Sverige tillämpar man dock för den liksidiga kroppsutvecklingens skull den principen, att enhandskasten skola utföras såväl med vänster som med höger hand. Jfr Kastlekar. 4. E. B—ll.

Fig. 6. Kulstötning.

Kast (port. casta, släkte, ras). 1. Hvar och en af de stammar eller ärftliga rang- och yrkesklasser, i hvilka det indiska samhället är deladt (jfr Indien, sp. 508 ff.). Ordet nyttjades först af portugiserna för att beteckna den ståndsindelning, som de funno gällande uti Indien. Denna kastskillnad är grundad på födseln: man födes till sina föräldrars kast som till en bestämd människoart. Man måste lefva inom denna kast, kvarstanna vid dess sysselsättningar, seder och lefnadssätt; ingen kan genom personlig duglighet lyfta sig till en högre, ingen får, enligt den ursprungliga kastidén, gifta sig utom sin kast. Den, som sitter till bords med en annan kasts medlemmar eller äter mat, som är tillredd af dem, eller i deras sällskap söker förströelser, varder utstött och degraderad från sin kast. Giftermål synas dock alltid ha varit tillåtna mellan de tre högre af de forna kasterna, dock så, att en kvinna icke fick gifta sig under sin kast och att barnen kommo i den lägre. Redan i Rigveda förekomma antydningar om tillvaron af olika kaster, men utbildadt är kastväsendet i senare vedatiden samt i epos och är kodifieradt i lagböckerna. Kastväsendet är utan tvifvel rotadt i Österlandets religiösa panteism, enligt hvilken det gudomliga i världen uppenbarar sig i en sammanhängande skala af materiella företeelseformer, från de mest låga och förnedrade tillstånd uppstigande till den högste andens fullkomning och renhet. Enligt den bramanska världsåskådningen måste denna urbildliga, organiskt graderade ordning komma till uttryck i ett rikes sociala inrättning, om det vill bära det gudomligas typ, och därmed borgen för sitt bestånd, i sig. Den faktiska uppkomsten af kaster härrör f. ö. från blandningen af olika nationaliteter eller stammar till ett folk genom invandringar och eröfringar (den hinduiska benämningen på kast är också varṇa, färg, och de högre klasserna, hvilka härstamma från de ariske eröfrarna, utmärka sig för ljusare ansiktsfärg och skönare kroppsbildning). Men äfven hos arierna gjorde sig mycket tidigt prästkasten (brāhmaṇa) gällande som en särskild, från krigare (kṣatriya) och jordbrukare (vāiçya) skild kast. Den som fjärde hufvudkast (çūdra) gällande folkstocken innehöll nog till stor del underkufvade folkelement. Hvarje kast är på visst sätt samtidigt ett skrå, en understödsförening och en religiös sekt. Kastinrättningen kan sägas till en viss grad främja kulturen genom den arbetets fördelning, som är så strängt genomförd däri; men allt högre framåtskridande motverkas af dess tyranniska våld på människonaturen och på individernas lycka, af anlagens ensidiga utbildning eller ock förkrympning hos de enskilde samt rasens försämring genom brist på korsning. Hufvudarbetet för Indiens vidkommande är Senart, ”Les castes dans l’Inde”, där den viktigaste senare litteraturen finns anförd och diskuterad. Jfr K. F. Johansson, ”Det indiska kastväsendet” (”Ymer”, 1898), ”Till frågan om det indiska kastväsendets ursprung” (i ”Nord. tidskr.”, 1898). — Tillvaron af kaster i egentlig mening i det gamla Egypten förnekas af nutidens egyptologer. Det har ej heller kunnat bevisas, att en dylik organisation varit bestämmande för den fornpersiska samfundsordningen eller för den assyrisk-babyloniska. Mera afgjorda spår däraf har man funnit i Mexico och Peru. Hos de flesta naturfolk ha nog ansatser till kastskillnad framträdt, antingen från synpunkten af exklusiva äktenskap eller af ärftliga yrken. Orsakerna ha varit dels förtryck, som utöfvats mot kufvade stammar, dels tillämpandet af den religiösa idén om en outplånlig fläck, som vidlåder vissa människor, dels den sedvänjan, att fadern testamenterar åt sonen sin egen yrkesskicklighet, en naturlig sak i synnerhet där, hvarest ingen ordnad offentlig undervisning finnes. — I utom-europeiska länder, särskildt kolonierna, tyckes i nyare tider hudfärgen ha upprättat ett slags kastskillnad mellan högre och lägre rasers medlemmar. Den mellan hvita och negrer i Nord-Amerika har faktiskt blifvit upphäfd genom negeremancipationen. — 2. Ståndsklass i allmänhet, särskildt sådan, som envist håller fast vid föråldrade inrättningar. Kastanda, ett stånds sträfvan efter sträng afsöndring gentemot andra, med främjande af egoistiska (börds-, rang-, penning-, makt-) intressen framför det helas väl och utveckling. (K. F. J.) Kasta ankar, sjöv. Se Ankra. Kastal (förvrängning af kastell, se d. o.), på Gottland benämning på en för försvarsändamål, i omedelbar närhet af en kyrka uppförd tornlik stenbyggnad af synnerligen fast konstruktion. Kastalerna byggdes i 3—4 våningar och vanligen fyrkantiga samt i mycket enkel rundbågsstil. Någorlunda väl bibehållna kastaler finnas ännu vid Lärbro kyrka (en bild däraf är byggnaden t. v. å fig. af Lärbro kyrka på pl. XXI till art. Byggnadskonsten), Gothems, Gammelgarns och (rund) Sundre kyrkor. Större och mindre lämningar finnas vid Lau, Öja, Hamra, Fröjels och Västergarns kyrkor. Jfr K. G. Brunius, ”Gotlands konsthistoria” (I, 111—113), och H. Hildebrand, ”Sveriges medeltid” (II, 691—702). — En kastal finnes dessutom vid Fellingsbro kyrka i Västmanland och en mäktig kastal vid Valleberga kyrka i Skåne, Kristianstads län. L. W:son M. Kastalia (grek. Κασταλία), en åt Apollon och sånggudinnorna helgad källa på södra sidan af Parnassos, något ö. om Delfi. Med dess vatten bestänkte sig de delfiske pilgrimerna för att rena sig, innan de beträdde templet i Delfi; i en senare tid ansågs det äfven förläna skaldegåfva. Öfver källan finnes nu ett i klippan uthugget kapell, Hagios Joannes. (J. F. N.) Kastalider (lat. Castalides), binamn på de nio muserna, taget från den åt dem helgade källan Kastalia. Kastamuni. 1. Vilajet i Mindre Asien, vid Svarta hafvet, ö. om vilajetet Brussa och v. om Kisil-Irmak, indelas i sandjaken Sinob (Sinope),