(20 bd, 1818—31) och, med H. von Dechen som medredaktör, ”Archiv für mineralogie, geognosie, bergbau und hüttenkunde” (26 bd, 1829—54). Den storartade zinkindustrien i Schlesien har väsentligen K. att tacka för sin uppkomst. 4. Hermann K., den föregåendes brorson, botanist, f. 1817, d. 1908, blef 1848 docent, sedan e. o. prof. i Berlin och var 1868—71 professor i botanik vid Wiens universitet. Han gjorde 1843—47 och 1848—56 vetenskapliga resor i norra delen af Syd-Amerika samt utgaf som en frukt däraf bl. a. verket Floræ Columbiæ terrarumque adjacentium specimina (2 bd, med 200 kolorerade planscher, 1858—69). Andra märkliga arbeten af K. äro skrifterna Die vegetationsorgane der palmen (1847), Chemismus der pflanzenzelle (1869) och Gesammelte beiträge zur anatomie und physiologie der pflanzen (1865, 1890) samt det omfattande verket Deutsche flora: Pharmaceutisch-medicinische botanik (1880—83; 2:a uppl. med titel Flora von Deutschland, Deutsch-Oesterreich und der Schweiz, 1895). 5. Gustav K., son till K. 3, fysiker, f. 1820, d. 1900, var 1848—94 professor i fysik och mineralogi i Kiel och sedan 1859 därjämte chef för justeringsväsendet i Elbehertigdömena, hvars af honom genomförda organisation tjänat som mönster för justeringsväsendet i hela Tyskland. K. redigerade 1847—53, i förening med W. Beetz, ”Die fortschritte der physik” och utgaf sedan 1856 jämte andra fackmän ”Allgemeine encyclopädie der physik”. 1867—72 var han led. af preussiska landtdagens andra kammare och 1878—81 medlem af tyska riksdagen. 1. (I. F.) 2. (A. Hng.). 3. (G. H—r.) 4. (T. K.) 5. (G. I.) <img l>

Karsten, Kristofer Kristian, operasångare, f. 9 sept. 1756 i Ystad, d. 6 aug. 1827 i Kanton på Drottningholm, röjde tidigt musikaliska anlag och biträdde redan vid 12 års ålder som sångare vid jubelfesten i Lund 1768. Änkedrottning Lovisa Ulrika, hvilken tre år senare på genomresa till Berlin fick höra honom på en konsert i Ystad, blef så betagen af gossens sköna stämma, att hon lät föranstalta om hans resa till Stockholm, där han erhöll undervisning vid Mus. akad. Då svenska operan inrättades, blef K. anställd vid kören och medverkade däri redan 1773 vid uppförandet af ”Thetis och Pelée” samt några andra operor. Som solosångare framträdde han första gången s. å. uti ett mindre parti i ”Acis och Galatea”. 1776 fick han återgifva titelrollen i Adonis, och 1777 begaf han sig till Köpenhamn för att där på konung Gustaf III:s bekostnad vidare utbilda sig under Potenzas ledning. Efter några månaders frånvaro erhöll K., sedan han med stor framgång uppträdt som Bore i prologen till Naumanns ”Amphion”, anställning som förste aktör och sångare samt blef därjämte senare utnämnd till förste hofsångare. 1791 erhöll han hofsekreterartitel. Vid k. operan var K. fäst genom kontrakt ända till 1806, då institutionen upphäfdes af Gustaf IV Adolf. Städse högt uppburen af publiken, utförde han en mängd roller, bland hvilka som de förnämsta må nämnas Azor i ”Zemire och Azor”, Achilles i ”Iphigénie i Auliden”, Orpheus, Roland, Pylades i ”Iphigénie i Tauriden”, Ataliba i ”Cora och Alonzo” samt framför allt hans triumfroll Kristiern i ”Gustaf Vasa”. K. företog flera resor till utlandet för att där göra sin talang känd. Sålunda sjöng han 1783 i Köpenhamn för såväl hofvet som allmänheten, 1788 besökte han Berlin, där han någon tid fick undervisa en af prinsessorna i sång samt uppträdde på konungens konserter i Sans-Souci. 1792 sjöng han för furstliga personer i London. 1793 medverkade han vid jubelfesten i Uppsala. 1810—11 vistades K. i Paris. Vid Operans indragning blef K. pensionerad, men sedan k. sångscenen efter 1809 års statshvälfning blifvit återställd, ingick han 1812, 1815 och 1816 kontrakt med k. teaterdirektionen om uppträdande i några af sina gamla roller mot särskildt arfvode. K. visade sig sista gången på scenen 6 nov. 1821 på galaspektaklet vid aftäckningen af Karl XIII:s staty, då han trots sina 65 år präktigt utförde titelpartiet i ”Oedip i Athen”. Hans sista offentliga uppträdande skedde om våren 1825 på en konsert i stora börssalen. K. är begrafven på Lofö kyrkogård. Efter allt att döma synes K. varit den störste sångare, som svenska scenen någonsin egt. Han var i besittning af en ovanligt voluminös och omfångsrik stämma, utmärkt dessutom för sällsynt renhet och fägring, hvarjämte hans dramatiska deklamation högligen prisades. Sångarens ädla och imponerande gestalt gjorde honom företrädesvis lämplig för framställning af konungar och hjältar. Han var från 1787 led. af Mus. akad. F—k. Karsten, Petter Adolf, finsk botanist, f. 16 febr. 1834 i Merimasku kapell (Egentliga Finland), blef student i Helsingfors 1856, fysisk-matematisk kandidat 1857 och licentiat 1860. Han var 1864—1908 lektor vid Mustiala landtbruksinstitut. I en mängd skrifter har K. lämnat af kännare högt skattade bidrag till utredande af Finlands, Skandinaviens och Rysslands svampflora. De viktigaste bland dessa arbeten äro Mycologia fennica (4 bd, 1871—79), Rysslands, Finlands och den skandinaviska halföns hattsvampar (1879—82), Fungi Fennici exsiccati (1861—70), Finlands rost- och brandsvampar (1884), Finlands basidsvampar (1889 ff.) och Finlands mögelsvampar (1892). Hans stora svampsamling har inköpts af Helsingfors’ universitet. R. T—dt.* Karsttrattar, geol. Se Doliner. Karstula, socken af Laukas härad, Saarijärvi domsaga, Vasa län, Finland. Landarealen 1,269 kvkm. Befolkningen, finsk, 8,831 pers. (1908). K. är ett konsist. pastorat af 2:a kl., Borgå stift, Jyväskylä prosteri. — Nära kyrkan i K., vid Pääjärvi sjö, stod 21 aug. 1808 ett slag mellan finska och ryska trupper. Major O. H. von Fieandt, som hade till uppgift att på vägen Lintulaks—Jyväskylä skydda den vid Lappo stående finska arméns vänstra flygel, ryckte med 1,700 man fram till bron vid K., bakom hvilken han tog ställning. Den mot honom på samma väg stående ryske generalen Vlastov gick 21 aug. till anfall och förde en del af sina 5,000 man på skogsvägar i ryggen på Fieandt, till följd hvaraf dennes trupper, som efter en ihärdig strid anträdt återtåget, förlorade 600 man. Fieandt gick tillbaka till Lintulaks. Vid underrättelsen