öarna, och en yngre af något tvifvelaktig auktoritet i historiskt afseende (Posidonios, Dionysios Periegetes, Ptolemaios m. fl.), som förlägger K. i eller vid Spanien. K. exploaterades af fenicierna, speciellt kartagerna, under 1:a årtusendet f. Kr. Efter Kartagos fall (146 f. Kr.) råkade förbindelserna med K. i lägervall; väl uppgifves det, att romarna lyckats leta sig fram på den af kartagerna hemlighållna vägen, men det blef de nyeröfrade provinserna, först Britannia (under 2:a och 1:a årh. f. Kr.) och sedan Hispania, som levererade tenn till romerska riket. Det är därför, som författarna fr. o. m. det 1:a förkristna århundradet lämna så noggranna uppgifter om tennhandeln på England och Spanien, men så sväfvande uppgifter om K. — Litt.: H. Hildebrand, ”Kassiteriderna och tennet i forntiden” (i ”Antiqv. tidskr. för Sverige”, d. V), L. Siret, ”Les Cassiterides et l’empire colonial des phéniciens. I. Les Cassiterides” (i ”L’anthropologie”, 1908; fortsättningen af denna afh. innehåller emellertid kronologiska och etnologiska resultat, som till stor del torde vara förfelade och böra mottagas med kritik). Br. Sr. Kassiterit Beudant, miner. Se Tennmalm. Kassonad. Se Socker. Kassuben [-ʃūben], kassubernas land, med titel hertigdöme. Se Kassuber. Kassuber [-ʃūber], en västslavisk folkstam med från polskt språkområde afskild boningsort v. om Danzigviken i Westpreussen (hufvudsakligen kretsarna Putzig, Neustadt och Karthaus) samt västerut på Pommerns kust. Deras antal uppges vara 187,000 (med inberäkning af emigranter i Amerika 250,000); i Preussen mest katoliker, i Pommern protestanter, delvis tvåspråkiga och efter hand öfvergående till tyska. Kassuberna upptogo i äldre tider hela området mellan Persante-strömmen och Weichsels nedre lopp, och Kolberg var deras hufvudort. De omtalas redan i urkunder från 1200-talet, då i de pommerske hertigarnas titel äfven ingick ”hertig af Kassuben”. Sedermera, när 1648 en stor del af Pommern afträddes till Sverige, skrefvo sig de svenske konungarna ända t. o. m. 1720 ”hertigar af K.”, en titel, som ännu officiellt bäres af konungen af Preussen. Genom ett beslut af preussiska landtdagen i Königsberg 1843 utbyttes polskan mot tyskan som kyrkspråk, men detta påbud upphäfdes snart, och fr. o. m. 1852 fick kassubiskan insteg i skolorna och på Neustadts gymnasium. — Kassubiska språket är liksom sorbiskan (i Brandenburg och Sachsen) och den på 1700-talet utdöda polabiskan i Hannover en rest af de baltiske slavernas (vendernas) språk. Man har velat anse det som en polsk dialekt, men det skiljer sig väsentligen från polska genom -ar- för äldre -or- mellan två konsonanter (kass. karwo: po. krowa, ko), genom långa vokaler bredvid korta (po. har blott korta vokaler) och genom rörlig accent eller (i de sydliga dialekterna) accenten på 1:a stafvelsen (som i tjechiskan), i böjningen bl. a. genom instrumentalis sing. mask. och neutr. på nasalt -e i st. f. -em och dualformer hos verbet. Den västra dialekten (i Pommern) kallas slovinziska; en mellanform mellan den egentliga kassubiskan och slovinziskan är kabatkiskan. Sedan 1850-talet har man, ehuru visserligen med tämligen ringa utsikt till framgång, sökt höja kassubiskan till ett litteraturspråk. I synnerhet har Florian Ceinova (d. 1880) varit mycket verksam i detta syfte. Han har för kassubiskan uppgjort ett eget alfabet, skrifvit en kassubisk grammatik (1879), utgifvit en samling etnografisk-historiska skildringar ur kassubernas lif (Skôrb kaszébsko-slovjnskjé mòvé; 13 häften, 1866—68) och, under namnet ”Wójkasin”, åtskilliga mindre folkskrifter. En annan författare är Jarosz Dyrda. Det äldsta prof på språket föreligger i en öfv. af Luthers katekes från 1643 (nya uppl. 1752 och 1828). Med dessa skrifter är också den kassubiska litteraturens historia i det närmaste uttömd. Det var först Mrongovius (1823 och 1828), som gjorde kassuberna med deras språk till föremål för en allmännare uppmärksamhet. Vår kännedom om kassuberna och deras språk berodde sedan länge hufvudsakligen på ryssen Hilferdings publikationer (1859 och 1862); senare ha språket och dess dialekter på ort och ställe studerats af bl. a. Biskupski (1883 och 1891), Bronisch (1896 och 1898), Mikkola (1897) och Nitsch (1903). Hufvudarbetena om K. äro numera: S. Ramult, ”Slownik języka pom. czy kaszubskiego” (1893, med historisk-etnografisk och grammatisk inledning samt texter), och F. Lorentz, ”Slovinzische grammatik” (1903), ”Slovinzische texte” (1905) och ”Slovinzisches wörterbuch” (1908 ff.). Lll. Kassun (fr. caisson, låda, kista), väg- o. vattenb., en låda med vattentäta sidor och botten, hvilken låda medelst belastning sänkes i vatten, så att den hvilar på fast botten eller på under vattnet jämnt afskurna pålar, under det att lådans sidor räcka upp öfver vattenytan. I denna sänkta kassun kan murverk utan hinder af vattnet torrt utföras, och på detta sätt grundläggas ofta kajmurar, bropelare och dylika arbeten. Sedan det inuti kassunen utförda murverket blifvit färdigt, borttagas vanligen kassunens sidor, under det att bottnen måste blifva kvarliggande. Fr. E. Kassör (se Kassa), Kassörska, hos enskild firma, bolag, förening eller allmänt verk anställd person, som mottager inflytande penningar och ombesörjer utbetalningar, kassaförvaltare. Kassören är ansvarig för omhänderhafda medel, och hans åligganden, till hvilka äfven hör en viktig del af bokföringen, nämligen förande af kassaboken och i regel äfven af förfalloboken, äro gifvetvis mycket maktpåliggande och i större affärer också mycket omfattande. Detta är i synnerhet fallet i bankinrättningar, där till kassörernas kontroll och biträde oftast äro anställda en eller flera särskilda tjänstemän af olika slag (jfr Kassakontrollant). Å. W:son M. Kast (af kasta). 1. Ett kast = 4 stycken (vid räkning af strömming). — 2. (Sättkast) Boktr. Se Boktryckarkonst, sp. 976—979. — 3. Trädg. Se Växthus. — 4. (Kastöfningar) Idrottst., benämning på alla de idrottsöfningar, där uppgiften är att med handkraft slunga ett redskap. Uppgiften är aldrig numera att träffa ett visst mål, utan det gäller att från en plats (”kastgräns”) slunga redskapet i en viss riktning så långt som möjligt. De nu brukliga kastöfningarna äro: spjutkastning, diskuskastning, släggkastning och kulstötning. Vid spjutkastningen (fig. 1) ha de naturliga rörelserna vid ett kast mest bibehållits. Kastaren har enligt reglerna rättighet att löpande taga ansats före kastet; själfva kastet sker med en hand och utföres medelst armens naturliga svängande rakt