Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 13. Johan - Kikare / 1163-1164 (1910) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Karta - Karta 3. Bild af del av jordyta - Karta, kartagernas namn på Constantine - Kartago - Kartago 1. Forntida stad på norra kusten af Afrika

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Rikets allmänna kartverk, Sjökarteverket,
Sveriges geologiska undersökning.
3. K. Rn.

Karta, kartagernas namn på Constantine (se d. o.).

Kartago. 1. Forntida stad på norra kusten
af Afrika invid Tunis-viken. Efter äldre
pelasgisk-egeiska nybyggen på kusten följde
feniciska, och K. anlades i 9:e årh. f. Kr. (jfr
Dido) af fenicierna som handelsplats (faktori)
och kallades, till skillnad från den äldre
afrikanska kolonien Utica, Karth-Hadschath (”nya
staden”), hvilket namn sedermera hos grekerna
förbyttes till Karchedon och hos romarna till
Kartago. Staden tillväxte
hastigt till stor del till följd af det gynnande
läget, som gjorde den till en högst viktig
handelsort för Medelhafsländerna. Den blef
dock vida mer, i det att den fick välde såväl
i Afrika som i Spanien och på de närliggande
öarna. Redan tidigt måste K. upptaga striden mot
det grekiska inflytandet i västra Medelhafvet,
nämligen först mot Cyrene och sedan mot grekerna
på Sicilien. Under växlande lycka stridde
dess fältherrar på Sicilien. Sedan försöken
att där grundlägga ett stort och fast grekiskt
konungarike hade strandat, fick K. öfverhanden,
tills det 264 f. Kr. kom i strid med Rom. Kampen
emellan de båda täflande städerna, i själfva
verket en kamp emellan den indoeuropeiska och den
semitiska stammen, fortgick, ehuru med afbrott,
till 146 f. Kr., då K. föll för romarnas vapen
och förstördes.

Fig. 1. Situationsplan af det forna Kartago.

Många år därefter användes det obetydliga, som
återstod från ödeläggelsen, till uppbyggande
af ett nytt, ett romerskt K., med storartade
anläggningar, termer, amfiteater, cirkus
m. m. Det blef hufvudstad i prov. Africa
och sedermera biskopssäte samt bekant för
märkliga martyrer. Därefter gjordes K. till
medelpunkt och hufvudstad i det vandaliska
riket samt blef efter dess undergång (534
e. Kr.) bysantinskt. Slutligen ödelades
staden omkr. 698 af araberna. Från ruinerna
af den hämtades sedermera under medeltiden
byggnadsmaterial till Tunis m. m., och tusentals
stenar fördes därifrån till Genua och Pisa. 1270
afled konung Ludvig den helige under sitt
korståg i K., och 1535 var staden en kort
tid besatt af Karl V. Människohänder ha
ödelagt K. på ett sådant sätt, att knappt
en sten af den puniska (d. v. s. feniciska)
staden står att finna ofvan jord. Äfven har
naturen arbetat på att borttaga spåren af det,
som varit: vattendragens lopp ha förändrats,
kusten har genom upplandningar höjt sig, och
marken undergått betydande ombildningar. Det
har därför varit särdeles svårt att vinna säker
kännedom om det gamla K:s topografi. Flera
forskare (i våra dagar engelsmannen Davis och
fransmännen Beulé, S:te Marie, Babelon, Reinach
och framför alla pater Delattre, på tillskyndan
af kardinal Lavigerie, jfr ock Vernaz i ”Revue
archéologique”, 1887, och Vogüé, ibid. 1889)
ha dock anställt undersökningar häraf.

Fig. 2. Votivtafla från Kartago.

Fig. 3. Vas från Kartago.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>