sedan genom arf till släkten Sehested. 1781 köptes K. af landshöfdingen grefve F. U. v. Rosen, 1792 af grefve Erik Ruuth, som sålde det till sin måg excellensen grefve Karl Klas Piper. Ur det förfall, hvari han lät gård och gods råka, bragtes det upp af hofmarskalken R. H. Stjernsvärd, sedan han 1854 köpt K. Nu eges K. af fröken M. von Treschow. Wbg.

Karsholms slott.

Karsikko, fi., ett minnesträd vid bostaden (”vårdträd”). Karsinor. Se Fiskredskap, sp. 450. Karsjö. Se Håstaholmen.

Karstmark i Nabresina (i kronlandet Görz).

Karst (it. Carso), bergland i österrikiska kustlandet (Litorale) och i Krain, skildt från Juliska alperna genom Isonzos, Idrias och Soras dalar och i s. ö. sammanhängande med Dinariska alpsystemet. K. består hufvudsakligen af kalksten från kritperioden. Bland bergpartierna märkas i norra delen Ternovaner wald, en mest skogklädd juraplatå (1,408 m.), s. ö. därom Birnbaumer wald (1,300 m.) och Krains kalkplatå, som i Schneeberg når 1,796 m., den högsta toppen i hela K. I södra delen går Trieste-K. l. det egentliga K. från Trieste-viken åt s. ö., och till detta sluter sig Čičen Boden med utgreningar, som fylla halfön Istria, hvars högsta topp är Monte maggiore (1,394 m.). Äfven Quarnero-vikens öar höra till K.-området, liksom västra Kroatiens berg (Kapela och Velebit) ibland räknas dit; och hela västra delen af Balkanhalfön ända ned till Grekland karakteriseras af samma natur som K. Det utmärkande för denna äro egendomligheterna i ytbildningen och i de hydrografiska förhållandena. Då kalkbergen lätt eroderas af vatten, i det kolsyran i vattnet upplöser kalkstenen, uppstå många hålor eller långsträckta underjordiska gångar. Floden störtar ned i en sådan af floden själf bildad bädd och flyter långa sträckor under jordytan, därvid ibland bildande sjöar och vattenfall. Ibland kan den åter bryta fram i dagern (såsom Poik, som försvinner vid Adelsberg och träder i dagen som Unz vid Planina), ibland mynnar den underjordiskt ut i hafvet. Egendomliga dal- och grottbildningar, underjordiska vattendrag samt periodiska sjöar äro alltså utmärkande kännetecken för K. (se Adelsberg-grottan, Doliner, Poljer och Zirknitz-sjön). Dit höra äfven de s. k. karren (se d. o.). I dalarna kvarligger som enda rest af förvittringen en merendels järnhaltig och därför röd jord (terra rossa), som är odlingsbar. Ju mer skogen, som förr täckte hela K., afverkats, desto mer ha dessa områden ”förkarstats”. Liknande företeelser, hvilka bruka kallas karstbildningar, finnas i mer eller mindre grad äfven i andra kalkbergsområden och förekomma också inom Sverige, ehuru i betydligt mindre måttstock utbildade, nämligen inom Bjurälfvens dalgång i nordvästra Jämtland, Vidtsköfleån i Skåne och ån vid Lummelunda på Gottland. J. F. N. E. E. Karst., vid växtnamn förkortning för finske botanisten P. A. Karsten. Karsten, tysk släkt af framstående vetenskapsmän. — 1. Wenceslaus Johann Gustav K., matematiker, f. 1732, d. 1787 som professor i matematik och fysik i Halle, författade bl. a. mycket ansedda läroböcker i matematik. Hans Lehrbegriff der gesammten mathematik (8 bd, 1767—77, flera uppl.) behandlar väsentligen den elementära matematikens tillämpningar på fysiken. 2. Dietrich Ludwig Gustav K., den föregåendes son, mineralog, f. 1768, d. 1810 som chef för preussiska bergverksväsendet, inlade stor förtjänst om det kungliga mineraliekabinettet i Berlin och skref flera mineralogiska afhandlingar, bl. a. Tabellarische übersicht der mineralogischen einfachen fossilien (1791; ny uppl. under titel Mineralogische tabellen, 1800), hvars indelning af flötsbildningarna var gällande ännu vid 1800-talets midt. 3. Karl Johann Bernhard K., den föregåendes kusin, metallurg, son till Franz Kristian Lorenz K. (f. 1751, d. 1829, grundläggare af den första landtbruksskolan i Tyskland, vid Neuen-Werder i Mecklenburg), f. 1782, d. 1853, var 1819—50 chef för preussiska bergverksväsendet. 1850—51 tillhörde han preussiska landtdagens första kammare, där han ifrigt kämpade mot den inträdande politiska reaktionen. K. utgaf 1814—15 en tysk öfv. af Sv. Einmans ”Försök till jernets historia” och författade bl. a. det epokgörande verket Handbuch der eisenhüttenkunde (1816; 3:e omarb. uppl., 5 bd med atlas, 1841), vidare Grundriss der metallurgie und der metallurgischen hüttenkunde (1817; senare utvidgadt till en stor handbok, System der metallurgie, 5 bd, 1831—32) samt Grundriss der deutschen bergrechtslehre (1828), Philosophie der chemie (1843), där han som kantian och dynamiker opponerade sig mot en realistisk föreställning om atomerna och mot de richterska atomvikterna, och Lehrbuch der salinenkunde (1846—47). K. uppsatte och redigerade ”Archiv für bergbau und hüttenwesen”