K., Boli och Kanghri. 50,700 kvkm. Omkr. 961,200 inv. — 2. Hufvudstad i nämnda vilajet och i sandjaket K., vid Gök Irmak, en biflod till Kisil-Irmak. Omkr. 15,500 inv. Handel med hår af Angorageten och däraf förfärdigade väfnader samt af kopparkärl. I K. ligger Komnenernas stamslott, Castra Comneni, hvilket gifvit upphof till namnet K. (J. F. N.) Kastanda. Se Kast, sp. 1220. Kastanje. 1. Bot., af lat. Castanea, namn dels på Castanea vulgaris (äkta kastanj e), dels på Æsculus hippocastanum (hästkastanje). Se Æsculus och Castanea; om jordkastanje se Bunium. — 2. Zool. Se Hästdjuren, sp. 171. Kastanjebaggen (Kastanjeborren). Se Ollonborrar. Kastanjeträd, bot. Se Castanea. Kastanjetter (fr. castagnettes, sp. castañetas, castañuelas), ett i spanska och neapolitanska danser brukligt skallerinstrument, bestående af två i form af ett genomskuret kastanjeskal (däraf namnet) sammansatta träbitar, genom hvilkas hopslående med fingrarna — sedan instrumentet medelst ett band fästs vid tummen — de dansande slå takten till sina rörelser. Vanligen har den dansande ett par kastanjetter i hvardera handen. A. L.*

Kasta på stång, sjöv., detsamma som ”brassa back”. Se Back och Brassa, sjöv. Kasta smörgås, en gosselek med uråldriga anor, hvilken består i att kasta en flat stenskärfva mot en lugn vattenyta i minsta möjliga vinkel, så att stenen studsar från vattnet gång på gång i allt mindre och mindre bågar. Leken kallades hos forngrekerna epostrakismos och heter på eng. to play at duck and drake, fr. faire des ricochets, ty. butterbrot (butterstullen) werfen, i Schweiz vater und mutter schlagen l. küssen l. erlösen(första bågen kallas ”far”, andra bågen ”mor”, de följande bli ”barnen”), i Österrike jungfern (jungfernsprung) machen. Kasta varpa (gottl. kastä varpä). Se Folklekar, sp. 765. Kastbatteri, fortif., ett för kastpjäser — haubitser eller mörsare — uppfördt batteri, som vanligen lägges tillbakadraget å skyddad plats och, särskildt vid kustbefästningar, så högt omständigheterna medgifva. L. W:son M. Kastboll. Se Bollspel, sp. 1031. Kastby. Se By, sjöv. Kastel (lat. Castellum Mattiacorum l. Trajani), stad i hessiska prov. Rhenhessen, på högra stranden af Rhen, midt emot Mainz, med hvilket K. står i förbindelse medelst en 1885 byggd järnbro. 8,753 inv. (1905). K. är inneslutet i staden Mainz’ befästningssystem. (J. F. N.)

Kastelholms slott i slutet af 1600-talet, efter Sueciæ-verket.

Kastelholm, fordom slott i Sunds socken på Åland vid en smal, nu delvis igengrundad vik. Det var till större delen uppfördt af granit. Slottets ”sträckmur”, som höll ung. 2,4 m. i tjocklek, hade en omkrets af 217 m. samt inneslöt 2 borggårdar. Den större borggården försvarades på västra sidan af en med skottgluggar försedd mur (se fig.) samt hade 2 i ö. och n. belägna tvåvåningsflyglar. Vid borggårdens sydvästra hörn reste sig ett ansenligt torn. Den mindre (södra) borggården var på alla sidor omsluten af boningsrum, hvilka lämnade blott en obetydlig plan öfrig i midten och tillhörde en enda byggnad. Slottets höjd torde varit 18—20 m. K. omnämnes första gången 1388, då den från tidens partistrider bekante Jakob Abrahamsson Djekn innehade detsamma. Det hade under unionstiden en icke ringa politisk betydelse, ty de växelvis härskande partierna sökte vanligen eröfra K., innan de gjorde sig till herrar öfver det öfriga Finland. Under Eriks af Pommern tid innehades slottet med underlydande län, Kastelholms län, som omfattade hela den åländska skärgården, af tysken Benedikt Pogwisch. Efter dennes död, 1432, öfvergick det till hans änka, fru Ida Königsmarck, men förvaltades af hennes son Otto Pogwisch, som dock 1434 nödgades uppgifva det åt Erik Pukes underbefälhafvare Johan Folkesson. Bland senare medeltida höfvitsmän må nämnas Knut Posse, som dog på K. 1500. Under Svante Stures krigiska styrelse blef det gång på gång föremål för angrepp af danskarna, som i juli 1507 tände eld på slottet och medtogo dess förnämsta egodelar. 1510 eröfrade Sören Norby det för en kortare tid. Under Kristian II:s regering innehades K. af en käck dansk höfding, Lyder Friman. Först mot hösten 1523 besattes det af Gustaf Vasas trupper, troligen under ledning af Ivar Fleming, hvilken mäktige adelsman innehade länet 1524—37. I början af 1599 bemäktigade sig Salomon Ille (se denne) slottet för konung Sigismunds räkning och försvarade det under två efter hvarandra följande belägringar, men tvangs slutligen att uppgifva det 31 juli s. å. Därefter förlorade K. h. o. h. sin militära betydelse. Sedan 1635, då St. O. Mörner afträdt, tillsattes icke vidare någon höfvitsman, utan slottet förvaltades af kronofogdarna på Åland. Det gick alltmera sitt förfall till mötes, oaktadt dels Dahlbergh 1679 framhöll dess vikt, dels generalkvartermästare Palmquist 1712 påpekade, att det sommartid vore bra att ha försvarsverk vid K., förutsatt att man vore herre på sjön, dels en provisorisk förstärkning med palissader m. m. utfördes 1714. Eldsvådor 1745 och 1772 påskyndade dess förstöring; numera återstå endast