kvarstannat De förvaras f. n. i South Kensingtonmuseet i London. 4. Upk.* Kartongblad. Se Kartong 2. Kartongstick. Se Kopparstick. Kartonnage [-āʃ; fr. cartonnage; se Kartong], papparbete; ett slags papp med tätt intill hvarandra sittande små hål för anbringande af broderi. Kartonnera (se Kartong), inbinda i papp, förse med kartong; inhäfta kartongblad. Kartotek (af lat. charta, papper, blad, och grek. theke, förvaringsrum), lokal för förvaring af enligt visst formulär samlade uppgifter; dylik samling, ”lappkatalog”. — Arbetarkartotek, en sådan samling, innehållande uppgifter om ålder, anställningstid m. m. för hos arbetsgifvare anställda arbetare (en sådan har upprättats af t. ex. Sveriges verkstadsförening). Kartov, artill. Se Kartaun. Kartprofil, bild af skärningen mellan ett vertikalplan och jordytan (se Karta och Profil). Kartprojektion. 1. Geografisk projektion, kartprojektion i egentlig bemärkelse, matematisk afbildning af jordytan (stjärnhimmelen, planetytan) på en kartas plana yta. I allmänhet är det främst gradnätet, som kartprojektionen afbildar, exempelvis meridianer och paralleller för hvarje hel grad i longitud och polhöjd; i det sålunda projicierade koordinatrutnätet inlägges sedermera själfva kartbilden. Från matematisk synpunkt utgör läran om kartprojektioner en viktig del af den allmänna teorien om afbildningen af en yta på en annan. Projektionsändringar. Originalet eller föremålet för afbildningen är jordens matematiska figur (se Geodesi), förminskad i ett förhållande, som kallas kartans hufvudskala. Denna figur är en afplattad rotationsellipsoid, som i enklare fall närmelsevis kan ersättas af ett klot. Nu är det emellertid omöjligt att fullt riktigt afbilda någondera af dessa buktiga ytor på planet, och därför uppstå vid hvarje kartprojektion oundvikligen s. k. projektionsändringar, i regel alltmera afsevärda, ju större del af jordytan kartan omfattar. Främst träffas längdmått, d. v. s. skalan, af dessa ändringar. Vissa linjer, t. ex. meridianerna, afstånden från kartans midtpunkt eller från midtlinjen, kunna visserligen bibehållas i hufvudskalan, men ingen kartprojektion lämnar skalan fullständigt oförändrad öfver hela kartytan: en längdriktig kartprojektion finnes ej. En följd häraf är, att projektionen i allmänhet förändrar äfven vinklar och ytor. Längdändringarna kunna dock afpassas så, att man erhåller antingen en vinkelriktig (konform) eller ytriktig (ekvivalent) kartprojektion. Bägge dessa egenskaper tillsammans kan en kartprojektion icke ega, ty då vore den ock längdriktig. Vid den vinkelriktiga kartprojektionen äro riktningarna oförändrade: med gradskifva kunna asimuter direkt uttagas från kartan; på en och samma punkt är skalan lika åt alla håll, men den är olika för skilda ställen af kartan. Den ytriktiga kartprojektionen lämnar ett i alla delar fullt sant ytmått, som kan mätas med planimeter; beträffande skalan gäller här, att den ändras med olika mått ej blott på kartans olika delar, utan äfven på samma punkt alltefter den riktning, i hvilken afståndet mätes. Projektionsändringarnas nu angifna hufvuddrag komma till synes i de bifogade fig., särskildt i 3, 4, 5 och 6. En viktig uppgift för läran om kartprojektioner är att angifva den projektion, som för ett visst område och ett särskildt ändamål lämnar de minsta ändringarna samtidigt med, att andra önskemål, exempelvis enkelhet i konstruktionen, uppfyllas. För att vid mätning på kartor ernå goda resultat är å andra sidan viktigt att taga med i räkningen projektionsändringarnas belopp.

Fig. 1. Tangerande kon.

Fig. 2. Konisk projektion.

Fig. 3. Bonnes projektion.

Indelning. Af kartprojektioner finnes en stor mängd särskildt namngifven, men enhetlighet i indelning och därpå grundad benämning äro ingalunda rådande. I geografiskt hänseende viktigast äro hufvudgrupperna koniska, cylindriska och asimutala. Utom dessa finnas ”oäkta”, ”modifierade”, ”konventionella” o. s. v. Inom hvarje grupp kan man åter klassificera kartprojektionerna i vinkelriktiga, ytriktiga och förmedlande, d. v. s. sådana, där man genom att eftergifva fordringarna på både vinkel- och ytriktighet sökt någon praktisk medelväg. Den koniska kartprojektionen erhåller man genom att afbilda en zon af jorden på en nära anslutande konisk yta, som utbredd i planet utgör kartan. Vid den normala tangerande koniska projektionen sammanfaller konens axel PC (fig. 1) med jordens axel BC (ABC är en jordkvadrant), och konen tangerar medelst sin alstringslinje PN jorden utefter parallellen M. De öfriga parallellerna på konen konstrueras som cirklar med P som medelpunkt, meridianerna som räta linjer, utstrålande från P och sinsemellan bildande vinklar, lika med longitudsskillnaden multiplicerad med sinus för konvinkeln (CPN). Alltefter den formel, som fastställes för parallellcirklarnas radie, kunna nu olika projektioner erhållas, bland dem vinkel- och yttrogna. I den nu angifna tangerande kartprojektionen är medelparallellen M (fig. 2) längdriktig; genom att ändra hufvudskalan eller, hvilket är detsamma, låta konen skära, kunna två parallellcirklar, 1 och 2 (fig. 2), erhållas längdtrogna i den s. k. skärande koniska kartprojektionen. Om konens axel lägges i ekvatorn eller utefter en godtycklig jordradie och afbildning i öfrigt sker som vid den normala kartprojektionen, uppstå transversala, resp. snedaxlade koniska projektioner. Den äldsta koniska projektionen härstammar från Ptolemaios. En annan oäkta (meridianerna äro krokliniga) konisk sådan, vanligen kallad Bonnes projektion, är beräknad af Mercator och ofta använd i geografiska kartverk, emedan den är yttrogen. Den konstrueras sålunda: parallellcirklarnas (t. ex. 1 och 2 i fig. 2) i den koniska projektionen afstånd från medelparallellen (M) afsättas i riktigt mått; utgående från medelmeridianen afsättas likaledes i riktiga mått på parallellerna deras skärningspunkter med meridianerna. Fig. 3 visar