Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kassiteriderna - Kassiterit - Kassonad - Kassuben - Kassuber - Kassun - Kassvr - Kast - Kast 1. måttenhet vid räkning af strömming - Kast 2. Sättkast, boktryckning - Kast 3. Se Växthus - Kast 4. idrottsterm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
öarna, och en yngre af något tvifvelaktig
auktoritet i historiskt afseende
(Posidonios, Dionysios Periegetes,
Ptolemaios m. fl.), som förlägger K. i eller
vid Spanien. K. exploaterades af fenicierna,
speciellt kartagerna, under 1:a årtusendet
f. Kr. Efter Kartagos fall (146 f. Kr.) råkade
förbindelserna med K. i lägervall; väl uppgifves
det, att romarna lyckats leta sig fram på den af
kartagerna hemlighållna vägen, men det blef de
nyeröfrade provinserna, först Britannia (under
2:a och 1:a årh. f. Kr.) och sedan Hispania,
som levererade tenn till romerska riket. Det
är därför, som författarna fr. o. m. det
1:a förkristna århundradet lämna så noggranna
uppgifter om tennhandeln på England och Spanien,
men så sväfvande uppgifter om K. – Litt.:
H. Hildebrand, "Kassiteriderna och tennet i
forntiden" (i "Antiqv. tidskr. för Sverige",
d. V), L. Siret, "Les Cassiterides et l’empire
colonial des phéniciens. I. Les Cassiterides"
(i "L’anthropologie", 1908; fortsättningen af
denna afh. innehåller emellertid kronologiska och
etnologiska resultat, som till stor del torde
vara förfelade och böra mottagas med kritik).
Br. Sr.
Kassiterit Beudant, miner. Se Tennmalm.
Kassonad. Se Socker.
Kassuben [-juben], kassubernas land, med titel
hertigdöme. Se Kassuber.
Kassuber [-ʃūber], en västslavisk folkstam med
från polskt språkområde afskild boningsort
v. om Danzigviken i Westpreussen (hufvudsakligen
kretsarna Putzig, Neustadt och Karthaus) samt
västerut på Pommerns kust. Deras antal uppges
vara 187,000 (med inberäkning af emigranter i
Amerika 250,000); i Preussen mest katoliker,
i Pommern protestanter, delvis tvåspråkiga och
efter hand öfvergående till tyska. Kassuberna
upptogo i äldre tider hela området mellan
Persante-strömmen och Weichsels nedre lopp, och
Kolberg var deras hufvudort. De omtalas redan
i urkunder från 1200-talet, då i de pommerske
hertigarnas titel äfven ingick "hertig af
Kassuben". Sedermera, när 1648 en stor del
af Pommern afträddes till Sverige, skrefvo
sig de svenske konungarna ända t. o. m. 1720
"hertigar af K.", en titel, som ännu officiellt
bäres af konungen af Preussen. Genom ett beslut
af preussiska landtdagen i Königsberg 1843
utbyttes polskan mot tyskan som kyrkspråk, men
detta påbud upphäfdes snart, och fr. o. m. 1852
fick kassubiskan insteg i skolorna och på
Neustadts gymnasium. – Kassubiska språket är
liksom sorbiskan (i Brandenburg och Sachsen) och
den på 1700-talet utdöda polabiskan i Hannover
en rest af de baltiske slavernas (vendernas)
språk. Man har velat anse det som en polsk
dialekt, men det skiljer sig väsentligen från
polska genom -ar- för äldre -or- mellan två
konsonanter (kass. karwo: po. krowa, ko), genom
långa vokaler bredvid korta (po. har blott korta
vokaler) och genom rörlig accent eller (i de
sydliga dialekterna) accenten på 1:a stafvelsen
(som i tjechiskan), i böjningen bl. a. genom
instrumentalis sing. mask. och neutr. på nasalt
-e i st. f. -em och dualformer hos verbet. Den
västra dialekten (i Pommern) kallas slovinziska;
en mellanform mellan den egentliga kassubiskan
och slovinziskan är kabatkiskan. Sedan
1850-talet har man, ehuru visserligen med
