<img l>

upptäcka hans egen kärlekshistoria, skrefs först på vers och bevarade, fast omskrifven på prosa, ännu ett och annat drag af sin första form. En säregen blandning af känslofullhet och bitande hån utmärkte såväl denna som hans följande skildringar. Romanen hade en synnerlig framgång och följdes af en rad sådana, af hvilka de mest omtyckta äro Le chemin le plus court (1836), med motiv från hans olyckliga äktenskap, Geneviève (1838), Voyage autour de mon jardin (1845), Les femmes (1853) och La Pénélope normande (1855). K. blef 1839 redaktör för ”Le Figaro” och uppsatte s. å. den satiriska månadsskriften ”Les guêpes” (Getingarna), som utkom, från 1847 under titeln ”Les guêpes illustrées”, till 1848 (delvis omtryckt i bokform, 1853 och 1859). Där förlustade sig K. med aristofaniskt skämt och sargande utfall mot tidens lyten, hvilket ådrog honom mycken fiendskap och t. o. m. ett mordförsök af Louise Colet. 1848 uppsatte han ”Le journal”, i hvilken han försvarade nationalförsamlingens och Cavaignacs moderata politik. Sedan 1852 skref han i ”Le siècle” i samma stil, som gjort sig gällande i ”Les guêpes”, och från 1869 i ”L’opinion nationale” samt slutligen i ”Le Figaro”, men med synbart mattad kraft i kvickheten. Åtskilliga af dessa satiriska kåserier äro sedan samlade i bokform. På 1850-talet bosatte sig K. i Nizza, där han med passion idkade blomsterodling i stor skala (en georgin bär hans namn). K:s stil är osmyckad och på samma gång epigrammatisk. Under de senare åren bekämpade han med frimodiga sarkasmer den katolska högkyrkligheten och förde en deistisk religions talan i Les gaietés romaines (1872), Dieu et diable och Le credo du jardinier (1875). Äfven i dramat och proverbet försökte han sig, men utan afgjord framgång. Strödda tankar ur hans arbeten ha sammanförts under titeln L’esprit d’Alphonse Karr (1877 och 1890). På svenska ha endast några af hans mindre betydande arbeten öfversatts. — Äfven K:s dotter, Thérèse Alphonse K., f. 1835, d. 1887, framträdde med åtskilliga litterära arbeten. Litt.: Th. Gautier, ”Portraits contemporains” (1874), Sainte-Beuve, ”Premiers lundis”, II (1875), och Pontmartin, ”Nouvelles samedis”, XIX (1880). (J. M.) Karré. Se Carré. Karreby, oriktig namnform för Kareby, socken. Karrebæksminde [-minne], d. v. s. Karrebæks mynning. 1. Inloppet till Karrebæksfjord i sydvästra Själland vid Vordingborgbukten. — 2. Den där belägna lastageplatsen vid Susåns utlopp, 7,5 km. s. v. om Næstved, hvars uthamn det är. 275 inv. (1906). E. Ebg. Karrek (fnfr. carraque, mlat. carraca, lastfartyg), skpsb., en fartygscert, den mest betydande under 1300—1500-talen. En karrek kunde lasta ända till 400 ton. Karreken hade i början 3 däck och var försedd med 2 master; men sedermera ökades däckens antal, fartygen fingo för- och akterut höga uppbyggnader, s. k. kastell, och masternas antal ökades till 4. J. G. B.* Karren, ty., geol., kallas de på ytan af Schweiz-alpernas kalkstens-, dolomit- och gipsberg flerstädes förekommande djupare eller grundare, bredare eller smalare, raka eller slingrande fåror och urholkningar, hvilka stundom löpa så tätt intill hvarandra, att endast skarpa ryggar eller kammar kvarstå emellan dem. Dessa rännformiga, ofta hoplöpande urholkningar följa allestädes bergytans olika lutningsriktningar på skilda ställen och ha bildats genom den kalkupplösande (måhända tillika afnötande) inverkan, som utför bergsluttningarna rinnande regnvatten och snösmältvatten utöfvat. De områden, som äro på sådant sätt fårade, benämnas karrenfält (ty. karrenfelder). Fårornas bredd och djup växla från några få cm. till flera m. Karren ha, ehuru i mycket liten skala, iakttagits äfven inom Sverige på ytan af hufvudsakligen kornig kalksten. I Norge förekomma sådana på Gurskö. E. E. Karrenfält, geol. Se Karren. Karret. Se Karet. Karring, sjöv., mycket svag och kortvarig vind, som här och där åstadkommer krusning (mörkare fläckar) på vattenytan. H. W—l. Karriol (fr. carriole], ensitsigt åkdon på fjädrar och två höga hjul. Den franska benämningen afsåg ursprungligen en täckt s. k. postschäs eller kurirkärra. I de nordiska länderna är karriol det vanliga namnet på en norsk enbetskärra (se fig.). B. C—m.

Norsk karriol.

Karriär (fr. carrière, af lat. carrus, kärra på hjuldon), hästens allra snabbaste lopp, fyrsprång (se Galopp); fortkomst på ämbetsmannabanan eller i allmänhet på ens lefnadsväg. — Karriärist, karriärmakare, lycksökare. Karronad, sjöv., en först vid Carron (se d. o.) i Skottland tillverkad, kort, slätborrad, för närstrid afsedd kanon, som fordom begagnades ombord på fartyg, företrädesvis såsom däcks- eller stäfbestyckning. Pjäsen var i allmänhet icke mer än 8 kaliber lång och dess vikt 56 till 75 gånger kulans. Krutkammaren var af konisk form, s. k. spetskammare. I stället för tappar hade karronaden på undre sidan en tapphylsa, som genom en tappbult förenade den med lavetten. Kalibern var jämförelsevis stor. L. H.* Karronadäsping, sjöv. Se Äsping. Karroo (hottent., ”torr trakt”, ”hård jord”), i vidsträcktaste mening hela det af Karrooformationen