Många fynd ha blifvit gjorda, såsom af votivtaflor, grafvar med inskrifter, äfven en villa (Scorpiani) med rika mosaikbilder, skulpturfragment från romerska tiden, mynt, lampor i stort antal m. m. (jfr fig. 2—6). Ett museum är bildadt, som innehåller rika skatter, dock ofta skadade.

Fig. 4. Silfvermynt från Kartago.

Fig. 5. Prof på kartagisk konst: palm mellan två fälttecken.

Fig. 6. Terrakottamask från Kartago.

K. låg på en halfö, som utskjuter från v. till ö. i hafsviken mellan Kap Farina och Kap Bon. Halfön hade på det smalaste stället ej fullt 5 km. bredd, men vidgade sig mot hafvet, där den slutade i två bergspetsar, den ena Djebel Kawi, vid Kap Kamart i norr, den andra vid Ras Sidi Bon Said eller Kap Kartago (jfr fig. 1). Staden bestod af 3 delar: gamla staden, med borgen, Byrsa, i s. ö. nära intill den landtunga, som skiljer hafvet från Tunisviken; nya staden l. förstaden, Megara l. Magalia, i n., och grafstaden, Nekropolis, längst mot n. och n. ö. I gamla staden funnos torget samt borghöjden, till hvilken de med flera våningars hus bebyggda, något smala gatorna sammanlöpte; på borghöjden fanns ett tempel åt läkedomsguden. Nya staden inneslöt bl. a. en mängd villor. Grafstaden, anlagd senare, och därefter judisk, vid Djebel Kawi, hade grafvar, urholkade i själfva klippans öfversta lager. Åt hafvet till, där klippor och grund tryggade mot anfall, var befästningen en enkel mur, men på västra sidan lågo storartade befästningar tvärs öfver näset. Muren var där byggd af kvadersten och tredubbel med kasematter emellan. I dessa funnos (i nedre våningen) rum för 300 elefanter och (i den öfre) stall för 4,000 hästar samt dessutom logement för 20,000 man fotfolk och 4,000 ryttare. Bredden af det hela var omkr. 9,24 m., murens höjd 13,5 m. På vissa afstånd voro å muren uppförda torn om 6 m. ytterligare höjd. Befästningarnas ruiner ligga nu djupt under jorden, där Beulé fann ett lager af aska, vittnande om branden vid stadens förstöring 146 f. Kr. Mellan borghöjden och hafvet nära nuv. fästet Bordj-Djedid låg en mängd väldiga vattencisterner (ännu i behåll). Man har antagit, att de tillhöra vattenledningen, som anlades till det romerska K., men sannolikt äro de vida äldre och endast tillgodogjorda vid denna lednings anläggning. Därtill finnas vid nuv. byn Malga (= Magalia) andra cisterner med ännu större proportioner. Å borghöjden är nu en domkyrka uppförd. Särdeles viktig var i det puniska K. hamnen. Denna, som låg ytterst i s. ö., n. om landtungan vid Tunisviken, var ett verk af människohand och bestod af två delar. Ytterst låg handels- eller köpmanshamnen, som hade nästan rektangulär form (600 m. i längd, 325 m. i bredd). Innanför denna och med den förbunden genom en kanal låg krigshamnen (Kothon), som var cirkelrund, med en diameter af omkr. 325 m. och i midten en holme, där flottbefälhafvaren bodde. Krigshamnen låg inom stadsmuren; den omfattade varf, magasin, verkstäder samt dockor för 220 fartyg och hade omkring sig väldiga kajer. Båda hamnarna ha beräknats tillsammans kunna rymma 1,100 forntida fartyg. Stadens befolkning omkr. 150 har uppgifvits till 700,000 inv. — K:s handel och sjöfart voro särdeles vidsträckta. Det hade genom karavaner förbindelser med det inre Afrika och till sjöss samfärdsel med öarna på Afrikas västkust. Långt bort i Atlantiska hafvet, ända till Britannien (?), utsträcktes kartagernas sjöfärder, och i Medelhafvet besöktes Spanien, Gallien, Ligurien (Genua-trakten) samt Sardinien, Sicilien, m. fl. öar flitigt af deras fartyg. Moderstaden höll sträng uppsikt öfver handeln vid de faktorier, som upprättades flerstädes på kusterna, och tillät icke främlingar att inblanda sig däri. De varor, som af kartagerna omsattes, voro, utom det fruktbara Nord-Afrikas alster, slafvar, guld, elefanter och elfenben från det inre Afrika, vin från Sicilien och Baleariska öarna, silfver från Spanien, tenn från Kassiteriderna (se d. o.), olja från Sicilien, vax från Corsica m. m. Sjöfärder och upptäcktsresor företogos af erfarna sjömän, såsom af Hanno (se d. o. 1), och af Himilco, hvilken gjorde en färd till västra Europas kuster. Handeln var icke det enda medel, hvarigenom K. vann välstånd. Äfven jordbruk och boskapsskötsel voro högt uppdrifna. Staden hade småningom underlagt sig de jordbruksidkande stammarna på norra kusten af Afrika, och de kringströfvande herdefolken tvungos, åtminstone delvis, att erlägga skatt och lämna krigsfolk. Äfven öfver de feniciska samhällena i Afrika utsträckte K. sitt välde; dock bibehöll Utica en mera själfständig ställning. Libyerna, eller det afrikanska landets invånare, blandades småningom med fenicierna, så att en tredje ras uppkom, de s. k. libyfenicierna. K. erhöll soldater dels bland libyer (ryttare från Numidien) och libyfenicier, dels bland de beroende folken i Spanien med flera länder, dels ock genom värfning flerstädes; den minsta delen i hären utgjordes af kartager. Stadens herravälde kändes i Afrika som tämligen tryckande, så att invånarna lätt kunde förledas att affalla. K:s författning prisas af Aristoteles som en lycklig förening af monarki, aristokrati och demokrati. Konungaväldet företräddes af 2 suffeter, hvilka i början troligen valdes på lifstid, sedermera för år, aristokratien af rådet, som bestod af 28