tämligen ringa utsikt till framgång, sökt höja
kassubiskan till ett litteraturspråk. I synnerhet
har Florian Ceinova (d. 1880) varit mycket
verksam i detta syfte. Han har för kassubiskan
uppgjort ett eget alfabet, skrifvit en
kassubisk grammatik (1879), utgifvit en samling
etnografisk-historiska skildringar ur kassubernas
lif (Skôrb kaszébsko-slovjnskjé mòvé; 13 häften,
1866–68) och, under namnet "Wójkasin", åtskilliga
mindre folkskrifter. En annan författare
är Jarosz Dyrda. Det äldsta prof på språket
föreligger i en öfv. af Luthers katekes från 1643
(nya uppl. 1752 och 1828). Med dessa skrifter är
också den kassubiska litteraturens historia i det
närmaste uttömd. Det var först Mrongovius (1823
och 1828), som gjorde kassuberna med deras språk
till föremål för en allmännare uppmärksamhet. Vår
kännedom om kassuberna och deras språk
berodde sedan länge hufvudsakligen på ryssen
Hilferdings publikationer (1859 och 1862);
senare ha språket och dess dialekter på ort och
ställe studerats af bl. a. Biskupski (1883 och
1891), Bronisch (1896 och 1898), Mikkola (1897)
och Nitsch (1903). Hufvudarbetena om K. äro
numera: S. Ramult, "Slownik języka pom. czy
kaszubskiego" (1893, med historisk-etnografisk
och grammatisk inledning samt texter), och
F. Lorentz, "Slovinzische grammatik" (1903),
"Slovinzische texte" (1905) och "Slovinzisches
wörterbuch" (1908 ff.).
Lll.
Kassun (fr. caisson, låda, kista), väg-
o. vattenb., en låda med vattentäta sidor och
botten, hvilken låda medelst belastning sänkes i
vatten, så att den hvilar på fast botten eller på
under vattnet jämnt afskurna pålar, under det att
lådans sidor räcka upp öfver vattenytan. I denna
sänkta kassun kan murverk utan hinder af vattnet
torrt utföras, och på detta sätt grundläggas ofta
kajmurar, bropelare och dylika arbeten. Sedan
det inuti kassunen utförda murverket blifvit
färdigt, borttagas vanligen kassunens sidor,
under det att bottnen måste blifva kvarliggande.
Fr. E.
Kassör (se Kassa), Kassörska, hos enskild
firma, bolag, förening eller allmänt verk
anställd person, som mottager inflytande
penningar och ombesörjer utbetalningar,
kassaförvaltare. Kassören är ansvarig för
omhänderhafda medel, och hans åligganden,
till hvilka äfven hör en viktig del af
bokföringen, nämligen förande af kassaboken
och i regel äfven af förfalloboken, äro
gifvetvis mycket maktpåliggande och i större
affärer också mycket omfattande. Detta är
i synnerhet fallet i bankinrättningar,
där till kassörernas kontroll och biträde
oftast äro anställda en eller flera särskilda
tjänstemän af olika slag (jfr Kassakontrollant).
Å. W:son M.
Kast (af kasta). 1. Ett kast = 4 stycken
(vid räkning af strömming). – 2. (Sättkast)
Boktr. Se Boktryckarkonst, sp. 976-979. –
3. Trädg. Se Växthus.
– 4. (Kastöfningar) Idrottst., benämning på alla
de idrottsöfningar, där uppgiften är att med
handkraft slunga ett redskap. Uppgiften är
aldrig numera att träffa ett visst mål, utan
det gäller att från en plats ("kastgräns")
slunga redskapet i en viss riktning så långt
som möjligt. De nu brukliga kastöfningarna äro:
spjutkastning, diskuskastning, släggkastning
och kulstötning. Vid spjutkastningen (fig. 1)
ha de naturliga rörelserna vid ett kast mest
bibehållits. Kastaren har enligt reglerna
rättighet att löpande taga ansats före kastet;
själfva kastet sker med en hand och utföres
medelst armens naturliga svängande rakt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
