Fig. 1. Spjutkastning (af svenske olympiasegraren E. Lemming).

Fig. 2. Forngrekisk diskuskastare. Antik marmorstaty af Myron

Fig. 3. Diskuskastning i antik form.

Fig. 4. Modern diskuskastning.

Fig. 5. Släggkastning.

uppåt och framåt. Spjutet, som förfärdigas af ask, skall enligt reglerna mäta 2,60 m. i längd, och dess vikt skall vara 800 gr. Svenskarna tillkommer äran att ha återupplifvat denna gamla idrott. — Diskuskastningen är en mera konstlad form af kast. Urspr. förekom vid de olympiska spelen täfling i kastning med en omkr. 2 kg. tung sten. Kastet skedde då efter samma principer som spjutkastning. (Detta slags stenkastning återupptogs också vid de moderna olympiska spelen i Aten 1906.) Efter hand kommo forntidens greker underfund med, att en flat sten (grek. diskos, lat. discus) kunde kastas så, att den bars upp af lufttrycket och att kastets längd på så sätt ökades, och formen för kastet blef då, att armen svängdes åt sidan och framåt under kastets utförande. Slutligen öfvergick man till att använda metallskifvor, och en mängd regler för kastets utförande uppstod och måste noggrant följas. Äfven denna antika form för diskuskastning upptogs vid spelen i Aten 1906, men dessförinnan hade i det nutida idrottslifvet uppstått en annan form för diskuskastning, som rätt nära anslöt sig till den antika formen. Den hufvudsakliga skillnaden är, att den antika diskuskastningen (fig. 2 o. 3) skulle ske från en liten upphöjd fyrkant af 80 cm. längd och 70 cm. bredd sluttande framåt från en höjd af 15 cm. i bakre kanten och 5 cm. i främre kanten, hvarjämte kastet skall ske, utan att mer än ena foten flyttas från stället, under det att vid den moderna diskuskastningen (fig. 4) kastet utföres från en cirkel af 2,50 m. diameter och kastaren har rätt att inom denna cirkel snurra rundt ett eller flera hvarf för att öka farten i armens svängning. Diskusens vikt skall enligt reglerna vara 2 kg. och dess dimensioner 22 cm. i diameter, 4,5 cm. tjocklek på midten och 2,2 cm. i ytterkanten. — Släggkastningen (fig. 5) har sitt ursprung i Skottland, där man sedan gammalt haft säregna nationella idrottslekar. Det skotska redskapet var en stor hammare med träskaft, men det nu brukliga redskapet består af en järnkula af 7,25 kg. vikt samt i st. f. skaft en wirerope-lina eller kedja af 1 m. längd med två triangelformiga handtag af järn. Kastaren skall stå i en cirkel af 2,13 m. diameter, och kastet utföres så, att kastaren griper i handtagen med båda händer, svingar släggan rundt på raka armar, under det han snurrar två hvarf samt slutligen, då högsta svängfart är uppnådd, kastar den i den bestämda riktningen. — Kulstötningen (fig. 6) är, såsom namnet anger, intet rent kast, utan uppgiften därvid är att från ena axeln stöta en järnkula af 7,25 kg. vikt så långt som möjligt. Det är en kraftöfning mer än en kastöfning. De olika kastöfningarna ha det gemensamt, att de af utöfvaren fordra en särskild grad af styrka, parad med smidighet. Därför äro också de mest harmoniskt utvecklade idrottsmännen goda kastare. I utlandet tillämpar man den regeln, att kastet skall utföras med ”bästa” hand, likgiltigt hvilken, och så godt som undantagslöst blir det då höger hand. I