Himalayakedjorna dogra. Folkskolor finnas öfverallt; en summa af 3,000 pd st. är årligen anslagen för öfversättningar af europeiska vetenskapliga verk och af klassiska arbeten från sanskrit eller arabiska. Invånarna äro kända för sin handtverksduglighet. Särskildt berömda äro kaschmirsschalarna, till hvilka dels de tama kaschmirgetterna (se Getsläktet, sp. 1091—92), dels vilda tibetanska getter lämna råmaterialet. Denna industri har dock gått tillbaka på senare tider genom konkurrens med europeiska varor, men ännu lära årligen exporteras schalar för 180,000 pd st. Andra industrivaror äro mattor, papper, papier-maché, silfver-, guld- och stenarbeten; skjutvapenstillverkningen, förr ansenlig, är nu obetydlig. I Indien är Amritsar hufvudmarknad för K:s varor. — Före 1887 var befolkningen ännu så godt som lifegen, utan några rättigheter, men den nuvarande fursten har genom en mängd reformer förändrat samhällsskicket och förvandlat staten från en medeltida feodalstat till en modern kulturstat. Fursten har titeln maharaja och betalar en rent formell tribut (1 häst, 12 getter och 3 par kaschmirsschalar) årligen till brittiska regeringen och är direkt underordnad vicekonungen af Indien. Statsinkomsterna, mest grundskatter, beräknas till 750,000 pd st. Hufvudstad är Srinagar (se d. o.); sommarresidens finnas i Islamabad och Leh (se d. o.). K:s historia går tillbaka till omkr. 1,200 år f. Kr. På 1300-talet vann islam fast fot i landet. 1587 eröfrades det af Akbar och förenades så med stormoguls rike, vid hvars sönderfallande det 1752 tillföll Afganistan. 1819 bemäktigade sig sikerna landet. Sedan engelsmännen gjort slut på dessas välde, öfverlämnades K. 1846 till rajan af Jammu mot det att denne trädde i vasallförhållande till England. Då ryssarnas hotande framryckande i Central-Asien gjorde det nödvändigt för engelsmännen att utvidga sin myndighet i K., tvangs maharajan att vid sin sida mottaga ett regentråd, som i alla viktigare frågor har att öfverenskomma med den brittiska residenten. Detta har ländt landet till fromma; näringarna ha gjort stora framsteg, vägar och vattenledningar ha anlagts, och det sociala tillståndet har, som ofvan nämnts, förbättrats. Litt.: v. Hügel, ”K. und das reich der sikh” (4 bd, 1840—42), Bellew, ”Kashmir and Kashgar” (1875), Lawrence, ”The valley of K.” (1895), Eckenstein, ”The Karakorams and Kashmir” (1896), Collett, ”Guide for visitors to K.” (1898), Neve, ”Picturesque K.” (1900), Wardle, ”K. and its silk industries” (1904), Pirie, ”K., the lands of streams and solitudes” (1908). J. F. N. Kashmirdalen. Se Kashmir. Kashmiri (sanskr. Kāçmīrī), språket i Kashmir eller rättare i själfva dalen (under det språket i bergstrakterna af Himalaya benämnes dogra) är ett ariskt språk härstammande från sanskrit och ansluter sig närmast till panjabi och västra hindi (se d. o.). Jfr Kellogg, ”Grammar of the hindi language” (2:a uppl. 1893; inledningen), Grierson, ”Essays on Kaçmiri grammar” (1899), Knowles, ”Dictionary of Kashmiri proverbs” (1885), ”Folk tales of Kashmir” (1888), ”Kashmir handbook” (1886). K. F. J. Kashugg. Se Bollspel, sp. 1017. Kasi, Kasia, folk och språk i Bortre Indien. Se Khasi. Kasi-askér. Se Kadi. Kasida, en arabisk diktform, som är mycket vanlig, i synnerhet i den persiska litteraturen. De lyriska poem, som kallas kasider, äro sammansatta af distika med rimflätning enligt schemat: aa, ba, ca, da, ea, fa, o. s. v., på samma sätt som i formen ghasel (se d. o.). Skillnaden mellan ghasel och kasida är, att den senare är en lång dikt, ett större ode, medan stroferna i en ghasel äro helt få. (K. V. Z.) Kasik, karibisk benämning på indianhöfding. Kasikumyker, folkstam. Se Lesger. Kasikumykiska språk. Se Kaukasiska språk. Kasim. Se Indien, sp. 524. Kasimider, arabisk härskarsläkt. Se Arabien, sp. 1274. Kasimir, en tygsort. Se Kaschmir. Kasimir (Kazimierz), polska furstar. — 1. K. I, son af Mieczislav (Mieszko) II, f. 1016, d. 1058, var 1034, vid faderns död, ännu omyndig och måste 1037 fly till främmande land undan följderna af det missnöje hans redan tidigare fördrifna moder och förmynderska, Richeza (Rixa) af Rhen-Pfalz, uppväckt genom sin förkärlek för tyskar. Efter några år vann han med kejsar Henrik III:s understöd herravälde i sitt rike samt förmälde sig 1043 med Dobrogneva (äfven kallad Maria), en syster till kievske storfursten Jaroslav. Med dennes bistånd bragte han det från riket affallna Masovien till lydnad. 1054 förskaffade han Polen besittningen af Breslau och andra delar af Schlesien, dock mot en årlig tribut till bömiska kronan. K., som vinnlade sig om kristendomens befästande i Polen, efterträddes af sin äldste son, Boleslav II. — 2. K. II, den rättvise, den föregåendes sonsons son, f. 1138, d. 1194, var Boleslav III:s femte son. Då fadern vid sin död, 1139, delade riket mellan sina fyra äldre söner, under den äldstes, storhertigens af Krakau, seniorat, blef K. lottlös, men erhöll senare Sandomierz (1163). Genom Mieczislav (Mieszko) III:s fördrifvande vann han 1177 Krakau och rikssenioratet. K. vann segrar öfver ryssar och ungrare samt företog 1192 ett framgångsrikt härtåg mot de vilde jadzvingerna kring mellersta Bug. — 3. K. III, den store (som konung K. I), den föregåendes sonsons sonson, f. 1310, d. 5 nov. 1370, efterträdde 1333 sin fader, Vladislav Lokietek, på tronen. Han afstod 1335 till konung Johan af Böhmen sina under bömiska kronan skattskyldiga besittningar i Schlesien och gjorde 1343, genom freden i Kalisz, dryga landafträdelser i n. v. till Tyska orden; i stället kämpade han kraftigt, med kyrklig välsignelse, mot Litauens hednafolk och tatarernas horder, och därvid vann han öfverhöghet öfver nuv. Galizien och angränsande trakter. För Polens civilisation verkade han framgångsrikt genom att föranstalta rättssedvänjornas kodifiering (afslutad genom konstitutionen i Wislica 1368) samt genom att gynna invandring af tyska borgare, som till Polen medförde magdeburgrätten; han organiserade också den statsfinansiellt viktiga saltbrytningen i Bochnia och Wieliczka. 1364 lade han en första grund till universitetet i Krakau. K., som för den senare traditionen framstod som bondens beskyddare mot adligt förtryck, visade sig också mån att privilegiera främmande trosbekännare (judar, armenier),