lustslottet
Wilhelmshöhe. — Industri och handel
äro stadda i rask utveckling, hvartill bidraga
förträffliga kommunikationer och 2 årliga
handelsmässor. Alster af näringsfliten äro
allehanda gjutgods, maskiner, järnvägsvagnar,
guld- och silfverarbeten, kirurgiska,
matematiska, fysikaliska och musikaliska
instrument, porslin, handskar och väfnader. K.,
som i första rummet är en ämbetsmannastad, är
säte för en mängd ämbetsverk. — K. (
Chassala,
Cassala och
Cassle), omnämndt redan 913, blef
stad på 1200-talet. De gamla befästningarna
förstärktes under Filip den ädelmodige och
erhöllo sin fulländning under hans son Vilhelm IV
(1567—92). Under trettioåriga kriget hemsöktes
K. svårt af smittsamma sjukdomar. Äfven
sjuåriga kriget (1756—63) medförde svåra
hemsökelser. 1757—60 besattes staden fyra olika
gånger af fransmännen.
1761 belägrades den af Vilhelm af Bückeburg och
1762 af Ferdinand af Braunschweig, hvarvid
hungersnöd häftigt rasade. 1806 intogs
K. af fransmännen och var under sju
års tid hufvudstad i det nya konungariket
Westfalen, men tvangs af ryske generalen
Tjernisjev att kapitulera 30 sept. 1813.
Sedan ryssarna aftågat, besattes den åter
af fransmännen, som för andra gången lämnade
densamma 26 okt. Under författningsstriden i
Tyskland 1850 besattes K. ömsom af preussiska,
bajerska och österrikiska trupper. 1866 kom
staden jämte kurfurstendömet under Preussen.
S. A. L.*
Kasselgrönt, gammalt namn på
schweinfurtgrönt.
Se
Arsenik, sp. 85.
Kasselgult, kem., en af blyoxiklorid (basisk
blyklorid) sammansatt gul färg, som erhålles i
form af grofbladiga kristalliniska massor genom
sammansmältning af 10 delar blyoxid och 1 del
salmiak. De smälta massorna rifvas till fint
pulver.
P. T. C.*
Kassera (fr.
casser, it.
cassare, af
lat.
quassare, häftigt skaka), eg. slå sönder,
krossa; ogilla, ej godkänna, upphäfva. Motsats:
approbera. Se vidare
Kassation.
Kassett (fr.
cassette, litet skrin, schatull,
dimin. af
caisse, casse, af lat.
capsa,
låda, förvaringsrum). 1.
Bygnk., fördjupadt,
kvadratiskt, rektangulärt, rutformigt eller
polygont fält i ett platt eller hvälfdt tak,
på undersidan af en båge o. d. Ordet betecknar
egentligen de fält, som uppstå mellan takbjälkar,
hvilka korsa hvarandra (jfr
Kalymmatier och
Lakunarietak), men kassetter användas äfven
rent ornamentalt, utan omedelbart beroende af
konstruktionen. Ofta prydes hvarje litet fält med
en rosett, stjärna e. d. De kassetterade taken
(se fig.) tillhöra eg. den romerska konsten,
men ha sedermera nyttjats i därifrån härledda stilarter,
såsom inom den romanska arkitekturen,
inom renässansen och därefter följande
stilar. — 2. Se
Fotografi, sp. 992.
1. Upk.*
Parti af kassetteradt tak i Basilica di S. Maria
Maggiore, Rom.
Kassettbrefven (eng.
casket letters) kallas
åtta bref, som Maria Stuart skrifvit eller
påstods ha skrifvit till earl Bothwell och
som voro hufvudbeviset för hennes medskuld
i Darnleys mord. De ha fått sitt namn däraf,
att de jämte andra papper funnos i en ”kassett”
(ett skrin), som 20 juni 1567 togs från en af
Bothwells tjänare. Se vidare
Maria Stuart.
Kassettel (plur. -lar), kapsel af eldfast lera,
hvari porslin brännes.
Kassetterade hvalf (se
Kassett),
bygnk.
Se
Hvalf, sp. 1392.
Kassia, bot. farm. Se
Kanel.
Kassiakanel, bot. Se
Kanel.
Kassiaolja. Se
Kanelolja.
Kassid. Se
Kasida.
Kassinett (fr.
cassinette),
text., ett
slags kypradt halfylletyg, svagt valkadt,
glattskuret på rätsidan och starkt pressadt,
förekommer såväl enfärgadt och meleradt som
randigt och rutigt. S. k.
dubbelkassinett
liknar ofvanstående, men eger afvigskott af
bomull och är därför tjockare.
G. A. W.
Kassinit, miner., en barythaltig ortoklas med
mekaniskt inblandad albit (jfr
Fältspat).
A. Hng.
Kassiopeia. Se
Cassiopea.
Kassiter (kilskr.
kaššu), folkstam af omtvistadt
ursprung, som under 18:e årh. f. Kr. från
Elam invandrade i och underlade sig
Babylonien samt behärskade detta land
omkr. 600 år. Se
Babylonien, sp. 577—578.
D. M.
Kassiteriderna (lat.
Cassiterides insulæ, af
grek.
kassiteros, tenn),
Tennöarna, omtalas
hos åtskilliga klassiska författare. De voro
belägna i västra eller nordvästra delen af
Europa, och feniciska köpmän hämtade där tenn
mot lerkärl, salt m. m. i utbyte. Fenicierna
hemlighöllo vägen till K., och häri torde
man böra söka orsaken till de klassiske
författarnas sväfvande uppgifter om deras
läge. De viktigaste författare, som omnämna K.,
äro Herodotos (5:e årh. f. Kr.), Timaios (3:e
årh. f. Kr.), Diodoros, Posidonios och Strabon
(1:a årh. f. Kr.), Plinius d. ä., Pomponius Mela
och Dionysios Periegetes (1:a årh. e. Kr.),
Ptolemaios (2:a årh. e. Kr.) samt Rufus Festus
Avienus (4:e årh. e. Kr.). På grund af ett
särskildt uttryck hos sistnämnde författare
har man velat förlägga K. (af Avienus kallade
Œstrymniderna) till Scillyöarna utanför
engelska kusten, ett antagande, som, enligt
hvad H. Hildebrand påpekat, är omöjligt
redan därigenom, att Scillyöarna sakna tenn;
att själfva Storbritannien skulle vara en af
Kassiteriderna är också mindre troligt. I stället
har Hildebrand sökt visa, att K. borde sökas i
det tennrika nordvästra Spanien (prov. Galicien);
benämningen ”öar” skulle då bero på den hos
klassiska författare vanliga förväxlingen mellan
öar och hafomflutet fastland. Spanske arkeologen
L. Siret vill förlägga K. till den franska
ögrupp, Belle-île-en-Mer, Ile Houat m. fl., som
är belägen s. om halfön Bretagne. Han påvisar
nämligen, att man bland de klassiske författare,
som omtala K., kan urskilja två grupper, en
äldre (Herodotos, Avienus, som användt puniska
källor från 5:e årh. f. Kr., Timaios m. fl.),
hvars uppgifter peka på de franska
