Rikets allmänna kartverk, Sjökarteverket, Sveriges geologiska undersökning. 3. K. Rn. Karta, kartagernas namn på Constantine (se d. o.). Kartago. 1. Forntida stad på norra kusten af Afrika invid Tunis-viken. Efter äldre pelasgisk-egeiska nybyggen på kusten följde feniciska, och K. anlades i 9:e årh. f. Kr. (jfr Dido) af fenicierna som handelsplats (faktori) och kallades, till skillnad från den äldre afrikanska kolonien Utica, Karth-Hadschath (”nya staden”), hvilket namn sedermera hos grekerna förbyttes till Karchedon och hos romarna till Kartago. Staden tillväxte hastigt till stor del till följd af det gynnande läget, som gjorde den till en högst viktig handelsort för Medelhafsländerna. Den blef dock vida mer, i det att den fick välde såväl i Afrika som i Spanien och på de närliggande öarna. Redan tidigt måste K. upptaga striden mot det grekiska inflytandet i västra Medelhafvet, nämligen först mot Cyrene och sedan mot grekerna på Sicilien. Under växlande lycka stridde dess fältherrar på Sicilien. Sedan försöken att där grundlägga ett stort och fast grekiskt konungarike hade strandat, fick K. öfverhanden, tills det 264 f. Kr. kom i strid med Rom. Kampen emellan de båda täflande städerna, i själfva verket en kamp emellan den indoeuropeiska och den semitiska stammen, fortgick, ehuru med afbrott, till 146 f. Kr., då K. föll för romarnas vapen och förstördes.

Fig. 1. Situationsplan af det forna Kartago.

Många år därefter användes det obetydliga, som återstod från ödeläggelsen, till uppbyggande af ett nytt, ett romerskt K., med storartade anläggningar, termer, amfiteater, cirkus m. m. Det blef hufvudstad i prov. Africa och sedermera biskopssäte samt bekant för märkliga martyrer. Därefter gjordes K. till medelpunkt och hufvudstad i det vandaliska riket samt blef efter dess undergång (534 e. Kr.) bysantinskt. Slutligen ödelades staden omkr. 698 af araberna. Från ruinerna af den hämtades sedermera under medeltiden byggnadsmaterial till Tunis m. m., och tusentals stenar fördes därifrån till Genua och Pisa. 1270 afled konung Ludvig den helige under sitt korståg i K., och 1535 var staden en kort tid besatt af Karl V. Människohänder ha ödelagt K. på ett sådant sätt, att knappt en sten af den puniska (d. v. s. feniciska) staden står att finna ofvan jord. Äfven har naturen arbetat på att borttaga spåren af det, som varit: vattendragens lopp ha förändrats, kusten har genom upplandningar höjt sig, och marken undergått betydande ombildningar. Det har därför varit särdeles svårt att vinna säker kännedom om det gamla K:s topografi. Flera forskare (i våra dagar engelsmannen Davis och fransmännen Beulé, S:te Marie, Babelon, Reinach och framför alla pater Delattre, på tillskyndan af kardinal Lavigerie, jfr ock Vernaz i ”Revue archéologique”, 1887, och Vogüé, ibid. 1889) ha dock anställt undersökningar häraf.

Fig. 2. Votivtafla från Kartago.

Fig. 3. Vas från Kartago.