kartprojektionens utseende för medelparallellen 40°. Den största betydelsen tillkommer emellertid den vinkelriktiga koniska projektionen, särskildt vid kartor i större skala. En sådan är den 1817 af G. H. Spens beräknade och för Generalstabens karta öfver södra Sverige ännu gällande kartprojektionen. Som exempel på projektionsändring för denna kan nämnas, att en på kartan enligt hufvudskalan utmätt längd vid Ystad bör minskas med 0,2 proc., vid Gäfle åter ökas med samma belopp; kartans skala ändras sålunda småningom med polhöjden. För Rikets allmänna kartverks topografiska kartor öfver mellersta och norra Sverige användes ett system af liknande projektioner, nämligen en tangerande kon för hvarje bladvåd mellan två parallellcirklar med 30′ i polhöjdsskillnad. De projicierade områdenas ringa utsträckning i nord—syd gör här projektionsändringarna försvinnande små och fullständigt omätbara på kartan. Teoretiskt taget, kunna de olika kartbladsvåderna icke utan glappmån läggas intill hvarandra; i praktiken är detta dock icke märkbart. Med sådana projektionssystem liksom med de analoga polyederprojektionerna eger gradbladsindelningen (se Gradblad) naturligt samband. Slutligen må nämnas de polykoniska projektionerna, en förmedlande art. Sådana skola enligt kongressbeslut i London 1909 tillämpas för den internationella kartan i 1 : 1 mill. — Cylinderprojektioner utgöra ett gränsfall af de koniska, i det konens spets tänkes rycka oändligt långt bort, så att konen öfvergår till en jorden berörande eller skärande cylinder. Äfven här skiljer man på normala, transversala och snedaxlade kartprojektioner, allteftersom cylinderns axel är en polar-, ekvatorial- eller annan jordradie. Den normala konforma cylinderprojektionen härrör från och benämnes efter Mercator (1569) samt är den för sjökort allmänt brukliga (fig. 4). Karakteristiskt för denna är, att loxodromen, den linje, som skär meridianerna under samma vinkel, afbildas som en rät linje, nämligen den kompasslinje, efter hvilken fartyget styr. Emedan kartskalan växer (proportionellt mot sekanten för polhöjden) från ekvatorn mot polerna, kallas sjökortet växande. Samma projektion, men transversal, användes sedan 1906 vid beräkningen af Sveriges triangelnät. Bland ytriktiga cylinderprojektioner är särskildt bekant, den s. k. Sanson-Flamsteedska (fig. 5), hvars konstruktion är analog med Bonnes (fig. 3). Den enklaste cylinderprojektionen är den gamla tidens plattkarta, där gradnätet består af genomgående lika rektanglar. — Äfven asimutala (ofta kallade zenitala) kartprojektioner kunna återföras till de koniska: konens spetsvinkel vidgas till två räta vinklar, hvarvid konytan öfvergår till ett plan och axeln till kartans midtpunkt. Denna punkts läge i polen, i ekvatorn eller i någon annan ort utgör skiljemärket för de asimutala ekvatorial-, meridian- och horisontprojektionerna. Vid den första är polen medelpunkt för alla parallellcirklar, och meridianerna utgå under lika vinklar strålformigt från polen. Mest bekanta äro de perspektiviska asimutala projektionerna. De framställas sålunda: från en strålpunkt, belägen på en jorddiameter eller dennas förlängning, projicieras hvarje ort direkt på kartan, som är lagd, tangerande jordytan, i diameterns ändpunkt. Allteftersom strålpunkten ligger i jorddiameterns motsatta ändpunkt, i jordens medelpunkt eller på oändligt afstånd, uppstår härvid den stereografiska, den gnomoniska eller den ortografiska projektionen, samtliga ofta använda för astronomiska kartor. Den förstnämnda (fig. 6) är vinkelriktig. Hvarje storcirkel (ortodrom) afbildas i den stereografiska projektionen af en cirkel, i den gnomoniska af en rät linje. Bland icke perspektiviska asimutala projektioner märkas Postels och Lamberts. Postels projektion (fig. 7), ursprungligen angifven af Mercator, är karakteriserad däraf, att alla afstånd från kartans midtpunkt äro fullt riktiga, Lamberts projektion är likaledes konstruktivt enkel: afståndet från kartans midtpunkt till en kartpunkt är lika med kordan, som sammanbinder motsvarande punkter på jordytan. Denna projektion är ytriktig och användes med fördel för planiglobkartor.

Fig. 4. Mercators projektion.

Fig. 5. Sanson-Flamsteeds projektion.

Fig. 6. Stereografisk projektion. A ekvatorialprojektion. B meridianprojektion.

Fig. 7. Postels projektion. A ekvatorialprojektion, B meridianprojektion, C horisontprojektion.

2. Horisontalprojektion, nedfällandet af en plankartas alla mätningspunkter på mätningshorisonten, vanligen hafsytan. Litt.: P. G. Rosén, ”Om den vid topografiska kartverket använda projectionsmetoden” (1876, med tabeller för Spens’ projektion), A. Tissot, ”Mémoire sur la représentation des surfaces” (1881), teoretiskt betydande verk med tabeller öfver projektionsändringar, och E. Hammer, ”Über die geographisch wichtigsten kartenprojektionen” (1889), som innehåller tabeller och praktiska anvisningar för val af kartprojektioner. 1 o. 2. K. Rn. Kartreproduktion, kartors mångfaldigande, sker med samma medel som annan reproduktion, hufvudsakligen gravyr i koppar eller sten, heliogravyr samt de många fotografiska metoderna för bok-, zink- och aluminiumtryck; ofta kombineras två eller flera metoder. Inom reproduktionstekniken erbjuda kartorna särskilda svårigheter genom fordran på bibehållandet af riktiga mått och ett likformigt återgifvande öfver