutets materiella behof 56,510 kr. Institutet förfogar dessutom öfver en del donationer, fonder och stipendier, hvilkas kapitalbehållning 31 dec. 1909 uppgick till 503,809 kr. 90 öre. Institutet har under sin tillvaro bland sina lärare räknat ett stort antal synnerligen framstående läkare och vetenskapsmän, och det har med ära häfdat sin plats bland vårt lands vetenskapliga inrättningar. Bland de förnämste af institutets lärare må bland de bortgångne erinras om J. Berzelius, A. J. Hagströmer, E. Gadelius, P. G. Cederschiöld, A. Retzius, K. J. Ekströmer, M. Huss, F. T. Berg, P. H. Malmsten, K. G. Santesson, H. A. Abelin, A. Key, Kr. Lovén, K. J. Rossander, M. R. Bruzelius och J. Widmark. — Jfr O. E. A. Hjelt, ”Svenska och finska medicinalverkets historia 1663—1812” (bd I—III, 1891—93). <br>F. Lnm. Karolinska tiden l. Karolinska tidehvarfvet (af lat. Carolus, Karl), de tre karlarnas tidehvarf, den period af Sveriges historia, som omfattar konungarna Karl X Gustafs, Karl XI:s och Karl XII:s regeringstid (1654—1718). I yttre afseende karakteriseras den af svenska stormaktsväldets högsta utveckling och undergång, i inre af enväldet (”suveräniteten”), stark nationell själfkänsla och storvulenhet. I inskränkt och vanligast förekommande mening förstås med karolinska tiden Karl XII:s regeringstid. Karolinska universitetet. Se Lunds universitet. Károly [kārålj], 1. Ungersk namnform för Karl. — 2. Stad i Ungern. Se Nagy-Károly. Károlyváros [karåljvāråʃ]. Se Karlstadt 2. Kaross (lat. carruca l. carrocha, it. carroccio, se d. o., fr. carrosse), stor fyrhjulig täckvagn, vanligen använd vid ett hof, ”statsvagn”. 1599 införde marskalk Bassompierre från Italien till Frankrike en kaross med glasfönster (förut begagnades skinngardiner). 1601 sågs i Tyskland den första karossen med glasfönster. Till Sverige kom den första statsvagnen under Johan III:s regering. Karossen användes ännu vid hofven som s. k. galavagn (se fig.); mycket bekant var i Stockholm äfven den kaross, ”sjuglasvagnen”, som nyttjades af landtmarskalken (talmannen hos ridderskapet och adeln). B. C—m.

Praktvagn (kaross), franskt arbete, från omkr. 1760-talet, länge förvarad på Tureholm, nu tillhörig Nordiska museet och förvarad på Haga slott.

Kaross, ett slags kappa. Se Kaffrer, sp. 544. Karosseri (fr. carrosserie, af carrosse, jfr Kaross), på automobiler vagnskorgen, till skillnad från underredet l. chassiet (fr. chassis), hvari maskineriet har sin plats. Karossier [-jē], fr. carrossier, starkt byggd vagnshäst, lämplig att draga tunga fyrhjuliga åkdon (”karosser”). Karoten l. Karotin, kem., ett gulrödt, i växtriket allmänt utbredt och klorofyll åtföljande kolväte, C₄₀ H₅₆ (Willstätter), som först framställdes ur morot (Daucus Carota, hvaraf namnet). Det ingår i de flesta gula och gulröda blommor, frukter (t. ex. tomater) m. m. Karoten är ett af de få färgade kolväten, som man känner; ett annat dylikt är det af Thiele 1900 framställda fulvenet CH₂ = C<^CH_CH ⁼₌^C₁H_CH Om karoten har likartad struktion hos den färgbetingande (kromofora) gruppen, vet man ännu ej; i alla händelser är det starkt omättadt och upptar redan i luften 21 proc. syre, hvarvid det affärgas. Karotenet kristalliserar i rombiska taflor, som i genomfallande ljus äro röda, i reflekteradt ljus blå. Med koncentrerad svafvelsyra ger det en djupblå färgning. Vid bladens affärgning om hösten torde äfven karotenets mängd träda tillbaka, emedan det samtidigt under svag syrsättning öfvergår till höstbladens gula färgämne, xanthofyll, af sammansättningen C₄₀ H₅₆ O₂. Xanthofyll skiljer sig från karoten genom sitt spektrum, kristallernas i genomfallande ljus gula färg och olika löslighet. Karotenets otvifvelaktigt stora fysiologiska betydelse är ännu till stor del höljd i dunkel. Dess uppträdande tillsammans med klorofyll i kloroplasterna gör det icke osannolikt, att det tjänar kolsyreassimilationen genom att intermediärt binda syre. Hos etiolerade, men normalt gröna växtdelar täckes icke karotenfärgningen af klorofyll, de synas därför gula. H. B. Karotin. Se Karoten. Karotis (grek.), anat., namn på dels de båda stora pulsådrorna, den högra och den vänstra, som på djupet af framhalsen föra största delen af det arteriella blodet till hufvudet (se fig. vid 1, sp. 1145), dels de båda grenar: den yttre och den inre karotis (carotis externa, fig. vid 2, och interna, fig. vid 3), i hvilka hvardera af dessa delar sig och af hvilka den förra lämnar blod till alla hufvudets mjuka delar, utom hjärnan, ögonen och pannan, hvilka förses från den sistnämnda. G. v. D.* Karott, djupt, stundom med lock försedt fat (vanligen af porslin), på hvilket mat upplägges. Ordet är kändt endast från svenskan, ehuru accentueringen tycks ange främmande ursprung; man har